I fabrikerna där textilarbetarna jobbar är det trångt.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

BANGLADESH. – Vi kan dö av corona eller av svält. Är det egentligen ett val? Viruset dödar åtminstone inte alla, säger Sharmin Begum som jobbar med att tillverka kläder för H&M. 

Fabriken ligger i Ashulia utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. Det är en av de 1 750 fabriker som tilläts öppna först, bara en månad efter att landet stängts på grund av coronapandemin i slutet av mars.  

Hon bär en mask gjord av tygrester och stressar tillsammans med andra textilarbetare hem denna sena eftermiddag.

Det livliga gatulivet i Ashulia står i stark kontrast till de tomma gatorna i huvudstaden Dhaka. Där övervakas nedstängningen av polis och den urbana medelklassen praktiserar social distansering.

Hon pekar på en byggnad i slutet av gatan och viskar:

– Där bor en arbetare som är smittad. Ingen får gå in i eller lämna byggnaden.

Sharmin Begum och hennes dotter bor i ett litet rum som ligger i en envåningsbyggnad hon delar med fyra andra familjer. 

– Vår fabrik var en av de första att öppna igen. Redan den 25 april. Vi var livrädda. Vi protesterade i fyra dagar och vägrade arbeta. Det fanns inte några säkerhetsföreskrifter. När 4 000 personer jobbar på samma plats går det inte att hålla distans på en meter, säger hon.

– Polisen kastade tårgas mot oss och slog några av mina kollegor. De sa att det inte var säkert att protestera. Hur kan det då vara säkert att arbeta?

Sharmin Begum och hennes 12-åriga dotter bor i ett rum i ett hus de delar med flera andra familjer.

När allt fler fabriker senare öppnades ändrade sig många arbetare. De blev oroliga för att inte få ut sin aprillön om de vägrade jobba. Eller ännu värre, förlora arbetet. 

– Jag har en 12-årig dotter och försörjer mina föräldrar i byn. Det finns inga andra inkomstkällor. Många här lever på gränsen till svält. Jag vill inte bli en av dem. Men jag vill inte heller att något ska hända min dotter som har astma, säger Sharmin Begum.

Bangladesh har en befolkning på 160 miljoner och är ett av världens mest tätbefolkade länder. 

I fabrikerna är det omöjligt att leva upp till säkerhetsföreskrifterna, uppger organisationen Bangladesh Center for Workers Solidarity (BCWS) som jobbar för att förbättra arbetsmiljön. Att erbjuda ansiktsmasker ger, enligt dem, inte tillräckligt skydd i överfulla lokaler. 

Pandemin har skapat förödelse i klädindustrins globala produktionskedja. Efterfrågan har minskat drastiskt. Modeföretag och återförsäljare har skjutit upp ordrar.

Beställningar värda nästan 35 miljarder kronor har avbokats, enligt textil-företagens organisation Bangladesh Garment Workers and Manufacturers Association (BGMEA). 

De fyra miljoner som jobbar i landets textilindustri har drabbats hårt.

Med en minimilön på drygt 900 svenska kronor i månaden kämpar anställda även i vanliga fall för att få det att gå ihop. Virusutbrottet har nu drivit många av dem mot svältens rand. 

Coronasmittan i Bangladesh

Den 8 juni hade landet haft 930 dödsfall i covid-19 och drygt 68 500 hade bekräftat smittade, enligt John Hopkins University. Men statistiken är osäker på grund av brister i landets sjukvårdssystem.  

Nasrin Jahan var tidigare assistent vid en fabrik i staden Gazipur i centrala Bangladesh.

Men två dagar innan landet stängde, den 24 mars, uppmanades alla assistenter att säga upp sig ”frivilligt”.

– Vi vägrade. Vi bönade dem att behålla oss, även om de inte kunde betala. Men de gav oss bara våra löner för mars och tog våra passerkort. Fabriken har öppnat nu men jag har fortfarande inte fått tillbaka jobbet. 

Nasrin Jahan kan inte längre försörja sin familj. Hennes man är daglönare men får inga jobb. 

– Jag har handlat på krita men nu låter de mig inte köpa mer. Jag har bara en säck ris och tre ägg kvar.

– Min man bidrar knappt alls till hushållet. Nu är han hemma hela tiden. Han slår mig eftersom jag har förlorat mitt jobb. Barnen gråter hela tiden. 

Nasrin Jahan har inte längre råd att försörja sin familj och hennes man har inget jobb.

De bor i ett litet rum i ett hus som hon delar med sex andra familjer. Nu riskerar de att kastas ut eftersom hon inte betalat hyran de två senaste månaderna.

– Var ska jag få tag på pengar? Tror du att köparna hjälper oss nu?

Klädföretagen har hållit hårt i plånböckerna under krisen.

I en rapport svarade 316 producenter på en enkät från forskningscentret Center for Global Workers Rights och organisationen Workers Rights Consortium.  

72 procent uppgav att köparna vägrat betala för råmaterial. 91 procent av köparna har inte heller gått med på att betala underleverantörens produktionskostnader för redan beställda kläder. 

