Nyheter

Industrinorm kan hindra rekrytering

Industrins löneuppgörelse ger höjda reallöner, tror ekonomerna. Men den hjälper inte riksbanken att höja inflationen. Och för tjänstesektorn ger den ett märke som är i lägsta laget.

19 av de senaste 20 åren har reallönerna i Sverige ökat. Med industrins nya avtal kan den sviten förlängas, bedömer Åsa Olli Segendorf, enhetschef vid Konjunkturinstitutet (KI).

Industrins avtal innebär löneökningar och ökade pensionsinbetalningar på totalt 6,5 procent under perioden 1 april 2017 – 31 mars 2020.

Det motsvarar en löneökningstakt på knappt 2,2 procent per år – alltså klart lägre än KI:s senaste prognoser på 3,0 procent 2017 och 3,1 procent 2018. För 2019 har KI spått 3,4 procent (den siffran är från oktober 2016).

– Men i våra prognoser ingår löneglidning, säger Åsa Olli Segendorf. Så i princip är industrins uppgörelse i linje med förväntningarna. Vi kan vänta oss höjda reallöner, även om det är mer osäkert sista avtalsåret, då vi väntar att inflationen ska stiga.

Också Susanne Spector, senioranalytiker vid Nordea, tror att löntagarna får ökad köpkraft de två första avtalsåren. Kanske också det tredje. Visserligen väntar KI att inflationen då ska nå över 2 procent, vilket talar emot höjda reallöner.

– Men inflationsprognosen är osäker, säger Susanne Spector. Jag tror att KI har räknat med högre löneökningar i den prognosen än vad vi nu ser ut att få.

Susanne Spector beskriver industrins löneuppgörelse som återhållsam. Nivån är bra för sysselsättningen, anser hon. Men den ger inte riksbanken någon hjälp att nå upp till tvåprocentsmålet för inflationen.

– Uppgörelsen bidrar tvärtom till att perioden med låga räntor förlängs.

I februari i år varnade Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet, för att den ordning där industrin anger takten för löneökningarna i Sverige kommer att utsättas för stora påfrestningar, eftersom hemmamarknaden sannolikt kommer att gå bättre än exportindustrin en följd av år framöver.

Då kan det vara problematiskt med en och samma löneökningstakt för alla. Byggindustrin, skolan och vården skulle behöva höja lönerna mer än vad industrin gör för att kunna rekrytera arbetskraft.

Anser du att industrins parter har tagit hänsyn till hemmamarknadens behov?
– I någon mån, svarar Lars Calmfors. I uppgörelsen ingår ju låglönesatsningar, som rimligen måste innebära lite större löneökningar i hemmamarknadssektorerna än i industrin då sektorer som detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen har många lågavlönade.

Calmfors ser en risk för bestående arbetskraftsbrist i både privat tjänstesektor och offentlig sektor.

– Ett lågt industrimärke ställer stora krav på att vi lyckas med integrationen av utrikes födda på arbetsmarknaden så att det finns ett tillräckligt stort utbud av arbetskraft som kan matcha efterfrågan.