Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Det är min baby. Arbetet Global som startades 2015. Men tiden går, barn växer och ibland är det dags att bara släppa.  

Nu är en sådan tid. Jag slutar och ska börja som chefredaktör för tidningen OmVärlden. Snart ska Ivar Andersen, som skrivit för oss i flera år, ta över som Globalredaktör. 

Nu tar jag mig friheten att tänka tillbaka på allt som gjorts. Vi har arrangerat seminarier, släppt en rapport, startat en podd och till och med haft en liten filmfestival. Men mest har vi skrivit artiklar.

Det har känts som ett viktigt jobb. Det är nämligen på arbetet allting börjar. Det är här alla våra varor och tjänster föds. Det är här våra ekonomier växer och människor träffas. 

Tyvärr skrivs det, enligt mig, för lite i svenska tidningar om arbetares villkor i andra länder. I stället är det oftast elitkällor – som toppolitiker, företagsledare eller tunga företrädare för organisationer – som uttalar sig och sätter ramarna för berättelserna. De anställdas liv flimrar hastigt förbi som en kort kommentar.  

Vi på Arbetet Global har i alla fall försökt göra någonting åt det. Det har blivit många möten. Det låter kanske märkligt, men ganska ofta har fiskar varit inblandade. Jag äter inte kött och av någon anledning hänger mitt minne upp vissa händelser på mat. Så jag tänkte kort berätta om några minnesvärda fiskar som jag ätit.  

Vi kan börja vid ett nästan övergivet hotell på stranden i Gaza City. I restaurangen hade jag tryckt i mig en okänd fisk och pratade med med en radikaliserad kanadensare som drömde om ett samhälle där kvinnor skulle bära slöja och hålla sig på mattan. Jag tänkte på den äldre mannen, den fackliga företrädaren, från PGFTU, som jag träffat under dagen. Hur pressad han var av Hamas hårda styre och en katastrofal ekonomi samtidigt som israeliska plan med jämna mellanrum utförde räder mot misstänkta terrorister.  

De sex migrantarbetare dukade upp grönsaker, ris, kyckling och fisk i sitt lilla rum och berättade om sina liv.

I Zimbabwes huvudstad Harare åt jag en dyig insjöfisk på en restaurang samtidigt som jag lyssnade på en facklig aktivist som berättade om sin vardag. Tortyr och förföljelse drabbade många av hennes kolleger.  

I Istanbul hittade jag en annan fisk. Den serverade intill Bosporen. En gatukock hällde omsorgsfullt på såser samtidigt som han sakta grillade fisken som han sedan svepte i ett bröd. Dagen innan hade jag varit hemma hos en familj där dottern plötsligt fick sparken från sitt jobb som lärare. Myndigheterna påstod att hon sympatiserade med Gülenrörelsen och som för tusentals andra så räckte det för avsked. Turkiet är fortfarande i dag ett av världens värsta länder för fackliga. 

I Qatar dukade sex migrantarbetare upp grönsaker, ris, kyckling och fisk i sitt lilla rum och berättade om sina liv. De gick upp tre på morgonen för att hinna med bussen som tog dem till byggarbetsplatserna i landet som snart ska arrangera fotbolls-VM. Så rullade livet på. År efter år. Sex dagar i veckan. De utländska arbetarna betraktades ungefär som en bil eller en maskin som inte har rättigheter eller behov.  

Några av migrantarbetarna kom från Nepal. Det var där jag åt den kanske godaste fisken jag någonsin ätit. I en liten otillgänglig by i Himalaya. Många av männen i byn reste till Gulfstaterna för att jobba ihop pengar för att laga de jordbävningsskadade husen. Fisken serverades med en spenatröra och ris i ett skjul utan väggar.

Det var sent på kvällen. Becksvart. De flesta männen i byn var kraftigt berusade. De hade haft tur. Fått en stor fångst i den lilla bäcken denna dag. Fisken smakade fantastiskt. Efteråt rökte jag en cigarett. En stor hund lade sig på mina fötter. Jag tänkte att trots att våra liv ser så olika ut så sitter vi här i ett kallt universum utelämnade åt varandra. Gemenskapen värmde. Nu vill jag bara säga ajöss och tack för fisken.