Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Plötsligt rasade flera års beredning och två veckors intensiva överläggningar ihop som ett korthus. I protest lämnade de afrikanska länderna förhandlingarna om en ny ILO-konvention om våld och trakasserier. Den utlösande faktorn var förslaget att nämna ”hbtq-personer” i en lista över särskilt utsatta grupper.

– De tågade ut och man avslutade kommittéarbetet där och då, berättade TCO:s chefsjurist Lise Donovan i anslutning till FN-organets konferens 2018.

Arbetet med att ta fram en ny konvention inleddes redan 2009.

Initiativet kom från facken. Målet var att stävja brutaliteten som kvinnor utsätts för i det globala arbetslivet.

– Jag var en av de som diskuterade och föreslog att vi skulle ta upp den här frågan. LO hade jobbat i projekt i Mellanöstern och Afrika och sett hur oerhört illa kvinnor for i arbetslivet. Vi insåg att vi måste hitta en väg att förbättra för dem, säger Keth Tapper, LO:s dåvarande internationella sekreterare.

Men för att förhandlingarna skulle kunna inledas krävdes grönt ljus från ILO:s trepartssammansatta styrelse. Och fackens förslag – ett verktyg mot könsbaserat våld – fick inget gehör från regeringar och arbetsgivare.

Först 2015 sade styrelsen ja. Samtidigt inleddes en dragkamp om konventionens innehåll. För att diskutera reglering krävde företagen en förändring i fokus, från könsbaserat våld till våld och trakasserier mot män och kvinnor.

Vissa fackliga företrädare har beskrivit det som en olycklig men nödvändig kompromiss. Andra anser att verktyget blir starkare om det breddas till att skydda fler.

– Det medförde att vi kunde bygga bredare allianser. Jag upplevde att det fanns en genuin förståelse från flera sidor för att män också utsätts, säger Catelene Passchier, arbetstagarrepresentant i ILO-styrelsen.

Oavsett perspektiv innebar styrelsens beslut att den föreslagna konventionen lämnade idéstadiet. ILO:s byråkratiska maskineri tuggade igång.

För att ILO ska anta ett nytt verktyg måste två tredjedelar av de knappt 600 röstberättigade delegaterna – från FN-organets 187 medlemsländer – rösta ja.

Vägen fram till denna omröstning är flerårig och involverar expertkommittéer, enkäter till medlemsländerna och en lång rad rapporter.

Men överenskommelserna träffas i kommittéarbetet. Och det var där förhandlingarna, efter flera års förberedelser, havererade.

I sitt avslutningstal till förra sommarens konferens lät ILO:s generalsekreterare Guy Ryder på en och samma gång uppmanande och vädjande.

– Inte överraskande var det en utmaning, för saker som verkligen betyder något är sällan enkla. Men den här frågan är för stor för att vi ska misslyckas.

Under året som gått har den internationella fackföreningsrörelsen försökt påverka vacklande regeringar. Samtidigt har FN-organet sammankallat extrainsatta krismöten.

I mars samlades ett slags mini-ILO i Genève. Efteråt stod det klart att flera centrala frågor alltjämt är olösta.

– Att mötas och snacka har ett mervärde, och kanske förstår vi varandra lite bättre. Men jag skulle inte säga att det var det stora genombrottet, för att uttrycka det diplomatiskt, säger Liz Helgesen, internationell sekreterare på norska Unio, som förde de nordiska fackens talan.

Facken vill att konventionen ska omfatta hela arbetslivet, medan arbetsgivarna vill att den ska avgränsas till det betydligt snävare ”arbetsplatsen”.

Dessutom vill arbetsgivarna helst se en rådgivande rekommendation i stället för en bindande konvention.

Och över allting svävar osäkerheten kring hbtq-frågans sprängkraft.

Facken hade föreslagit att listan över utsatta grupper skulle lyftas ur konventionstexten, för att blidka de stater som under dramatiska former stoppade förhandlingarna senast. Men på begäran av arbetsgivare och regeringar – alltså de parter som från början visade ett ljumt intresse för konventionen – är den kvar.

– De länder som vandrade ut från kommittéarbetet, hur kommer de att reagera nu? Kommer de att dyka upp? Om inte Afrika deltar i det fortsatta arbetet, då får man fundera på om det är värt att fortsätta med det här, säger TCO:s Lise Donovan.

Om en månad inleds ILO:s arbetskonferens i Genève, och fortfarande är alltså oenigheten stor.

Tillräckligt stor för att fälla den föreslagna konventionen? Det är en fråga som kommer få svar först när förhandlingarna börjar.

Konventionen är fackföreningens hjärtebarn. Men kanske är frågan ännu viktigare för ILO.

FN:s enda trepartiskt sammansatta organ mäter sina framgångar i förmåga att hitta gemensamma lösningar på arbetslivets globala konfliktfrågor. Hundraåringen ILO måste bevisa att åldern lett till klokhet, inte skröplighet.

– Någonting måste man leverera. Det är det som håller trovärdigheten uppe för ILO som system, säger Keth Tapper.

Även Chidi King, jämställdhetsansvarig på världsfacket ITUC, menar att ILO är den största förloraren om konventionen skjuts i sank.

– Världen följer frågan, me too har höjt medvetenheten, och hundraårsjubileet kommer vid en tidpunkt när multilateralismen är ifrågasatt. Det är kritiskt för ILO att visa sin relevans. Om ILO inte kan få världen att enas om något så grundläggande om att ingen ska bli trakasserad på jobbet så ser det inte bra ut.

ILO 100 år

ILO föddes 1919 ur spillrorna av första världskriget. Social rättvisa ansågs vara en förutsättning för att bygga varaktig fred.

ILO är både det äldsta och det minsta av FN-organen.

Det är också FN:s enda trepartiskt sammansatta organ, där stater, fack och arbetsgivare alla är delaktiga i beslutsfattandet.