Ibland kan det vara bra att börja från början. Eller i alla fall från någon sorts början. 

Vi skulle till exempel kunna börja att berätta om hur det var i början av 2000-talet. 

Det var ingen vidare. Inte för Europafacket i alla fall. 

Nyliberalism, avregleringar och Lavaldom. Sedan kom finanskrisen 2008. Massarbetslöshet och motorsågar kapade i välfärdssystem. Arbetarrörelsen hukade i försvarsställning. 

Men när finanskrisen klingat av insåg många politiska ledare i Europa att det där med välfärdsystem kanske inte var så dumt ändå. Ett motgift mot populism och polarisering.

Sverige och svenska fack var några som drev på för att minska skillnaderna mellan länder och löntagare. EU presenterade sin sociala pelare. Den lyckades ganska väl ringa in vilka problem som fanns. Nu är ju människan skapt på det viset att om vi får ett problem i knät så vill vi lösa det. Vi vänder och vrider och tar allt vi har till buds för att räta ut frågetecknet. 

Det har dock inte varit så lätt i unionen. 

En grej med fransmän är att när de stöter på ett problem så är deras lösning ofta att stifta en lag. 

Vissa länder vill ha mer och andra länder vill ha mindre av EU. Vissa vill lösa problem med lagar, andra med målsättningar och förhandlingar. Sverige tillhör den senare gruppen. Men den svenska positionen har kraftigt försvagats. Vår starkaste bundsförvant i nej-sägargruppen, Storbritannien, har lämnat oss och de som är emot att unionens mandat växer har blivit svagare. 

Samtidigt har Frankrike fått större utrymme. En grej med fransmän är att när de stöter på ett problem så är deras lösning ofta att stifta en lag. 

För fackliga rörelser runt om i Europa har det varit toppen. Många är svaga och kan inte själva tvinga arbetsgivare till bra avtal. I stället vänder de sig till politiker och kräver att lagar ska stiftas. Europafacket har gillat utvecklingen. Organisationen har krävt en lag om minimilön i EU. Nu är även flera lagar på gång. Som till exempel regleringar av plattformsarbete. Det tredje kvartalet nästa år ska EU-kommissionen dessutom komma med ett förslag om att införa en minimiinkomst i unionen som kan sätta en standard för socialförsäkringarna. 

Säga vad man vill, men unionen har gett sig in i sociala frågor med hull och hår. De svenska facken tycker att det är bra med mer välfärd, samtidigt så frontalkrockar Europafackets kamp för lagar inom det sociala området med den svenska modellen där metoden i stället är att sluta avtal. 

Vi står allt oftare i samma hörna som Ungern och Polen och det är ju inte så kul, viskas det i korridorerna, samtidigt som den franska sociala ingenjörskonsten breder ut sig.