Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Kring borden på Cafe Liberthé i Tunis sitter vissa med sina laptops uppslagna, andra med mobilerna i händerna samtidigt som det talas högt om allt möjligt.

Längs ena väggen finns en välfylld bokhylla. Han vid bordet intill har rastaflätor och keps. Paret mitt emot bär trendiga t-shirts och tröjor medan hon längst ned i hörnet har sjal.

Det hade kunnat vara var som helst men vi är här där demokratin balanserar på en skör tråd.

20 mil västerut och ligger militärrepubliken Algeriet. Sydöst finns laglösa Libyen. Och ingen av länderna i närheten gillar vad som pågår här – demokrati.

Det var i Tunisien som den arabiska våren började 2010. Ett tag fanns det hopp om att flera länder skulle följa efter; Egypten, Marocko och Algeriet. Men nu – åtta år senare – är Tunisien ensamma.

I grannstaterna har greppet hårdnat men här har Tunis fått sin första kvinnliga borgmästare, landet har tillsatt en judisk turistminister och i regeringen samsas moderata islamister med en rad mittenpartier, mycket tack vare att facket UGTT och arbetsgivarorganisationen UTICA ställt sig bakom en sådan utveckling.

Men det är en svår balansgång och alla gillar den inte.

Några timmar tidigare har en ung kvinna förklarat att hon tyckte det var bättre med diktatur.
– Jag saknar Ben Alis tid.

Hon var bara 18 år när diktatorn störtades och säger att ”alla styrelseskick har sina baksidor”.

Det var bättre förr. Ekonomin, tryggheten och turismen. Unga har svårt att få jobb, priserna stiger och lönerna följer inte efter i samma takt. Den stora offentliga sektorn är dessutom ineffektiv och terrorhotet skrämmande.

För en månad sedan genomfördes en självmordsbombning i huvudstaden Tunis.

Även om många av hennes landsmän inte vill tillbaka till diktatur så delar de svartsynen.

2010 trädde silhuetterna fram och kastade ut diktatorn. Men när dammet lagt fanns missnöjet kvar, den sociala och ekonomiska frustrationen.

Den första revolutionen klarades av men den andra –  den sociala – återstår och det är först när den också genomförts som demokratin kan säkras.