Det är som att vi trott att ett svenskt val inte är ett svenskt val om inte Sverigedemokraternas väljarstöd ökar. De växer ju alltid. 

Denna sanning imploderade i går kväll när det stod klart att SD för första gången någonsin backat i ett nationellt val.  

Hur kan man förstå det?

Redan under söndagskvällen började SD-politiker och opinionsbildare på högerkanten twittra loss i jakten på ett svar.

Fattiga röstar rött

Nej, det handlade inte om att Jimmie Åkesson avslöjats med att vara styrelseordförande i trollfabriken och att partiet sedan ägnat sin valspurt åt att försöka underminera TV4.

Problemet för SD är att bara 9 procent av väljarna med ”utomeuropeisk bakgrund” – detta enligt SVT:s Valu –röstar på SD.

Problemet är att i Sveriges fattigaste områden, där få är födda i Sverige, på platser där många är arbetslösa och där få har en universitetsexamen, röstar väldigt många människor på Socialdemokraterna. 

Problemet är att vänstern tillåter folk att invandra till Sverige och att de byter välfärd och bidrag mot röster.

Annars hade valet 2024 säkert varit en megasuccé för SD, om man får tro ljushuvudena.

Finns problem med valresultatet

Och på måndagskvällen stod Kristdemokraternas nyvalda Europaparlamentariker i SVT:s Aktuellt och gnällde om samma sak:

– Vi börjar närma oss det som vi det som vi diskuterat teoretiskt under ganska lång tid… Nämligen hur en demografisk förändring faktiskt kommer påverka valresultatet.

Nå, visst finns det problem med valresultatet som det ser ut i våra socialt utsatta – och invandrartäta – bostadsområden.

Är man demokrat är de helt uppenbara.

I Gamlegården i Kristianstad har man lägst disponibel inkomst i hela landet. Här deltog 25,2 procent av de röstberättigade i valet. I nästan lika fattiga Herrgården i Malmö röstade lika få. I Trollhättan-distriktet Kronogården V röstade 26,9 procent.

Och i Tjärna Allé i Borlänge gick tre av tio till vallokalen. I Råbergstorp-Lagersberg i Eskilstuna ville bara 21 procent av de röstberättigade bestämma vilka som ska sitta i Europaparlamentet.

Som en kontrast till detta kan vi kika på valdeltagandet på platserna där man tjänar jättebra med pengar:

I Södra Ängby i västra Stockholm röstade 84,6 procent. I närliggande Höglandet-Olovslund i Stockholm deltog 78,6 procent i valet. I Näsbypark östra i Täby ville 71,1 procent delta i demokratin och i Bellevue-Nya Bellevue i Malmö ville 70,6 vara med.

Och på alla de här platserna blev Moderaterna största parti, med en betryggande marginal.

Sverige splittras

Skillnaderna i valdeltagande mellan Herrgården och Bellevue säger ju egentligen allt man behöver veta om klass och demokrati i ett land där vi sakta glider ifrån varandra.

Men en begåvad högerpolitiker – vi får anta att Alice Teodorescu Måwe betraktar sig som en sådan – som ser att knappt var femte röstar i ett valdistrikt skulle kanske fundera på varför de som ändå masar sig till vallokalen ratar högern.

En begåvad politiker skulle kanske fundera på hur man får fler att rösta i Råbergstorp. Hur man får fler att vilja bli politiker på Tjärna ängar.

Hur man överhuvudtaget får fler medborgare att vilja engagera sig i demokratin.

En grundläggande insikt brukar vara att den politiker som får upp folk ur soffan har lättare att vinna stöd för sin sak.

Men reaktionerna i går visar ju att tokhögern inte vill öka valdeltagandet.

De vill bara böla över att det gick åt skogen och mysa vidare i uppfattningen att det är skummare att folk i socialt utsatta stadsdelar röstar än att de inte gör det alls.

Och man ska väl inte bli jätteförvånad om Jimmie Åkessons trollfabriker redan i dag börjar trumpeta ut det budskapet.