Issaouis Bilels minns sin biljardkompis som hällde en lättantändlig vätska över sig, tände på och satte hela Nordafrika i brand.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Genom bilfönstret ses två pojkar i tioårsåldern trycka ned en höna mot marken för att skära halsen av den.

Det är middagstid i den lilla landsortsstaden Side Bouzid.

En äldre kvinna med kvast borstar dammet från sin del av gatan i Grawriya, som kvarteret kallas.

Det här är Issaouis Bilels hemma-plan. Han är 28 år och bor hos sina föräldrar tillsammans med sex andra syskon.

Han visar runt på de dammiga gatorna i ett område som inte fanns innan landets diktator störtades för åtta år sedan. De flesta i världen är gifta i hans ålder, har skaffat barn och bildat familj. Han fnyser åt tanken.

– Hur ska jag kunna göra det! Jag har ju ingenting. Inget jobb, inget ordnat för mig. Ingenting.

För fyra månader sedan var han på väg över havet.

Som så många andra planerade han att sätta sig i en gummibåt och hålla tummarna för att han skulle överleva färden till Spanien.

Han skulle precis köpa en biljett till Marocko, sedan betala 1 000 euro till människosmugglare för att få en plats i en båt.

Han hade en plan. Kompisen som redan var i Spanien hade ett jobb på gång. Men plötsligt sprack allt. Hans vän fick ett nytt jobb, i Kuba. Issaouis Bilels ställde in. Han ville inte åka då han inte visste hur det skulle bli. Därför bidar han sin tid.

Är du inte rädd att sätta dig i en gummibåt?

– Jag är rädd för att bli kvar här utan någon framtid, svarar han.

Han minns den dagen för åtta år sen då hans biljardkompis hällde en lättantändlig vätska över sig, tände på och brann upp.

På husfasaden strax intill torget har ett konstverk föreställande Mohamed Bouazizi satts upp.

* * *

Hur börjar en revolution?

Det finns inga enkla svar men fredagen den 17 december 2010 stod grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi framför stadshuset i Side Bouzid. Han hade fått nog. Han var inte den första, men när hans bensindränkta kläder fattade eld och han vred sig i smärtor fick det historiska konsekvenser.

Till skillnad från tidigare bränningar slog media upp händelsen stort.

Twitter hade också slagit igenom och via sociala medier och nätet spreds berättelsen i en region där många kände igen sig i hopplösheten. Korruptionen, fattigdomen, de stigande priserna.

Redan dagen efter bjöd facket UGTT in till ett möte. Demonstrationer organiserades. Företagare, jurister och vanliga människor reagerade.

Diktatorn Ben Alis svar blev att skicka poliser. I tusental. Det blev som att hälla bensin på en eld.

De följande dagarna växte protesterna. På dagarna genomförde medelklassen fredliga demonstrationer. På nätterna slogs unga med polisen. Upproret spreds. Från stad till stad. Från land till land. Arabvärlden fattade eld. Egypten, Marocko, Algeriet, Libyen, Syrien, Jemen, Bahrain.

Ett tag såg det ljust ut. Som om hela regionen var på väg att demokratiseras. Men snart mörknade det igen. I en del länder avsates gamla despoter men ersattes av nya.

I land efter land krossades upproren. Men inte i Tunisien.

Av något skäl fick demokratin fotfäste i Tunisien.

Demonstranter i Tunis 2011 håller upp en bild av Mohamed Bouazizi.Foto: Salah Habibi/AP-TT

* * *

Vägspärrarna finns överallt. Men polisen viftar bara förbi bilarna. Lite lojt. Polisnärvaron är påtaglig i landet som kryllar av jihadister. Omkring 6  000 före detta IS-krigare har återvänt hem.

För några veckor sedan sprängde en kvinnlig självmordsbombare sig själv till döds i centrala Tunis. Ett tjugotal skadades.

Demokratin är skör. Balanserar på en tråd.

Till väster ligger militärstaten Algeriet, till öster ett laglöst Libyen. Över hela regionen vakar Saudiarabien och Iran som två urgamla rovfåglar. Båda säger sig värna om islamska traditioner. Demokrati står inte på deras önskelista.

