När det talas om ett EU i kris kan jag inte låta bli att tänka på greve Carl B Hamilton. Nej, jag syftar inte på en påhittad underrättelseagent utan på en liberal som petades bort från riksdagen 2014.

Hans adelsmärke var en obotlig EU-optimism. Efter den stora finanskrisen 2008 kraschade ekonomin och många spekulerade om unionens undergång och eurons fall. 

Inte Carl B Hamilton. Han tog emot i ett luftigt arbetsrum i riksdagen och propagerade för att Sverige skulle införa euron.

Dessutom påstod han att efter varje kris som EU går igenom stärks banden mellan EU-länderna. Alternativet att unionen skulle kunna krascha verkade aldrig ligga på grevens bord.

Hur som helst, nu är vi här igen. Mitt i en kris. Och det verkar som att Hamilton får rätt.

Banden mellan EU-länderna ser ut att knytas ännu hårdare och det kan leda till problem för svenska facken.

Under sommaren har två tunga upp-görelser träffats. Den ena är EU:s långtidsbudget som handlar om hur cirka 11 100 miljarder kronor ska hanteras under de kommande sju åren. 

Uppgörelsen innebär att EU får rätt att ta in egna pengar, om Europaparlamentet röstar ja. Nästa år ska en avgift på plastavfall införas. De glunkas även om införande av flera nya EU-skatter.

Skrämmande, tycker de kritiker som fruktar att ländernas självbestämmande är hotat. 

Den andra stora uppgörelsen är den återhämtningsfond på 8 000 miljarder kronor som ska veva i gång ekonomin igen efter pandemin. 

Det intressanta med denna är att det är EU-kommissionen som ska göra en gemensam upplåning. Man kan säga att EU går i borgen för pengar som till stor del ska slussas till Italien, Spanien och andra länder som drabbats hårt av corona-pandemin. 

Detta är två stora förändringar som för bara ett år sedan ansågs som omöjliga.

Men nu knyts EU-banden allt hårdare och för den svenska arbetsmarknaden kan det bli problematiskt. Till skillnad från de flesta andra länder blandar sig inte politiker så mycket i vad som händer på arbetsmarknaden.

Det är upp till fack och arbetsgivare. Men när EU strömlinjeformas och samtidigt ger sig in och reglerar fler sociala frågor blir det allt svårare att försvara svenska undantag. 

Under många år har Sverige ägnat sig åt att kasta grus i maskineriet. Det har fungerat.

Men det finns en gräns för hur länge ett land kan värja sig mot minimilöner och liknande förslag.

Det går att under en kort tid skydda sig mot de vindar som blåser, men för att vara med och forma framtiden räcker det inte med att huka sig, det behövs en vision om något större.