Ur Katalys rapport. (Klicka på bilden för att se grafiken större).

Det finns en central passus i tankesmedjan Katalys rapport om pensioner som släpptes på tisdagen. Det är att pensionsnivån måste ligga på minst 60-70 procent av slutlönen för att inte riskera fattigdom.

Men rapporten visar samtidigt att stora löntagargrupper inom LO-kollektivet hamnar betydligt lägre än så. Kommunalare kan få endast 46,8 procent av slutlönen, industriarbetare endast 47,4 procent.

Det är långt ifrån de beräkningar som följde med när det nya pensionssystemet började fasas in i slutet av 1990-talet.

Först med de kullar som nu närmar sig pensionsåldern kommer systemet att fungera fullt ut. Och nu står det klart att den klassbaserade orättvisan fanns där, inbyggd redan från start.

Rapportförfattaren Elisabeth Lindberg pekar på den uppenbara orättvisan som skapar högre pensionsuttag för dem som lever längre, där livslängd, som vi vet, är en fråga om klass.

Att börja jobba vid unga ålder är också mindre gynnsamt för pensionen än att jobba något eller några extra år i slutet av yrkeslivet. En arbetare som jobbar 40 år av sitt liv kan alltså få lägre pensionsandel än en tjänsteman som jobbar 40 år, endast av det faktum att arbetaren börjar jobba tidigare.

En uppenbar orättvisa är också den inbyggda svårigheten för deltidsarbetande eller långtidssjukskrivna att någonsin arbeta ”i kapp” för full pension efter tiden som deltidsarbetande eller sjukskriven. Båda dessa inbyggda utrensningsfaktorer slår främst mot kvinnor.

Och här lurar den största orättvisan av dem alla: Enligt det pensionssystem Sverige har infört kommer många kvinnor som jobbat deltid, kanske när barnen är små, men ännu mer troligt för att de inte erbjuds heltidstjänster, att när de går i pension upptäcka att pensionen inte blir högre än vad de skulle ha fått även om de inte arbetat alls.

Trots ett helt yrkesliv möts de av den låga fattigpension de skulle fått även om de inte jobbat en enda dag någonsin.

Allt detta är fullkomligt oacceptabelt. Att det ännu inte givit den rekyl av ilska som systemet förtjänar beror troligen på att inte tillräckligt många kvinnor ännu har nått pensionsåldern när nu det nya pensionssystemet börjar gälla fullt ut.

Men hur får vi då åter in rättvisan i pensionssystemet? Att parterna själva ska lösa orättvisan är otänkbart. Om löntagare ska behöva avstå löneutrymme för att nå en rättvis pension inom sitt specifika område kvarstår orättvisan mellan yrkesgrupper. Tjänstepension kan alltså aldrig bli annat än ett komplement.

Det som behövs är i stället att hela pensionssystemet läggs om och fortfarande i första hand finansieras genom skatter. Och naturligtvis måste vi snarast möjligt avskaffa den del av pensionen som kallas premiepension där var och en ska satsa sina pengar på börsen men som endast fungerar som ett system för banker och finansinstitut att lägga rabarber på folks pensionspengar.

Nå, men har vi då råd med en omläggning till rimliga pensionsnivåer för alla? Om vi lyssnar till de många borgerliga debattörerna som rutinmässigt förmedlar bilden av ett Sverige  ständigt på gränsen till ekonomisk ruin är svaret nej. Pensionssystemet gjordes ju för att vara långsiktigt hållbart och undvika den ekonomiska kollaps som blir följden om pensionssystemet ska göras rättvist, hävdar de.

Men de som för denna linje för att hålla nere pensionen för LO-anslutna är samma personer som också ger sken av att socialförsäkringskostnaderna skenar till orimliga nivåer trots att de närmast halverats sedan 1992 och än i dag fortsätter att sjunka kraftigt för varje år.

Det är dags för Socialdemokratin att kliva ut ur mytbildningen om svensk ekonomi och definitivt inte vara med och sprida den. Även runt pensionen står nämligen frågan om hur vi ska fördela våra gemensamma resurser i centrum.

Ska vi avsätta tillräckligt mycket av det vi gemensamt arbetar ihop så att alla, även LO-anslutna, slipper leva i fattigdom på ålderns höst. Eller ska de resurser som LO-anslutna arbetar ihop i stället fördelas till andra grupper.

Det är den politiska kärnfrågan.

LO står sedan länge bakom kravet att pensionssystemet måste rivas upp och förändras för att bli rättvist även för undersköterskor och andra arbetaryrken.
Det är en linje som även Socialdemokraterna med nödvändighet måste driva.