– Hur tog du dig hit från Sverige?

En hop av gatuförsäljare i tioårsåldern omringade mig i ett hörn av grönsaksmarknaden i Paraguays huvudstad Asunción.

– Med flyg.

De hade svarat på mina frågor och nu ville de ställa några, sade den djärvaste, Noemi.

– Tidningen du skriver för, sålde du den på planet?

– Nej.

– Var det några som sålde frukt ombord?

– Nej.

– Var kan man gå på?

De brukade sälja frukt på bussarna, så varför inte? Barnen var affärssinnade, verbala, socialt skickliga och stjärnor i huvudräkning.

De var med i Molacnats, en politisk rörelse av och för barnarbetare i nio latinamerikanska länder som kämpar för att barnarbete ska legaliseras.

Men motivet är inte färdigheterna de vinner – deras inkomster är helt enkelt nödvändiga för att deras familjer ska överleva. Det viktigaste argumentet är att förbudet mot barnarbete hindrar dem från att organisera sig och hävda sina rättigheter och därmed gör dem än mer maktlösa.

Den dominerande synen från FN, stater och fack världen över är att barnarbetet ska utrotas. Barn har rätt till utbildning, lek, vila och utveckling. Arbete står i vägen för allt det och utsätter dem för faror.

Det viktigaste argumentet är att förbudet mot barnarbete hindrar dem från att organisera sig och hävda sina rättigheter och därmed gör dem än mer maktlösa.

Fattigdom är den drivande kraften bakom barnarbete, och blir även en konsekvens av det i och med att barn som arbetar brukar sluta gå i skolan. På grund av den ökade fattigdomen i världen under pandemin ökade barnarbetet i fjol för första gången på 20 år.

160 miljoner, nästan ett av tio barn i världen, arbetar. Då räknas inte alla flickor som utför obetalt hemarbete: passar syskon, tvättar, städar och lagar mat. I och med att deras krävande och tunga arbete inte ger några inkomster innebär det ingen status eller makt.

I stora delar av världen gifts flickor från fattiga familjer bort tidigt, blir mödrar och i praktiken oavlönade hembiträden hos makarnas familjer.

Bara i Indien finns 230 miljoner barnbrudar, enligt Unicef. En av fyra kvinnor i landet har blivit gift som barn.

För några år sedan träffade jag en grupp strandförsäljare i indiska Goa. Deras mödrar hade blivit bortgifta vid 12–13 års ålder och fött minst tio barn. Men sedan hade nöden tvingat familjerna att sätta även flickorna i arbete i stället för att gifta bort dem.

Försäljning till turister var lönsamt. Shanta som var i min ålder hade blivit bortgift vid 16. Hennes syster Lalita var 19 år och ogift.

Deras mödrar hade blivit bortgifta vid 12–13 års ålder och fött minst tio barn. Men sedan hade nöden tvingat familjerna att sätta även flickorna i arbete i stället för att gifta bort dem.

När de gifte sig förväntades de föda barn direkt, men alla insåg att om de skulle arbeta måste de använda preventivmedel, något som dittills ansetts omoraliskt. De fick två–tre barn, som passades av sina farmödrar.

Shantas dotter Preinka var tolv år. Till skillnad från sina jämnåriga som arbetade på stranden var hon blyg, talade hackig engelska och kämpade med skolmatten. Men hon drömde inte om affärsutveckling, utan om att bli läkare.

Hennes mamma sade:

– Jag är så dum. Jag kan ingenting. Jag undertecknar saker såhär.

Hon visade i luften hur hon satte tummen i en stämpeldyna och sedan på ett papper.

– Mina döttrar ska kunna allting, och de ska inte gifta sig förrän tidigast efter högskolan.