– De svenska parterna borde inte frukta införandet av minimilöner, säger Europafackets generalsekreterare Luca Visentini (till vänster), som gått från hårdnackad motståndare till förespråkare för lagstadgad lägstalön. – EU tar inte hänsyn till det som generationer varit med och skapat i Sverige, säger Byggnads ordförande Johan Lindholm från sitt distansarbete på Öland.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Vi börjar i Italien. De första minnena är bleka. Flyter ihop. 

– Jag vet inte. Kanske minns jag mina mor- och farföräldrar. Eller semestrarna vid havet, säger Luca Visentini tvekande.

När han föds, 1969, är pappan egenföretagare i byggbranschen. Mamman hemmafru. 

– Jag hade en bra barndom.

Men samhället omkring är det värre med. Ekonomisk kris och terror. Kommunister, anarkister och fascister mördar meningsmotståndare. 

– Det var många spänningar, säger han där han sitter i sitt kontorsrum i Bryssel och blickar in i datorns kamera.

Några år innan Luca Visentini föds etsar sig de första minnen fast i Johan Lindholms huvud.

Han, som numera är ordförande för Byggnads, berättar om sin pappa, målaren. Hur pappan sjunger i en kör en Valborgsmässoafton, dagen före lille Johans födelsedag. 

– Jag stod väl där vid brasan och undrade vad jag skulle få för present, säger byggbasen som föddes den 1 maj 1964.

Johan blir äldre. När han är tio år skiljer sig föräldrarna.

– Det är ett sår som ännu inte läkt.

Johan Lindholm
– Internationell solidaritet handlar om att lyfta upp andra till vår nivå, inte om att vi ska sänka oss, säger Johan Lindholm.

Han flyttar in hos sin pappa och ”plastmamman”. Det går bra i skolan. Pappan och läraren vill att han ska ”bli någon”. Trots att han helst vill jobba på bygge övertalas han att gå ekonomisk linje på gymnasiet.

Sedan FN-soldat på Cypern, hockeyspelare i division ett och, till slut, byggjobbet.

Runt honom växer Sverige. Industrin går på högvarv. Italienska arbetare importeras. Folkhemmet byggs. 

Skillnaden mot fattiga Italien är stor. På vissa sätt. På andra sätt inte. 

I båda länderna finns en stark fackföreningsrörelse. I båda länderna bestäms lönerna i förhandlingar mellan parterna och inte av politiker. Så är det fortfarande. 

Luca Visentini får tidigt en insikt i den italienska arbetsmarknaden. Han lämnar sitt “lantliga” liv och pluggar filosofi på universitet i Trieste. Där går han med i studentfacket. 

Sedan får han jobb är på centralorganisationen Unione Italiana del Lavoro (IUL).

– Hela mitt yrkesliv har ägt rum inom fackföreningsrörelsen.

Och under stora delar av sitt liv slåss Luca Visentini för att stoppa minimilöner. Han har fört samma strid mot minimilöner som de svenska facken, politikerna och arbetsgivarna gör i dag.

– Men jag har ändrat mig. 

2011 börjar han sitt nästa jobb. I Bryssel. Som konfederal sekreterare ingår han i Europafackets högsta ledning. Men för att nå dit är han tvungen att få stöd av den mäktiga ”Latingruppen”.

Det är ett informellt nätverk av facktoppar från södra Europa.  

– Du snackar skit! skriker den mäktiga grekiska fackbasen i konferenslokalen i Bryssel. 

Det som eldat upp honom är Luca Visentinis tal om hur förödande de vore om EU införde minimilöner.

– Det var väldigt … intensivt, minns Luca Visentini.

Luca Visentini säger att de svenska parterna inte ska frukta införandet av minimilöner. – De borde ha större tillit, säger han.

Men samtidigt som den grekiska fackbasen skäller ger han italienaren sitt stöd. “Jag backar dig. Inga problem. Men vi måste skydda våra löner”. 

Strax därefter väljs Luca Visentini till Europafackets generalsekreterare på kongressen i Aten. 

Det är en stökig tid. Finanskrisen har dragit fram som pesten över Europas arbetsmarknad.

