Föreställ dig att ditt parti sitter i knipa. I flera år har partiets kärnväljare, män i LO-yrken, övergett era slagord och i stället gått högerut. De är inte höger i ekonomisk mening – de tror på skatter och på välfärdsstaten – utan höger i så kallade värderingsfrågor. Mot invandring. Mot den “feministiska eliten i storstäder”.

Ditt jobb är att lösa den här utmaningen för ditt parti. Sätter du samman en grupp LO-representanter från verkstadsgolv och omsorgskorridorer för att utveckla en ny politik? Låter du partiets programkommitté styra skutan framåt, förankrade i partiets egen rörelse? Eller sätter du ihop en fokusgrupp av SD-väljare och visar upp möjliga socialdemokratiska plakat och låter dem rösta på vilket invandrarkritiskt budskap de tycker bäst om?

När Socialdemokraterna i Danmark stod i denna knipa valde partiet det sista alternativet. Beslutet skildras i norske Magnus Marsdals senaste bok Listhaugs metode – Håndbok mot høyrepopulismen (Manifest).

Och på söndag blir det samtal i Agenda

I Sverige ligger socialdemokratiska pannor i djupa veck inför samma frågeställningar. Fler ögon är riktade över Öresundsbron än över fjällen. Marsdal beskriver problemet, samtiden och vägvalen från norsk horisont.

I Sverige heter Socialdemokratins stora huvudvärk Jimmie Åkesson. I Norge heter hon Sylvi Listhaug, mest känd i Sverige för att ha åkt på turné till Rinkeby för att mobilisera norska väljare mot det svenska invandringsexemplet.

Det enda som skiljer Norges offentliga samtal mot det svenska verkar vara att Norge inte är med i EU. Högerpopulismen, kappan som Marsdal ger både Fremskrittspartiet, Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna, är sig lik över hela Norden.

Listhaug/Åkesson säger något människofientligt om muslimer, islam eller invandrare. Listhaug/Åkesson får mediauppmärksamhet. Vänstern rasar. Listhaug/Åkesson får mer uppmärksamhet. Listhaug/Åkesson har medvetet lagt in någon tvetydighet i sitt första debattinlägg. Listhaug/Åkesson anser sig vara missförstådda och rasar i sin tur mot vänstern för “brunsmetning” eller hot mot yttrandefriheten. På söndagen är det så ett samtal i veckans Agenda.

Resultatet är, och har blivit, en allt starkare mobilisering kring värderingsfrågorna de högerpopulistiska partierna står för. Polariseringen har ökat, inte minst inom själva arbetarklassen – enligt Marsdal både mellan etniskt norska arbetare och invandrare, liksom mellan arbetarklassen inom välfärdsyrken (i regel kvinnor) och arbetarklassen i privat sektor (män).

Inte konstigt att sossar har ont i huvudet.

Vänsterpopulismen är för lite vänster

I Danmark ledde analysen av arbetarmännens väljarflykt till en enkel slutsats: den politiska kartan har öppnat upp för ett parti som är lika kraftigt vänster i ekonomisk politisk som man är stenhård mot invandring och flyktingar. De danska Socialdemokraterna blev detta parti.

Marsdal varnar det norska Arbeiderpartiet att dra samma slutsats. Den danska vänsterpopulismen visade sig snabbt bara vara högerpopulism. Kampen mot högerpopulismen kräver, enligt Marsdal, både hjärta och hjärna. Inte minst kräver den solidaritet.

När Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen säger att “icke-västlig invandring är Danmarks största utmaning” som pressar Danmarks välfärdsmodell och “vårt sätt att leva på” händer något med vänsterpolitiken. Arbetarrörelsen avskaffar sig själv: Hotet mot välfärden är inte kapitalet eller oreglerad marknadsekonomi. Hotet mot välfärden är inte arbetslöshet eller social utsatthet – hotet är plötsligt istället de arbetslösa och de socialt utsatta själva.

Marsdal undrar vad den danska arbetarrörelsen i slutändan har vunnit. Höjda pensioner och regeringsmakt, absolut, men ingenting som i närheten täcker upp för de nedmonteringar av välfärden de danska socialdemokraterna själva var med och genomförde under Helle Thorning-Schmidt, av Marsdal konsekvent kalad “Gucci-Helle”. Värderingsfrågorna, det så kallade kulturkriget, är lika centralt i samhällsdebatten som tidigare. Dansk folkeparti må ha tappat väljare men ännu längre högerut växer nya partier.

Man måste välja sina strider

Marsdal erbjuder alternativ. I ett svenskt sammanhang är det befriande när allt fler socialdemokrater fått för sig att man kan vinna mark på att kritisera utländska flaggor på studentutspring eller genom att snickra fram snillrika okvädesord för kulturjournalister. 

Med det sagt erbjuder Marsdal inga enkla vägar. Han kräver politisk konfrontation mot högerpopulismen, kring frågor som mobiliserar väljare över den ekonomiska konfliktaxeln – framför den värderingsmässiga. Pensioner, tandvård. Samtidigt måste arbetarrörelsen tala klarspråk om integration och migration och samhällsproblemen men utan att ställa den enskilde arbetslösa flyktingen i centrum.

Arbetarrörelsens problem är, och ska vara, arbetslöshet och segregering. Aldrig den arbetslösa eller den segregerade. Den breda vänstern måste sluta lockas av högerpopulisternas medvetet provokativa utspel. Att markera moraliska gränser måste man göra, annars tappar man sin själ. Ändå måste man välja sina strider. Om markeringen bara syftar till att visa upp sin egen moraliska överlägsenhet ska man låta bli. Om resultatet blir att högerpopulismen stärks och Fremskrittspartiet eller Sverigedemokraterna får exakt den debatt de fiskat efter ska man låta bli. Det är fint att vara god, men det är inte taktiskt klokt i precis alla lägen. Särskilt inte när FrP eller SD mobiliserar sina väljare mot just din så kallade elitistiska moralism.

Listhaugs metode ger fler ingångar till värdet av en stark industripolitik och problemen arbetarrörelsen kommer möta i den gröna omställningen (Socialdemokrater i oljenationen Norge lär riva sitt hår innan allt är över). Det är läsvärt. Knappast ett facit, politiken styrs av långt mycket mer än vad strateger eller ideologer någonsin kan förutse, men kärnfrågan måste ställas av alla berörda:

Åkesson-politik under S-flagg

Vilken arbetarrörelse vill vi se och hur får vi den att vinna val?

I Danmark har syriska flyktingar låsts in. Deras uppehållstillstånd är indragna. De ska tillbaka, säger Fredrikssen, mot FN:s och Amnestys stora protester. Men inget Syrien finns att utvisa dem tillbaka till. De kan därför inte tvångsdeporteras. I stället bor barnfamiljer under usla villkor på så kallade utresecenter. Barnens psykiska hälsa lider. Förhoppningen är att de usla livsvillkoren ska få dem att lämna Danmark frivilligt, tillbaka till Syrien.

Det är Åkessons frivilliga återvandringspolitik, under socialdemokratisk flagg.

Det var vad fokusgrupperna med Dansk Folkeparti-väljare ansåg vara rätt väg. Norska och svenska sossar gör klokt i att hitta en annan.