Konkurrens från privata aktörer. Höjd pensionsålder. Effektiviseringskrav som lett till färre kollegor, färre vårdplatser, mindre “luft” i systemet. År efter år har sjuksköterskorna och deras fack Vårdförbundet flaggat för att arbetssituationen är ohållbar. 

Konstant övertid, underbemanning, sommarkaos med omöjlig semesterplanering. Trots allt snack under och efter pandemin har ingenting hänt. Nu sätter vårdpersonalen ner foten, nu är det nog. 

Gör livet omöjligt

Inför årets avtalsrörelse har Vårdförbundet krävt stopp för den övertid som gör livet omöjligt för sjuksköterskorna. Dessutom kräver man en arbetstidsförkortning, helt i enlighet med vad majoriteten faktiskt vill ha. 

Hur mycket kortare arbetstid vill de ha då?

75 minuter – i veckan.  

Ja, du läste rätt. De kräver sju och en halv minut i början på arbetspasset och sju och en halv minut i slutet av det samma. En arbetstidsförkortning motsvarande en långlunch i veckan för att orka med att göra sitt jobb. Ett jobb där många inte hinner äta någon lunch alls. 

I slutet av maj gick Vårdförbundet fram med ett övertidsstopp. Det krävdes alltså en stridsåtgärd från fackets håll för att sjuksköterskorna skulle få gå hem när deras arbetspass var slut.  

Vägrar gå sjuksköterskorna till mötes

Redan då behövdes stora insatser för att få allt att fungera. Ändå vägrar arbetsgivarna gå sjuksköterskorna till mötes. De ropar ”systemkollaps” men verkar inte vilja se de ödesdigra konsekvenser pågående haveri får. 

Alternativa icke-lösningar finns det gott om. Den alternativa arbetstidsförkortningen ”gå ner till deltid” är en vanlig sådan. En live now – cry later-lösning som garanterar kass pension. Dessutom blir det ofta den deltidsarbetande som får dra det största lasset i hemmet. 

Sjukskrivning är en annan lösning. För den som nått vägens ände och inte längre orkar med vare sig arbetet eller sitt liv finns en sjukförsäkring. I alla fall till en början. 

Tyvärr är utmattning farligt och ger bestående men. Går det så pass långt kan det bli svårare att hävda sin rätt till rehabilitering. 

Många sjuksköterskor hamnar tyvärr där ändå. Det är inte lätt att sätta gränser för den enskilde i en bransch där nedskärningar, överbeläggning, stress och konstant övertid blivit norm. Även om normen är direkt farlig för både anställda och patienter. 

En tredje är att lämna branchen helt. Förödande för en bransch där de snarare behöver bli fler.

Farligt för dem som arbetar

Och det är inte bara farligt för dem som arbetar i den stress, hets och ovisshet som sjuksköterskor tvingas in i. Det innebär också risker för oss andra som förr eller senare faktiskt behöver vård. 

Det är ju inte de egna intressena sjuksköterskorna främst hävdar i denna konflikt. De vill rädda den offentliga sjukvården. Syrrorna har utnyttjats och försummats, behandlats som att de är utbytbara. Ändå står de nu på barrikaderna för allas rätt till bra villkor och bra vård.  

I Sverige slår vi oss för bröstet för den svenska modellen. Den ger anställda inflytande, skapar stabilitet på arbetsmarknaden och har, över tid, inneburit förbättringar för både Sverige som land, företagsklimatet och de som jobbar. 

Men för dem som arbetar inom vården ser förutsättningarna för konflikt annorlunda ut. Deras försök att få till bättre arbetsvillkor avfärdas av politiker som omöjliga, orimliga, oansvariga.  

Oansvarigt vore att fortsätta som förut och riskera att fler lämnar branschen, bränner ut sig eller – än värre – riskerar livet på sina patienter. 

De behandlas som skit men ger kärlek tillbaka. Denna destruktiva karusell måste få ett slut.

Vill vi ha våra sjuksyrror kvar måste vi gå dem till mötes och sänka arbetstiden.