Tidigare flygpersonal på SAS skolar om sig och får utbildning Sophiahemmet i Stockholm. Frågan om om de offentliga jobben blir fler efter krisen.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Det är diagramnördarnas julafton. De personer som klär världen i siffror och viger sin tid åt finna mönster har sin högtidsstund just nu.

Dödstalen ska bedömas och framtida ekonomiska scenarier lanseras.

I vanliga fall kan prognosmakarna bara dra ifrån eller lägga till någon procent och sen komma med en spådom som mer eller mindre håller.

I dag är allt upp och ned.

Ingen vet. Pandemin kan snart gå över, eller inte. Ländernas strategier att öppna sina ekonomier kan helt förändras och utöver det så hårdnar relationen mellan USA och Kina. Samtidigt gör ett rekordlågt oljepris det ännu svårare bedöma hur världens ekonomier och arbetsmarknader ska utvecklas. 

Men historiskt sett finns det ändå vissa långsiktiga mönster som upprepar sig. 

När Arbetet Global tittar på olika staters utgifter de drygt senaste hundra åren så ökar de kraftigt vid varje stor global kris; såsom världskrig, oljekriser och finanskrascher. 

Regeringar satsar då stora pengar för att stimulera ekonomin. Efter några år minskar utgifterna rejält men staternas utgifter är då oftast högre än vad de var innan krisen. 

– När krisen är över blir det väldigt svårt för regeringar att inte satsa mer på sjukvård, medicinsk forskning eller hälsa, säger professor Tony Travers på London School of Economics i en artikel i affärstidningen Wall Street Journal. 

Med stor sannolikhet omformas alltså arbetsmarknader världen över. Men hur?  

Debattören Johan Norberg klassas ofta som nyliberal frihandelsvän.

I flera böcker har han gått ut till frihandeln och världskapitalismens försvar. I slutet av augusti ska han ge ut ännu en bok – Öppen/Sluten – som handlar om hur ekonomer öppnats och slutits genom historien och analyserar effekten av krig och pandemier.

Han säger att det är tur i oturen att coronapandemin drabbar oss nu och inte för fyra år sedan. 

– Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen en oerhört aggressiv högerpopulistisk våg i Västvärlden. 

Nationalistiska propagandasajter som Breitbart hade då, enligt honom, fått en ännu starkare medvind vilket hade blivet ett allvarligt hot mot globaliseringen. 

Hade dessutom Hillary Clinton blivit president i USA hade krisen kunnat skyllas på det politiska etablissemanget. I dag är det inte lika lätt när det finns presidenter som Donald Trump och Jair Bolosonaro.

– Det var också en sabla tur för världen att det var Stockholm och medelklassens alpinresenärer som tog hem den här smittan och inte muslimska invandrare som besökt sina släktingar i Irak och Iran. Då hade det blivet en oerhört aggressiv jakt på syndabockar. 

Johan Norbergs nya bok Öppen/Sluten som handlar om mänsklighetens kriser och utveckling släpps hösten 2020.

Han är dock osäker på om de stora stimulanspaketen leder till fler offentliga jobb. 

– Under valutakrisen i början av 1990-talet fick vi en våldsam expansion av statens utgifter men det var samtidigt ett stålbad för både offentliga sektorn och ekonomin i övrigt. 

Johan Norberg har skrivit mycket om fria marknader och vikten av frihandel. Ser han en ökning av statliga utgifter som ett hot?

– Det kanske är ett fegt uttalande men det beror på var pengarna hamnar.

Företagsstöd och korttidspermitteringar kan, enligt honom, vara bra om det handlar om att kortsiktigt hålla delar av ekonomin under armarna.

– Men jag är rädd för att om man börjar gynna specifika företag och skyddar företag för att man vill värna en större grad av självförsörjning. Där finns det risker som långsiktigt kan undergräva fria marknader. Särskilt eftersom vi nu fått en debatt där man säger att det är läskigt att vi är beroende av andra länder och att vi behöver industrier som ska producera saker av det vi alltid har behov av i kristider.

Precis som Johan Norberg är svenska facket en varm anhängare av frihandel. Men där tar likheterna slut.

LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström är starkt kritisk mot ”den nyliberala vågen som gått över världen” och gjort stater ”anorektiska”.

– Tanken är att ekonomiska incitament ska styra människors deltagande på arbetsmarknaden. Av det skälet har socialförsäkringar försämrats och skatter sänkts. 

Under en allt för lång period har Sverige, enligt henne, satsat på stora skattesänkningar.

– Det har varit en politik som förts under flagg att det ska göra oss rikare. Men det har gjort oss mycket mer sårbara.

LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström är kritisk till att svenska regeringar har hållit för hårt i pengarna och bedrivet en ”anorektisk” politik. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/ TT

Hon är kritisk till jobbskatteavdrag på kring 100 miljarder per år och säger att om de satsat på välfärd i stället hade vi varit bättre förberedda på denna kris. Vården hade varit bättre, systemen för arbetslöshetsförsäkringen mer utbyggda.

Blir det då fler jobb inom den offentliga sektorn?

– Jag tror det. Men det väljer vi själva, svarar hon och varnar för de som vill sätta igång och amortera ned statsskulderna så fort som möjligt efter krisen.  

