Så går det till då storföretag stämmer stater

I kölvattnet av härdsmältorna i japanska Fukushima 2011 bestämde sig Tyskland för att helt fasa ut kärnkraften.

Beslutet hyllades av miljöorganisationer men på Vattenfalls huvudkontor i Solna var tongångarna mer missnöjda.

Det statligt ägda energibolaget skulle tvingas avveckla sina kärnkraftverk Krümmel och Brunsbüttel vilket förstås innebar att framtida vinster gick upp i rök. Eller?

I internationella handelsavtal finns som regel klausuler för hur tvister mellan stater och investerare ska lösas.

På engelska kallas mekanismen för investor-state dispute settlement, alltså tvistlösning mellan investerare och stat, eller ISDS. 

Med stöd av en sådan klausul stämde Vattenfall Tyskland. 

– Vi ifrågasätter inte beslutet att avveckla kärnkraften i Tyskland. Men den ekonomiska förlust som beslutet orsakat ska Vattenfall ha ersättning för, sade Vattenfalls chefsjurist Anne Gynnerstedt till den egna hemsidan. 

Vattenfall har inte själv avslöjat summan men enligt tyska medier ligger kravet på 4,7 miljarder euro, motsvarande knappt 49 miljarder kronor. 

På eget bevåg kommenterade chefsjuristen det som är den vanligaste kritiken mot ISDS-klausuler – varför vi ska ha ett system där företag kan stämma stater för demokratiskt fattade beslut. 

– Tvistlösningsmekanismerna i avtalet ger bolag en trygghet i att göra stora investeringar utan att behöva ta politiska risker. Det finns ingenting som hindrar demokratiska beslut. Självklart kan Tyskland bestämma att lägga om sin energipolitik, men utländska investerare ska inte behöva betala priset för ett sådant beslut och förlora pengar, sade Gynnerstedt.

När debatten om det numera dikeskörda frihandelsavtalet TTIP – mellan EU och USA – rasade som värst var det just ISDS-klausulerna som stod i fokus.

En bred koalition organisationer satte press på EU och frihandelsvänliga LO hotade att offra hela avtalet om klausulerna inte togs bort.

– Det här är något vi är överens om inom Europafacket och med det amerikanska facket AFL-CIO, sade dåvarande ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson till Arbetet hösten 2014.

Men ISDS-klausulerna var inget som dök upp med TTIP och försvann inte för att just det avtalet lades på is.

Sett till antalet återfinns de allra flesta ISDS-klausulerna inte i frihandelsavtal utan i så kallade bilaterala investeringsavtal – alltså avtal som tecknas mellan två länder. 

Sverige har enligt Svenskt Näringsliv ISDS-klausuler i avtal med runt 50 länder.

Totalt finns ISDS i omkring 3 000 bilaterala investeringsavtal som tecknats mellan 200 länder världen över, enligt Stockholms handelskammare. 

Stockholms handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC) är näst efter Världsbankens organ ICSID den största institutionen i världen för investeringstvister. 

– ISDS är en del av det man kallar bilaterala investeringsskyddsavtal. Jag tror att man bör se det i ett sammanhang av världens utveckling efter andra världskriget. Man såg ett värde i i gemensamma regler för handel och internationella relationer snarare än den starkes rätt, säger generalsekreteraren Annette Magnusson.

Förespråkarna menar att dessa internationella regler utgör oljan i frihandelns motor. Utan skydd för internationella investeringar skulle risken öka och investeringsviljan minska. 

– Det främjar handel och ekonomisk utveckling, säger Annette Magnusson.

I kritiken pekas giriga storföretag ut som skurkar medan stater ibland utmålas som närmast maktlösa.

SCC:s generalsekreterare påpekar att avtalen tecknas mellan stater och stater – inte mellan stater och företag. Det innebär också att stater har möjlighet att ändra avtalen.

– Gillar man inte spelreglerna får man göra om spelreglerna, det har stater all rätt att göra.

Men hur är det då med de fall som väcker mest ont blod, där företagens krav uppenbart strider mot det allmänna rättsmedvetandet?

Som när tobaksjätten Philip Morris stämde Australien över beslutet att förbjuda logotyper på cigarettpaketen? 

Annette Magnusson jämför med en medborgares rätt att gå till domstol eller överklaga ett myndighetsbeslut.

Även om domstolen skulle komma fram till att fallet saknar grund och kasta ut det skulle få ifrågasätta medborgarens rätt att få sin sak prövad. 

– Det är samma sak med ISDS. De nationella lagarna motsvaras här av avtalet. Det handlar principiellt om att lagen eller avtalet är skrivet på ett visst sätt, säger hon och tillägger:

– I fallet med Philip Morris blev talan ogillad, om jag inte minns fel för att man inte ansåg att det täcktes av avtalet.

