Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Kranierna lämnar vittnesmål. Krossade skallben berättar om trubbigt våld. Fördjupade linjer som löper längs huvudskålen om machetehugg.

I kyrkan Ntarama, strax utanför Rwandas huvudstad Kigali, ligger de uppradade i glasmontrar. Hundratals av dem. Så många att det svartnar för ögonen och känns som att rummet ekar av död. Ändå representerar de bara en bråkdel av de 5 000 människor som massakrerades här i april 1994.

Deras kläder hänger längs väggarna. Deras tillhörigheter är prydligt ordnade. Smycken. Termosar. Små barnskor i plast.

Från ett gulnat id-kort blickar en kvinna tillbaka från en annan tid. Hon ser lätt obekväm ut framför kameran. På en av raderna är hennes grupptillhörighet utmärkt: tutsi.

Hon hette Anne Marie Migorewera och var en av omkring 800 000 som mördades under tre av den moderna historiens mörkaste månader.

När jag 25 år senare besöker Rwanda är det svårt att föreställa sig landet som en skådeplats för folkmord. Gatorna är renare än hemma. Brottsstatistiken lägre. Men allting som skett under det senaste kvartsseklet präglas av brutalitetens arv.

Regeringen kallar folkmordsprevention sitt högsta syfte. Det inkluderar lagstiftning mot uttalanden som främjar etnisk splittring.

– Förut skröt man om att man var hutu eller tutsi, nu är det inte tillåtet, säger en person jag träffar.

– Jag pratar aldrig med mina barn om grupptillhörighet, vi vet vad som kan hända. Det är så det börjar, att du tror att du är bättre än den andra. Nu säger vi att vi alla är rwandier i stället.

Händelser av tillräcklig tyngd är svåra att jämföra. Alla folkmord är unika. Och ändå intar Rwandas på något sätt en särställning. Ingen annanstans har så stor del av befolkningen varit direkt involverat i våldet, antingen som offer eller förövare. De flesta dödades inte av väpnade förband. De flesta dödades av sina grannar.

Landets ledning åberopar dessa omständigheter för att legitimera en stark statlig kontroll.

– När samhällsväven har trasats sönder kan inte lokala gemenskaper bygga upp sig själva igen. Därför lades mycket fokus i början på att bygga upp en kapabel stat som kunde erbjuda säkerhet. Normalt skulle familjerna vara utgångspunkten för försoningsarbetet. Här var vi tvungna att göra precis tvärt om, säger en person ur president Paul Kagames inre krets.

Kritikerna kallar Kagame auktoritär. Hävdar att han använder lagstiftningen för att undanröja obekväma röster. Press-, förenings- och yttrandefrihet är kringskurna.

Men var det inte pressen som hetsade mot tutsier? Var det inte ur partier som miliserna växte fram?

Rwanda kritiseras regelbundet av västerländska människorättsorganisationer. Men Kagame åtnjuter skyhögt stöd på hemmaplan, bland bägge de numera avskaffade kategorierna hutu och tutsi. Under ett fast styre har landet enats efter ett trauma vars omfattning är nästan omöjlig att greppa.

En vanlig analys gör gällande att rwandierna accepterat rättighetsinskränkningar i utbyte mot fysisk säkerhet och sociala framsteg.

Hur mycket frihet är säkerhet värd? Och vem äger rätten att bestämma vad som är ett rimligt pris?