Grekisk kravallpolis har slagit en järnring runt kongressen. Första dagen, den 16 maj, är stekhet. Poliserna håller hårt i sina sköldar.

Ett par hundra demonstranter från det militanta kommunistfacket Pame står på andra sidan. ”Åk hem europafacksbyråkrater!”, skriker de.

Flygblad sprids. De kastar saker mot journalisterna. Men de stora grekiska facken tigger nästan om en minimilön på EU-nivå. I andra led växer hatet. Mot åtstramningar, mot EU. Gatstenen i centrala Aten är uppriven. Polisfordon överallt.  

Två sätt för EU att införa minimilön

DIREKTIV. Det mest kraftfulla instrumentet för att införa minimi­lön är ett EU-direk­tiv. Det skulle innebära att varje land måste anpassa sin lagstiftning. Det finns ett starkt stöd för detta hos såväl fack som EU-kommissionen. Men i Sverige och Norden fruktar både parterna och regeringarna ett sådant direktiv, eftersom det hotar att rasera dagens lönebildning genom kollektivavtal. 

REKOMMENDATION. Det andra sättet att införa minimi­lön är att EU utfärdar en rekommendation. En sådan skulle vara betydligt lättare att ducka. Under våren har EU-kommissionen genomfört en första remissrunda och den 4 september avslutas den andra remissrundan. Ett skarpt förslag från EU-kommissionen kan komma det fjärde kvartalet 2020 om inte parterna inleder förhandlingar innan dess. 

Facken har tvingats på knä i flera EU-länder under denna tid.

Möten hålls, konferenser avlöses av workshops. Vilken väg ska facken välja? Luca Visentini börjar ändra uppfattning om minimilöner.

En dag är han på tionde våningen i den fackliga skyskrapan i centrala Bryssel. Runt bordet sitter ett fyrtiotal företrädare från hela Europa och rapporterar om sina erfarenheter.

Belgiska och nederländska fack berättar hur lönerna sjunker och villkoren försämras. Framför allt inom bygg- och tillverkningsindustrin. Kan en minimilön vara lösningen?

De nordiska facken säger blankt nej. De är rädda för att deras avtalssystem ska kollapsa.

Man når en kompromiss som säger att de länder som har en hög täckningsgrad av kollektivavtal inte ska beröras av minimilöner.  

Samtidigt kommer rapporter från Östeuropa om att facken är så små att de knappt har någon förhandlingsstyrka alls.

Två år tidigare. Klockan är sex på kvällen den 1 september 2009. I Byggettans lokaler i Solna står femton upprörda rumäner. De är hungriga. En av dem är Paul Augustin Minzala.

– Jag var desperat, säger han och berättar om arbetslösheten och fattigdomen och hur han hamnade i Sverige.

Ett bemanningsföretag har lovat hög lön om han skriver på två blanka papper och hoppar på företagets buss. När han väl är här har villkoren ändrats.

Nu får de rumänska arbetarna inte ens ut sin lön och kan inte köpa mat.

Johan Lindholm plockar därför fram några inplastade köttbullemackor, egentligen tänkta för ett lagbasmöte samma kväll. Det är hetsigt i lokalen. Lindholm ringer till bygg-vd:n som hyrt in rumänerna. Han hotar med media och plötsligt går vd:n med på att anställa dem. 

De som känner Johan Lindholm sticker ofta in ordet solidaritet i meningarna då de beskriver honom.

”En gammaldags socialdemokrat, inte rädd för konflikter.” ”Han är intensiv, ibland rastlös och blir illa berörd av lönedumpning.” 

Dessutom är han djupt engagerad i internationella frågor. 

Att inte låta oss fortsätta med det arbetet, det är fan en skymf!

Johan Lindholm tycker inte att EU tar hänsyn till det som parterna skapat i Sverige under lång tid

I november 2019 valdes han till ordförande i Europeiska bygg- och träarbetarfederationen (EBTF).

Det är en knivig position. I facket finns 76 bygg- och träfack från 34 länder och de allra flesta vill ha minimilöner. 

Vore det inte en solidarisk handling om svenska fack släppte sitt motstånd och lät EU införa lagstadgade minimilöner? 

Det argumentet köper Johan Lindholm inte.