Näringslivsföreträdare menar att ISDS är en nödvändig pusselbit i bilaterala avtal.

Timbro hävdar att klausulerna varit avgörande för att öka investeringarna i fattiga länder.

Men detta grundargument för investeringsskyddet är omstritt.

Bland annat har det ifrågasatts av den internationella tankesmedjan The South Center, som samlar 53 medlemsländer, liksom i en arbetsrapport för Världshandelsorganisationen. 

Dessutom menar en bred skara ideella organisationer i såväl Nord som Syd att avtalens innehåll generellt är problematiskt. 

– Kort sagt handlar kritiken om att investeringsintressena är överordnade miljö och mänskliga rättigheter så som avtalen är skrivna, säger Emelie Muntrakis, policyrådgivare för naturresurser, företag och mänskliga rättigheter på Afrikagrupperna.

I grunden handlar utformningen av handelsavtal om makt, anser Emelie Muntrakis. Avtalen tecknas mellan stater – men styrkeförhållandena är ojämna. 

– Avtalen speglar inte parternas intressen i lika hög grad. Vi jobbar i länder i södra Afrika, de förhandlar med EU som är en enorm motpart. Det kan finnas en rädsla för hur landets ekonomi ska påverkas av att inte skriva under, säger hon.

Det finns ingen garanti för att de företag som stämmer också vinner.

2012 stämde franska Veolia den egyptiska staten för dess beslut att höja minimilönerna.

Veolia hade ett långtidskontrakt på sophämtningstjänster och ville ha kompensation för de ökade kostnader som löneökningarna medförde.

Först 2018 avgjorde ett skiljedomsinstitut till Egyptens fördel.

Men en genomsnittlig investeringsskyddstvist kan kosta miljoner – utöver att den tar flera år i anspråk – och ideella organisationer menar att staterna förlorar även när de vinner. Ett företag kan tilldömas ersättning. Det bästa staten kan hoppas på är att slippa betala. 

Möjligheten att bli stämd skapar dessutom en press, menar Emelie Muntrakis.

Näringslivet hävdar – i sak korrekt – att stater är fria att fatta vilka beslut de vill. Men om ett beslut riskerar att kosta kanske det blir svårare att fatta det? 

– Vi har sett exempel på när länder backar från att vidta åtgärder. Jag kan tänka mig att väldigt många inte ens vågar föreslå ändringar som stärker miljöskydd eller mänskliga rättigheter eftersom de redan vet att det blir för dyrt. De som jobbar med de här frågorna mottar hela tiden hot om stämningar, säger hon.

– Det är ett stort demokratiskt problem om i slutänden drabbar de som kämpar för att försvara sina eller naturens rättigheter, säger hon.

Men har inte företagen också rättigheter? Om en sedan länge planerad satsning går om intet på grund av nationella regeländringar – är det då inte rimligt med kompensation? 

– Jag förstår det argumentet. Men som det ser ut nu ger klausulerna ett väldigt starkt skydd samtidigt som vi kan se flera exempel på att företag kräver ersättning för investeringar som inte är speciellt hållbara, inte heller ekonomiskt, inom kolkraft eller liknande, säger Emelie Muntrakis.

– Argumentet är att internationella investerare inte ska behöva betala för ländernas beslut, men i stället blir det ju skattebetalarna som får betala de internationella investerarnas vinster.

Kärnkraftstvisten mellan Vattenfall och Tyskland har efter nio år fortfarande inte avgjorts. 

På sin sajt om stämningen för Vattenfall fram argumentet att Sverige kompenserade tyskägda Eon för stängningen av Barsebäcks reaktor 2.

Något Vattenfall däremot inte nämner är att det svenska statliga bolaget för drygt tio år sedan stämde Hamburg. 

Vattenfall hade fått tillstånd att bygga ett nytt kolkraftverk i den tyska staden, men 2008 gjorde De Gröna ett starkt val och tog plats i ett koalitionsstyre.

Partiet drev fram nya miljöregler för kraftverksbygget i syfte att skydda floden Elbe. Vattenfall svarade med att kräva en dryg miljard euro.

Fallet slutade i förlikning som innebar att de nya miljökraven drogs tillbaka. 

– Det saknar verkligen motstycke att vi ska schavotteras bara för att vi implementerar tysk och EU-lagstiftning, kommenterade Tysklands vice miljöminister Michael Müller då.

Det är samma poäng som utvecklingsländer och rättviseorganisationer länge fört fram när investeringsskyddet debatteras.