Ändå går kvinnor här utan sjalar. I våras fick huvudstaden Tunis sin första kvinnliga borgmästare. I regeringen sitter en judisk turistminister och just nu diskuteras ett förslag om att införa tio pappadagar.

När experter talar om det demokratiska undantaget är det många som blickar bakåt.

Karthago, som numera är en förort till huvudstaden Tunis, var under antiken en handelsstad som genomströmmades av flera medelhavskulturer.

Den moderna historien präglas dock av det koloniala arvet. 1956 blev Tunisien självständigt från Frankrike och drömmen om ett modernt samhälle växte. Polygami avskaffades, det blev tillåtet att göra abort. Preventivmedel gjordes tillgängliga och det genomfördes flera reformer som innebar att kvinnor kunde studera och delta i politiskt beslutfattande. Civilsamhället stärktes.

Även om diktatorn Ben Ali styrde hårt tog kritiska röster sig utrymme. Mellan diktatorns hårdhandskar grodde ett bångstyrigt civilsamhälle.

När upproret startade 2010 var facket UGTT och arbetsgivarnas organisation UTICA några av krafterna som tog ställning för en förändring och 2011 flydde Ben Ali landet.

Det moderata islamistpartiet Ennahda vann sedan valet men lämnade frivilligt ifrån sig makten 2013 då diskussionerna om den nya konstitutionen blev för heta. En ny centristisk mittenregering tillträdde 2014 och valde då att bjuda in islamistpartiet till regeringen.

Ledstjärnan var samförstånd, i stället för polarisering.

Det är ett mål som bibehållits. Tunisien är också det enda land där alla — stat, fack och arbetsgivare — är anslutna till Global deal och 2015 fick facket, arbetsgivarna och en människorätts- och en juristorganisation ta emot Nobels fredspris.

Politiskt kan man säga att Tunisien en framgångssaga.

Men allting i livet handlar inte om politik.

Lazhar Gharbi på UGTT var med och organiserade demonstrationer mot landets diktator Ben Ali.

* * *
Det börjar skymma då Lazhar Gharbi öppnar dörren till sitt kontor på UGTT. Han visar in oss i ett kalt rum och börjar sätta upp fotografierna av fackliga ledare som tidigare stod på golvet. Han öppnar fönstret. Skyndar sedan iväg för att beställa några koppar te.

En stund senare flödar orden. Han är inte den som vill bli avbruten. Han talar högt och med blixtar i ögonen.

– Så där högt pratar alla fackliga här, viskar fotografen senare.

Lazhar Gharbi berättar om hur han var i moskén samma dag som Mohamed Bouazizi brände sig. De rusade ut, till torget där hela staden samlats. Snart inleddes protesterna. Men det blev ändå inte riktigt som han tänkt sig.

– Efter revolutionen ökade arbetslösheten ännu mer. Unga började dricka, ta droger. Det blev bara värre. Priserna steg. Ungdomsarbetslösheten växte.

Han kallar det islamistiska partiet Ennahda för fascister som håller på att störta demokratin i fördärvet.

Ser det mörkt ut för Tunisien?

– Inte alls, svarar han. Jag är optimistisk. Det är inte natt. Vi är snarare inne i en dimma som snart ska skingras. Vi vann den första revolutionen men det behövs en andra. En social och ekonomisk. Vi lyckades förändra politiken men inte det ekonomiska systemet som är detsamma som under diktaturen.

Ett monument har rest på torget i Side Bouzid där grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi brukade stå. Foto: Massinissa Benlakehal

* * *

Längst inne i kafét intill torget där Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv sitter Issaouis Bilels i en röd skinnsoffa och röker.

Det blev ingen resa till Spanien. Tiden segar sig fram. I tre år har han varit arbetslös. Hans bröder försörjer familjen. Han känner många här. Kaffe får han ofta gratis. Cigg med. Han lever i ett sammanhang.

