När pensionssystemet konstruerades på 1990-talet antogs det ge vanliga löntagare omkring 60 procent av slutlönen i allmän pension.

Nu vet vi att det snarare handlar om 50 procent. Enligt LO-ekonomen Mats Morins beräkningar 2015, som dagens rapport från Katalys stöder sig på, fick en kvinnlig kommunalarbetare med genomsnittlig lön bara 46,8 procent av slutlönen vid pensionering år 2014, efter att ha arbetat heltid från 20 års ålder till 65-årsdagen.

Huvudorsaken till att pensionerna har blivit så låga är att medellivslängden ökat sedan pensionssystemet sjösattes. Våra intjänade pensioner ska fördelas över allt fler år som pensionär.

Problemet är att ökningen i livslängd är ojämnt fördelad. Högutbildade och välutbildade lever längre än personer med kort utbildning och låg inkomst. De har dessutom större möjligheter att fortsätta arbeta högre upp i åldrarna, vilket i dagens system belönas kraftigt med högre pension. ”För vem är pensionssystemet riggat egentligen?” frågar Katalys retoriskt, och svarar: ”Personer som kan jobba länge, har en bra avtalad tjänstepension och yrkesliv utan för många eller långa avbrott”.

Pensionssystemet håller på att förlora sin legitimitet, varnar Katalys, som hävdar att 1990-talets pensionsreform aldrig förankrades demokratiskt. Till skillnad från ATP-striden på 1950-talet, då pensionerna gjordes till en fråga för väljarna, har pensionsfrågan från 1990-talet och framåt skötts av en pensionsgrupp bestående av de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna – och därmed avpolitiserats.

Katalys, som startats av LO-förbunden inom 6F, uppmanar Socialdemokraterna att ta fasta på människors oro för pensionerna och ta initiativ till en ny pensionsreform. ””Liksom på 1950-talet talar mycket för att pensionsfrågan utgör en perfekt startpunkt för en socialdemokrati som vill vinna val med socialdemokratisk politik”, skriver rapportförfattaren Elisabeth Lundberg tillsammans med Daniel Suhonen, chef för Katalys, i en debattartikel i Dagens Nyheter i dag.

I rapporten för Katalys fram mycket radikala förslag till hur systemet kan reformeras.

Grundpensionen bör göras om till en på förhand bestämd garanterad pension som motsvarar 60 procent av medianlönen.

För att minska den orättvisa som ligger i att lågutbildade och låginkomsttagare dör tidigare (och alltså inte hinner få ut lika mycket pension som högutbildade) kan arbetsmarknadens parter avsätta pengar för dem som arbetar i tunga, slitsamma yrken.

Alternativt kan Pensionsmyndigheten få i uppdrag att räkna ut olika delningstal för personer i samma årskull, så att pensionerna stärks för grupper med kort utbildning och låg inkomst.

I dagens rapport finns inga beräkningar av vad de här reformerna skulle kosta. Katalys planerar att återkomma med en mer heltäckande reformskiss 2018, där även finansieringen av reformen ska utvecklas.

– Förbättrad grundpension är naturligtvis inte gratis. Avgifterna behöver höjas. Men vi tycker att Sverige har råd med trygga pensioner, säger Daniel Suhonen, som pekar på att de pensionsavgifter som betalas in på inkomster ovanför taket för allmän pension i dag går in i statskassan. Det vore rimligt om de i stället gick till pensioner, anser han.

Är det verkligen pensionssystemets uppgift att parera skillnader i livslängd mellan människor med olika utbildning och yrke?
– I grunden måste förstås arbetsmiljön i slitsamma yrken bli bättre, svarar Daniel Suhonen. Men med de låga pensionsnivåer vi ser i dag blir skillnaderna i livslängd ett problem. Lågutbildade får betala med lägre pension för att högutbildade lever längre. Pensionssystemet kan inte vara socialt blint. Kanske kan lägre pensionsålder i tunga yrken, som diskuterats i Tyskland, vara en väg att gå.