Möjligen är det begripligt. När Socialdemokraterna nu ”uppdaterar samhällsanalysen” och omvärderar sin politik så behövs det bovar man kan peka på när någon frågar hur det blev så här.

Men eftersom Socialdemokraterna också är ett parti där god stämning är A och O så får bovarna som ställt till det för rörelsen heta saker som ”samhällsandan”, ”nyliberalismen” eller ”Sverigedemokraterna”.

S har insett att man måste göra något för att vinna tillbaka unga gossars hjärtan och då är det följaktligen ”feminismen” som är skurken. Ingen superskurk direkt, feminismen är jättebra och jätteviktig men det kanske har blivit lite väl mycket fokus på kvinnors livssituation.

Detta är åtminstone en slutsats i en (utskälld) rapport som tagits fram under ledning av riksdagsledamot Amelia Rud Pedersen.

– Med den feministiska analys som Socialdemokraterna har haft, så har man utifrån den inte sett unga killar och hur hårt de drabbas. Man har pratat väldigt mycket om tjejer och deras situation både i arbetslivet, i skolan och våld i nära relationer – allt sånt som vi fortfarande tycker är jätteviktigt. Men det har gjort att vi inte har pratat om hur hårt unga killar drabbas av samhällsutvecklingen som skett, säger hon till Vecko-Revyn.

Men undrar lite var S befunnit sig.

En skola för flickor

Det är snart tio år sedan Högskoleverket varnade för att utvecklingen i skolan skulle ge Sverige ett lågutbildat manligt ­proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen. 

I samma veva talade hjärnforskaren Martin Ingvar om svensk skola ­som inrättad för ”ensamarbetande, högpresterande flickor ur ­medelklassen”. I regeringsutredningen ”Män och jämställdhet” som presenterades 2014 pekade man bland annat på hur svensk skola svikit pojkar i åratal.

– I stället för att ge pojkar det stöd som de behöver så kommer de undan med en massa ­saker för att läraren tänker äsch, så är väl pojkar, sa utredaren Svend Dahl till Dagens Nyheter.

I någon mening borde det här varit existentiella frågor för socialdemokratin.

När man försökt prata om varför S tappat till SD i städer och samhällen som byggts upp kring sågverk, gruvor, hyttor, sömnadsfabriker, pappersbruk och järnverk hade man kunnat svara att forskningen länge pekat på hur unga män i framför allt gamla svenska bruksorter halkat efter i skolan och på arbetsmarknaden.

Läser man studier som försöker svara på varför det går så dåligt för bruksorternas barn – allra värst för pojkarna – dyker några saker upp: här finns en utbredd antipluggkultur och föreställning att man kan gå direkt från grundskolan till ­arbete lever kvar – trots att ­jobben inte finns längre.

Rädda för vad kvinnor ska hitta på

I Sverige har föreställningar kring maskulinitet ofta varit uppbyggd kring vilket jobb man har. Men vad händer med maskuliniteten när jobben försvinner, när ens utbildning inte räcker till för att få jobben? Och vad händer när industristädernas självrespekt och gemenskaper bryts?

Det är knappast någon feministisk analys som gjort S blinda för det där. Däremot så är det kanske fokuset på makt som ställt till det för sossarna.

Det här är ju ändå ett parti som flera gånger under de senaste 30 åren gjort rejäla krumsprång av ren rädsla för vad kvinnorna ska hitta på i valbåset.

1994 skakades det politiska Sverige av Stödstrumporna, ett hemligt kvinnonätverk som önskade föra frågor som det ojämlika arbetslivet, våld mot kvinnor och gubbväldet i riksdagen upp på agendan. Skulle nätverket bli ett parti? Kanske, sa ledande företrädare som Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström. Väljarna var i alla fall beredda att rösta på ett sådant parti när de etablerade nu tog kvinnorna för givna.

Sossarna svarade med varannans damernas på sina listor och gav Sverige världens mest jämställda parlament. Mona Sahlin blev jämställdhetsminister.

Schyman skrämde S

När Gudrun Schyman tio år senare bildade Feministiskt initiativ var ändå kvinnornas entusiasm stor. 22 procent av väljarna sa att de kunde tänka sig rösta på Fi.  Som svar drog dåvarande S-partisekreteraren Marita Ulvskog igång nätverket Feministas, i uttalat syfte att driva på S och fånga upp intresset för jämställdhet och feminism.

Men, sa Ulvskog, en röst på Schyman är en röst på de borgerliga. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunde ramla ur Riksdagen i valet 2006, varnade hon. Så blev det inte.

Borgerlig regering, javisst, men Feministiskt initiativ desavouerades och Feministas somnade in.

Inför supervalåret 2014 var Schyman tillbaka och Fi hade nu mer antagit formen av ett antietablissemangsparti för den bildade medelklassen. Men man bars fram av en rörelse som krävde att feminism och antirasism gjordes till centrala frågor.

Partiets stöd i opinionsmätningarna fick proffstyckare – undertecknad inkluderad – att tro på en vänstervåg för tio år sedan. Det fick dessutom sossarna att tydligare tala om sin viktiga roll som utjämnare av könsskillnader, att prata om strukturell rasism, att omhänderta fröerna till samtyckeslagen. Och så fick vi Jämställdhetsmyndigheten.

Nu finns ett mansparti

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Trots framsteg diskuterar vi ju fortfarande lönediskrimineringen, ett icke-jämlikt uttag av föräldraförsäkringen, mäns våld mot kvinnor, exploatering av kvinnors kroppar.

Det är givetvis inte socialdemokratins fokus på sådana frågor som fått män att vända partiet ryggen. Men man får ända erkänna att arbetarrörelsen varit snabbfotad när det ser ut som att kvinnor är på väg att lämna S för ett feministiskt parti.

Kanske hade S brytt sig mer om de svenska männens belägenhet om en opinionsundersökning någon gång i 00-talets början visade att manliga S-väljare övervägde att rösta på ett uttalat mansparti.

I stället tog man dem för givna.

Nu, så här 20 år senare, finns det förvisso ett parti i riksdagen som i allt väsentligt är ett mansparti. S vill ha deras väljare och det är väl i sin ordning.

 Risken är väl bara att partiet följer samhällsandan och ta tjejerna och kvinnorna för givna.