– Jag vill åka iväg för att få en framtid men jag vill veta vad jag gör då jag sticker. Jag vill inte bara lämna min familj och alla utan att ha en idé om vad jag ska göra. Det var därför jag ställde in då min kompis fick jobb i Kuba, säger han.

Han talar lågmält. Väcker liv i minnet av sin biljardkompis.

Han minns honom från grönsaksmarknaden där han också jobbade. Visserligen var Mohamed Bouazizi sex år äldre än honom men de träffades ibland, som man gör i små städer. De hängde båda på ett ställe där de spelade biljard och fotbollsspel.

– Han var en vanlig kille. Höll inte på med politik, religion eller någonting. Han gjorde inte så mycket väsen av sig. Han var inte alls som mig.

Issaouis Bilels säger att han på den tiden brukade provocera polisen. Han rökte gräs, drack och odlade skägg.

– De trodde jag var salafist men jag ville bara visa att jag hade rätt att ha skägg om jag ville, säger han.

Den 17 december 2010 satt han på ett kafé.

– Någon kom in och berättade. Jag kunde inte förstå.

Issaouls Bilels.

Han gick som så många andra till torget för att se vad som hänt.

Han tror inte att Mohammed ville ta livet av sig. Att självbränningen var ett misstag, kanske kan det bäst beskrivas som ett utslag av sårad manlighet.

Mohamed Bouazizi var upprörd över att en polis slagit honom. Det var inget konstigt med det. Polisen var ofta på torget. Krävde papper. Trakasserade. Demonstrerade sin makt.

Men Mohamed blev slagen av en kvinnlig polis. Det var förnedrade.

– Han tappade ansiktet. Han ville ha upprättelse. Flera uppmanade honom att göra något.

Slaget blev kanske för mycket i ett samhälle där priserna steg och hungern ven om knuten.

Han protesterade. Vände sig till stadshuset alldeles bakom torget. Men de vägrade ta emot honom.

Då hällde han vätskan över sig.

– Jag tror mest att det var ett hot.

Men inget hände.  Den 26-åriga Mohamed Bouazizi väntade. Hoppades förmodligen på att någon skulle ta emot hans protest. Men det förblev tyst. Tjänstemännen tittade på. Ingen reagerade. Han tände. Vittnen säger att de stod stilla och såg honom brinna.

En taxichaufför med en brandsläckare rusade fram. Men då var det för sent. Mohamed Bouazizi hade redan satt Nordafrika i brand.

Tunisien

Befolkning: 11,5 miljoner.

Medellivslängd: 75,9 år.

Statsskick: Republik.

Ekonomi: Exportbaserad ekonomi där textilindustrin spelar en viktig roll. Turistindustrin har också varit en viktig inkomstkälla. 80 procent av exporten går till EU-länderna.

Arbetsmarknad: Den officiella siffran på arbetslöshet har i flera år legat kring 13–15 procent, men många i landet är undersysselsatta och får hanka sig fram på tillfälliga arbeten. Hälften av arbetsstyrkan jobbar inom handel- och serviceyrken, medan en tredjedel arbetar inom industrisektorn och 15 procent inom jordbruket.

Facken: Landets största fackförbund UGTT har nära 750 000 medlemmar. Facket var nära knutet till det styrande partiet RCD under diktatorn Ben Ali (1987–2011) men agerade självständigt och tog initiativ till demonstrationer mot regimen. Efter revolten 2011 startades två nya fackliga centralförbund, UTT respektive UCGT.

Folkhälsa: Hälsoläget bland befolkningen uppges vara bland det bästa i Nordafrika. De flesta invånare har tillgång till sjukförsäkring som ger rätt till bassjukvård. Samtidigt varierar utveckling och välfärd starkt inom landet.

Rättssystemet: Tunisiens nya demokratiska grundlag från 2014 har ett starkt skydd för mänskliga rättigheter och garanterar jämlikhet mellan könen. Författningen betraktas som liberal och till skillnad från vad som gäller i flertalet arabländer ligger islamisk lag, sharia, inte till grund för rättsskipningen.

Källor: Utrikespolitiska institutet, CIA World Factbook