– Internationell solidaritet handlar om att lyfta upp andra till vår nivå. Inte om att vi ska sänka oss. Det har varit vår ledstjärna hela tiden. Våra kollektivavtal ska vara andra människors möjlighet, säger han och syftar bland annat på den utländska arbetskraften. 

Johan Lindholm tycker att EU inte tar hänsyn till det som generationer av arbetsgivare och fackföreningar har skapat i Sverige. 

– Att inte låta oss fortsätta med det arbetet, det är fan en skymf! 

Det känns som diskussionerna om EU:s minimilöner pågått i en evighet. Fram och tillbaka. År efter år. De nordiska facken på ena sidan, som larmar om att det är en ödesfråga.

På andra sidan facken i Syd- och Östeuropa, som säger att det är enda chansen för löntagarna att få ett drägligare liv. 

Det var britten John Monks, Europafackets dåvarande ordförande, som öppnade asken för drygt tio år sedan.

När sedan Jean-Claude Juncker tillträdde som EU-kommissionens ordförande 2014 kom flera propåer. I sitt första tal till Europaparlamentet ville han se minimilöner för alla anställda i EU.

Men vartefter tiden gick tystnade rösterna. 

Men för cirka tre år sedan återkom frågan med full kraft. De sociala frågorna blev allt viktigare för att få unionen att hålla ihop.

När Ursula von der Leyen tillträdde som ny ordförande för EU-kommissionen i år var ett av hennes främsta löften att införa minimilöner.

Förslaget om minimilöner har manglats så länge att det är få som tror att det inte kommer att drivas igenom. Mycket politisk prestige har investerats.

Den avgörande frågan blir på vilket sätt minimilönerna ska genomföras. Blir det en hård skrivning, EU-direktiv, kan det få stora konsekvenser för lönebildningen i Sverige. Blir det en mjukare rekommendation kan effekten bli lindrigare. 

Sista kvartalet i år är tanken att EU-kommissionen ska komma med sitt förslag.

Europafackets generalsekreterare Luca Visentini säger att de svenska parterna inte ska frukta införandet av minimilöner.

– De borde ha större tillit.

EU-kommissionen har flera gånger förklarat att de vill hitta ett sätt att införa minimilöner som inte skadar den svenska lönebildningen. 

Johan Lindholm säger att en hård skrivning ska slå undan benen för vad han och många inom honom har kämpat för. Han varnar för en växande EU-kritik.

– Det vore inte konstigt om det blev en debatt om vårt medlemskap. 

5 frågor om minimilön

1.Varför är minimilöner aktuella just nu? 
Diskussionerna har pågått under många år men i början av året tillträdde Ursula von der Leyen som EU-kommissionens nya ordförande. En av de viktigaste punkterna på hennes dagordning var att införa minimilöner för alla medborgare. Nu kollar man vad fack, arbetsgivare och regeringar vill. Den andra konsultationsrundan avslutas den 4 september. I slutet av året kan EU-kommissionen komma med ett förslag.

2. Vilka EU-länder har redan minimilön? 
I januari 2020 hade 21 av EU:s 27 länder en minimilön som bestäms av landets regering. Sverige, Danmark, Italien, Cypern, Österrike och Finland är undantagen. 

3. Hur hög blir en minimilön om EU inför den? 
EU-kommissionen anger själva ingen siffra men det som oftast nämns är 60 procent av medianlönen i ett land, vilket är den gräns för fattigdom som Europarådet har satt. 

4. Får svenska löner vara hur låga som helst? 
Ja, vi har ingen lag som bestämmer lönerna. Sverige har ändå bra löner jämfört med många andra EU-länder. Det beror på att fackföreningarna är relativt starka och kan pressa upp lönerna i förhandlingar med arbetsgivarna. 

5. Varför vill så många i EU införa detta? 
Ett skäl är att minska de sociala spänningar som uppstått efter finanskrisen, genom att trygga alla löntagares inkomst och skapa en hållbar ekonomi. 
Ett annat skäl är att kollektiv­avtalens täckningsgrad sjunker. År 2000 omfattades 66 procent av löntagarna i EU av kollektivavtal. 2018 gällde det bara 56 procent.