Företagens agerande har mötts av skarp internationell kritik. Flera bolag – som H&M, Lindex, Stadium, Kappahl och spanska Inditex som äger Zara  – har nu skrivit under en uppmaning från världsfacket Ituc, det globala industrifacket Industriall och den internationella arbetsgivarorganisationen IOE.

Företagen lovar bland annat att betala för redan producerade ordrar och ordrar i produktion.

– I de fall tyget redan varit klart har vi lovat att ta ansvar för det och använda det på annat sätt, säger Lindex hållbarhetschef Anna-Karin Dahlberg.

H&M Group ger ingen intervju men i ett mejl till Arbetet Global skriver hållbarhetschefen för Bangladesh, Kiran Gokathoti, att de är medvetna om att leverantörerna och textilarbetarna är sårbara. Han uppger att H&M Group därför för en dialog med finansiella institutioner för att främja upprättandet av sociala skyddsnät.

Enligt Kiran Gokathoti ska H&M Group betala och ta emot beställda varor förutsatt att de levereras i rimlig tid. 

Men en H&M-leverantör som vill vara anonym säger till Arbetet Global att H&M pausat redan lagda ordrar hos dem till ett värde på mer än 15 miljoner kronor.

– H&M är en av de mer tillmötesgående köparna och kanske accepterar de att snart ta emot sina beställningar, men så här ser situationen ut just nu. Det finns inte en enda leverantör här som inte har drabbats hårt, säger han.

Tanvir Z Rashid, vd vid fabriken East West Industrial Park i Gazipur, är också leverantör till H&M. Han säger att beställningarna har blivit färre samtidigt som kraven är höga.

– Köparna kräver att vi levererar omedelbart. Om vi inte lyckas eller vägrar så går de någon annanstans. Om vi talar om arbetarnas hälsa säger de att det är vår huvudvärk. Vi är desperata och kan inte riskera att förlora de få beställningar vi har, säger han.

Svenskt biståndsland

• Sidas stöd till Bangladesh uppskattas i år bli 440 miljoner kronor. Hittills har cirka 25 miljoner omfördelats i direkt coronarelaterade stöd.

• Sverige stödjer sedan 2015 ett projekt i FN:s arbetsmarknadsorgan ILO som går ut på att främja social dialog mellan arbetsmarknadens parter. inom Bangladeshs textilindustri. Sverige ökar med anledning av coronautbrottet insatsen till detta projekt med 7,4 miljoner kronor.

Leverantörerna som Arbetet Global har varit i kontakt med lyfter dilemmat i att globala klädmärken ställer stränga krav på en god arbetsmiljö men vägrar finansiera de insatser som krävs.

– I internationell media är vi bovarna, säger Moshiul Azam Shajal, chef för fabriken Posmi Sweaters i Gazipur. Men betalar klädföretagen oss mer för våra produkter om vi garanterar bättre arbetsförhållanden och bättre löner? Om jag säger något om att höja kostnaderna så svarar de att de flyttar sina affärer. 

Kalpona Akhter  fackförbundet Bangladesh Garments And Industrial Workers Federation (BGIWF) säger att textilarbetarna har skapat vinsten för de internationella modeföretagen.

– Nu borde de stå vid deras sida och erbjuda stödpaket. Men efter pandemin måste fokus ligga på levnadslöner och arbetares rätt att vara fackligt anslutna så att de kan leva ett värdigt liv och inte är beroende av välgörenhet, säger hon.

I maj uppgav den bangladeshiska regeringen att arbetare vars fabriker varit stängda i april eller fortsatt håller stängt ska få 65 procent av lönen. Protester har brutit ut.

Kalpona Akhter på fackförbundet BGIWF.

Anställda hävdar att det är omöjligt att klara sig på så lite, särskilt eftersom många familjer är skuldsatta på grund av nedstängningen.

– Jag frågade min överordnade: Kommer den jag hyr av att acceptera att jag betalar 60 procent av hyran? Kommer mitt ris att kosta 40 procent mindre? säger Sharmin Begum.  

– Jag önskar att ägarna, regeringen och köparna kunde behandla oss som människor snarare än som skit. Jag önskar att de faktiskt kunde prata med oss. Höra hur våra liv är. 

Sharmin Begum och Nasrin Jahan heter egentligen något annat.

Textilindustrin i Bangladesh

4 miljoner personer – majoriteten kvinnor – arbetar inom textilindustrin som står för nästan 85 procent av exporten vars värde uppgår till cirka 400 miljarder kronor.

Det finns ungefär 2 000 textilleverantörer I Bangladesh och 4 000 fabriker. Bangladesh har en av de lägsta minimi­lönerna bland de textilproducerande länderna. 

Enligt Lindex hållbarhetschef Anna Karin Dahlberg är snittlönen för en anställd på lägsta position i de fabriker de arbetar med i Bangladesh 12 000 taka (cirka 1 300 kronor) i månaden. Den lönen inkluderar förmåner och lagstadgad övertid, vilket innebär en arbetsvecka på 60 timmar. En normal arbetsvecka är 48 timmar.