Lena sparkades på felaktiga grunder från en nordmakedonsk textilfabrik efter tolv års anställning. Hon vill bara uppge sitt namns initialer av rädsla för att svartlistas på andra textilfabriker

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

31-åriga Lena sitter vid ett bord i en stökig, liten lokal i centrum av staden Štip i Nordmakedonien. Här har hon spenderat mycket tid sedan hon sparkades från sitt jobb på en textilfabrik.

– Arbetsgivaren påstod att jag hade brutit mot disciplinreglerna, säger Lena som egentligen heter något annat.

Lokalen tillhör frivilligorganisationen Glasen Tekstilec som ger juridisk hjälp till textilarbetare. 

På väggarna hänger målningar av kvinnliga arbetare.

80 procent av Nordmakedoniens cirka 35 000 textilarbetare är nämligen kvinnor. De är motorn i landets största industri som framförallt gör kläder åt modeföretag i EU. 

Kristina Ampeva och Denis Ampevgrundade organisationen Glasen Tekstilec 2016 för att informera textilarbetare om deras rättigheter och ge juridisk hjälp.

Coronapandemin har slagit hårt mot branschen.

I mitten av mars 2020 stängdes skolor och dagis. Ett regeringsdekret gav en förälder, till barn under tio år, rätt att stanna hemma med bibehållen lön. Lena, som har två småbarn, följde dekretet.

– Men jag fick bara ut 30 procent av min lön, säger hon.

Den privata sektorn får bidrag för att betala anställdas löner under pandemin. Trots detta har många arbetsgivare sänkt lönerna.

Rapporter om uppsägningar utan varsel och kontraktsbrott duggar också tätt.

– Min arbetsgivare försökte få mig att skriva under ett kontrakt där jag gick med på att börja arbeta halvtid. Jag vägrade. Då förfalskade han min namnteckning. När jag trots det inte började jobba fick jag sparken, berättar Lena.

Det har nu gått drygt ett halvår sedan dess. 

Glasen Tekstilec har tagit fallet till domstol.

Av resursskäl kan de inte bistå alla som söker hjälp utan prioriterar de allvarligaste fallen. På en fabrik fick till exempel arbetarna dricka vatten ur baljor.

På Lenas arbetsplats hade de anställda endast 4 – 5 dagars obetald semester per år, trots att lagen föreskriver 20 dagars betald semester.

– Vi var tvungna att arbeta på lördagar också, utan ersättning, för att nå produktionsmålen, säger Lena.

70 procent av de 460 arbetarna på textilfabriken OKITEX i Skopje är organiserade. De flesta textilarbetarna i Nordmakedonien är dock inte med i facket.

Modeföretagen lockas till Nordmakedonien av låga produktionskostnader. Det avspeglar sig i lönerna.

Efter tolv år i yrket tjänade Lena motsvarande 2 500 kronor i månaden vilket är minimilönen. Det är även startlönen på de flesta textilfabrikerna. Det betyder att få vill jobba i branschen där det råder kronisk arbetskraftsbrist.

Detta ställdes på sin spets under pandemins första månader då 30 procent av textilarbetarna stannade hemma.

Lena är osäker på om de låga lönerna enbart beror på låga inköpspriser.

– Men de utländska klädföretagen borde granska hur mycket vi tjänar i förhållande till vad de betalar för kläderna, säger hon.

Endast kring 10 procent av textilarbetarna i landet är organiserade. På Lenas arbetsplats var ingen det.

På textilfabriken OKITEX, i huvudstaden Skopje, är 70 procent av de 460 anställda fackanslutna. 

49-åriga Tanja Atanasovska är en av dem. Hon sitter vid ett långbord, i ett rum med vita kala väggar, i fabriksbyggnaden.

Kring samma bord brukar fackrepresentanter och ledningen mötas tre – fyra gånger per år. Hon säger att relationen mellan dem är god och förhållandena på fabriken därför är bra.

– Anledningen till att alla inte är med facket är att de tycker att avgiften, på en procent av lönen, är för hög, säger hon.

Efter åtta års anställning tjänar Tanja Atanasovska 3 500 kronor i månaden.

– Det är inte tillräckligt för att leva ett bra liv. Lönerna höjs inte i samma takt som priserna på mat, el och annat, säger hon.

I centralorganisationen SSM:s byggnad i Skopje träffar vi Ljupco Radovski som är ordförande i STKC, Förbundet för Textil-, Läder- och Skotillverkningsarbetare.

Han anser att utländska köpare måste betala mer för kläderna om lönerna ska höjas. Före pandemin hade STKC börjat förhandla om det.

– Pandemin satte stopp för det. Vi kan inte förvänta oss några lönehöjningar nu. Många utländska klädföretag har avbrutit sina ordrar, säger han.

Under pandemin ger STKC och SSM – i samarbete med FN:s arbetsmarknadsorgan ILO – fri juridisk hjälp till arbetare som involverade i coronarelaterade konflikter på sina arbetsplatser.

STKC har även anmält fabriker som sänkt lönerna under pandemin, vilket har slutat med att företagen bötfällts.

– Två tredjedelar av dem har nu betalat full lön till sina anställda, säger Ljupco Radovski.

Tillsammans med det globala facket IndustriAll försöker STKC värva fler textilarbetare.

– Men det är vanligt att arbetsgivarna hindrar dem, säger Ljupco Radovski.

Darko Dimovski,ordförande i centralorganisationen SSM.

SSM: s ordförande, Darko Dimovski, säger att det inte bara är arbetsgivare som sätter käppar i hjulet. Han säger att tidigare kontrollerades hans fack av högerpartiet VMRO-DPMNE som styrde landet från 2006 till 2017.

– Det gav oss dåligt rykte, säger han.

Detta, menar han, ändrades då Makedoniens socialdemokratiska union kom till makten 2017. Samtidigt blev Darko Dimovski SSM:s ordförande.

– Sedan 2017 har antalet medlemmar ökat från 42 000 till 70 000. Vi växer oss allt starkare.

Nordmakedonien

* Nordmakedonien fick självständighet 1991 efter Jugoslaviens sönderfall. 

* Landet är EU-kandidatland sedan 2005 och har cirka 2,1 miljoner invånare.

* Kläd- och textilproduktion är landets största industri och näst största exportindustri. Över 1100 inhemska företag är involverade i produktionen. Hugo Boss, Versace, Diesel, Gucci, Gerry Weber, Betty Barclay and Jack & Jones är några av de modemärken som köper kläder från landet.

* Centralorganisationen SSM (CCM på kyrilliska) består av 17 förbund. Vid sidan om den finns syndikalistiska Makedoniska Konfederationen för Fria Fackförbund som består av 11 förbund. 

* Fram tills januari 2021 hade kring 82 800 nordmakedonier smittats av Covid-19. Sedan pandemins början till slutet av oktober, 2020, miste närmare 17 700 nordmakedonier sina arbeten. Arbetslösheten ligger nu på cirka 17 procent.