– Det vore en väldigt dålig politik.

För snart 15 år sedan författade Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet, en rapport för EU-kommissionens räkning om hur en pandemi skulle påverka Europas ekonomi. 

När scenariot nu är verklighet tror han att världsekonomin kommer klara sig igenom lågkonjunkturen. 

– Min optimistiska prognos är att det pågår en kraftig återhämtning under 2021 och 2022, driven dels av de enorma stimulanspaket som sjösatts, dels av den mer eller mindre automatiska uppgång som följer efter djupa ekonomiska kriser, säger han.

Men de ökande offentliga utgifterna är ett orosmoment, anser professorn. 

– Här finns något av en tickande skuldbomb. Land efter land ökar statsskulden i en helt unik omfattning. Vi har ingen liknande episod under fredstid i vår moderna ekonomiska historia. Detta innebär att framtidens finanspolitik kommer att karaktäriseras av stramhet för att hantera de höga statsskulderna. Och penningpolitiken kommer att vara inriktad på att hålla låga räntor. Under dessa omständigheter är det viktigt att den ekonomiska politiken inriktas på åtgärder som ökar tillväxten.

Tillväxten bör, enligt Lars Jonung, främjas genom så kallad utbudspolitik.

Det innebär att politiker ska kicka igång ekonomin igen genom att höja utbudet, till exempel sänka företagsskatter.

Att öka utbudet på arbetskraft är ett annat exempel. Det kan antigen göras genom att ha låg a-kassa men också genom utbildning som gör att arbetare kan ta det lediga jobb som finns. 

Politiker har även möjlighet att satsa på att öka efterfrågan, efterfrågepolitik.

Det kan ske genom finanspolitik – genom att till exempel satsa på offentliga sektorn – eller penningpolitik som handlar om hur mycket pengar som ska finnas i ekonomin vilket exempelvis kan regleras med räntor.

Lars Jonung menar dock att det kommer att bli svårt att använda sig av dessa ekonomiska verktyg.

Redan innan krisen var räntorna rekordlåga och när skulderna ska betalas tillbaka kommer det finanspolitiska handlingsutrymmet att vara begränsat. 

– Utbudspolitik vilar på att effektivisera marknadsekonomin genom avreglering. Här finns ett lovande reformutrymme inom bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken för att få fart på tillväxten och hantera den växande statliga skuldsättningen, säger han.

Men alla håller inte med om att den ekonomiska verktygslådan är så begränsad.

– Ekonomi är ideologiskt, det visar sig under kriser, professor Ester Barinaga, på Företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet. 

Hon tillägger att det inte alls är en naturlag att ökade utgifter måste följas av nedskärningar. Det är, enligt henne, snarare ett politiskt val.

Det som tidigare var otänkbart kan plötsligt bli verklighet. Så skedde under finanskrisen 2008 när så kallade kvantitativa lättnader togs i bruk i stor skala.

– Kvantitativa lättnader handlade om att centralbankerna tryckte pengar och distribuerade dem in i ekonomin. Problemet var att de distribuerades via banker och finansiella aktörer med förhoppningen om att dessa i sin tur skulle ge lån till företag och familjer. Vad vi såg efter krisen är att en väldigt liten andel av pengarna de facto gick till företag och lån. I stället gick de till att pumpa fastighetsbubblan och aktiemarknaden.

Dessa åtgärder följdes av en åtstramningspolitik och arvet efter finanskrisen 2008 blev ökad ojämlikhet. 

– Men väljer man att gå en annan väg, att satsa på välfärd och infrastruktur, så behöver man inte gå mot ökad ojämlikhet utan tvärtom. I mina optimistiska stunder vill jag tänka att många politiker nu förstått att åtstramningar inte funkar och att det är därför man diskuterar stärkta sjukförsäkringar eller arbetslöshetsåtgärder, säger Ester Barinaga.

Omständigheterna i dag är dock annorlunda än 2008.

Då handlade det om att rädda en finansmarknad som satt sig själv i klistret. Men den lågkonjunktur som nu stundar är resultatet av kostsamma försök att rädda liv.

Mer stöd har gått direkt till arbetstagare och företag samtidigt som resurser pumpats in i ländernas offentliga sektorer. 

Samtidigt som de förs fram förslag om basinkomst och större satsningar på offentliga jobb så kommer långivare att vilja ha tillbaka sina pengar och amorteringar blir förr eller senare en fråga som kommer att hamna på bordet.

Diskussionen om vilken väg världen ska välja har bara börjat. 

Arbetslösheten

• EU-länderna står inför den djupaste recessionen någonsin, spår EU-kommissionen. Ekonomin kan krympa 7,4 procent i år i EU, vilket är betydligt mer än under finanskrisens värsta år 2009. Arbetsmarknaden kan dock enligt prognosen återhämta sig relativt snabbt.

• Arbetslösheten i EU-länderna väntas öka till nio procent i år. I Sverige bedömer flera prognosmakare att den kommer att hamna över tio procent.

• 2021 tror EU-kommissionen att arbetslösheten kommer att sjunka med en procentenhet. Alla uppskattningar om ekonomi och jobb är dock nu mycket osäkra.