Både militären och politiker menar nu att alla behöver förbereda sig på att Sverige kan hamna i krig.

Diskussionerna om upprustning går höga. Men vi måste också fråga oss om Sverige verkligen är tillräckligt politiskt stabilt för att klara av ett krig?

Efter de senaste dagarnas diskussioner under Folk och Försvar i Sälen kan svaret inte bli annat än ett rungande nej.

Den absoluta grundförutsättningen för att klara ett yttre hot är att kunna skapa en inre sammanhållning.

Hetsade på Folk och försvar

Kristerssons tv-sända ”tal till nationen” om gängkriminaliteten den 28 september i höstas gav knappast lugnande besked om att han är rätt man för att skapa denna sammanhållning.

”Vi är många som såg det här komma”.

”Det är politisk naivitet och aningslöshet som har fört oss hit. Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit.”

Orden, stöpta i Sverigedemokraternas vokabulär av hat och avsky mynnade ut i detta enda konstaterande: Allt gängvåld är sossarnas fel.

Och tyvärr möter vi samma konfrontativa attityd när Kristersson nu går från att kommentera gängmord till att kommentera krigshotet mot Sverige.

– … vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap.

– Medborgarskap är inte en resehandling.

– Man försvarar Sveriges demokrati, vår frihet och vårt styrelseskick. Vill man inte det ska man inte vara svensk medborgare, säger Ulf Kristersson i Svenska Dagbladet.

Statsministern pekar ut skyldiga

I stället för tal om sammanhållning inför ett yttre hot hör vi alltså redan nu försök att peka ut de skyldiga till eventuella motgångar i ett krig som inte har startat.

Förrädarna ska pekas ut.

Här verkar det inte ens som om vår statsminister vet att totalförsvarsplikten gäller alla mellan 16 och 70 år som bor i Sverige. Man behöver inte vara svensk medborgare för att omfattas av  denna plikt.

Här gör lagen ingen skillnad på medborgare eller inte.

Men i Kristerssons hatvärld görs en mycket distinkt skillnad.

Än så länge, när Sverige faktiskt ännu inte är i krig, ger sig Kristersson på den enklaste av motståndare att peka ut som kommande förrädare, våra invandrare.

Vid nästa politiska motgång kommer säkert även Socialdemokraterna att förräderistämplas av gammal vana, som en betingad reflex i dagens moderata retorik.

Bland gårdagens alla krigsvarningar från militärer och politiker finns faktiskt en reflektion av Sveriges överbefälhavare Micael Bydén som kan förklara Kristerssons totala brist på vilja till sammanhållning.

I TV4 poängterade Bydén att vi måste hålla igång viktiga samhällsfunktioner även i krig och han utnämnde barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg som exempel på viktiga samhällsfunktioner.

– Att allt det här fungerar, det är det robusta samhället, sa han.

Jovisst, Micael Bydén har helt rätt. Detta är det robusta samhället.

Just det robusta samhälle som vår konservativa regering med Ulf Kristersson i spetsen just nu håller på att montera ned.

Och hur ska vi då kunna upprätthålla samhället i krigstid när Ulf Kristersson monterar ned det redan i fredstid?

Klarar Kristersson en kris?

5 300 anställda inom offentlig sektor kommer att sägas upp under 2024 som en följd av regeringens neddragningar. Vart ska de gå när bomberna börjar falla?

Vilken systemkritisk verksamhet inom skola, vård och omsorg kan de upprätthålla när de inte längre är välkomna till sina jobb?

När förskolan har slagit igen.

Ulf Kristerssons försök att ständigt frammana en förrädare, en skyldig till det som sker, vare sig det är Socialdemokraterna eller invandrarna eller någon annan, är en återkommande strategi för att slippa ta ansvar för sin politik.

Det är en strategi från en man som aldrig kommer att kunna fylla en sammanhållande landsfaderns skepnad.

Och det här är allvarligt.

Våra specialistmyndigheter, Myndigheten för psykologiskt försvar och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, bör omgående göra ett politiskt stresstest på vår politiska ledning. Är statsminister Ulf Kristersson över huvud taget kapabel att klara ett skarpt krigsläge?

En statsman ska kunna skapa ett samhälle värt att försvara och en vilja att försvara detta samhälle i krig.

Kristersson misslyckas med båda dessa uppgifter.