KOMMENTAR. Det känns lite överflödigt vid det här laget att diskutera huruvida modedesignern John Galliano bör ha förlåtits för de rasistiska tillmälen han vräkte ur sig för nästan femton år sen.

Cancelleringens generella av och på har stötts och blötts och inte riktigt kommit någon vart. 

För tydlighetens skull: 2010 och 2011 gav sig Galliano på flera olika sällskap med tillmälen om judar och asiater, och hyllade glatt Hitler; minst tre tillfällen filmades.

Han fick sparken från modehuset Dior och tilldelades böter i fransk domstol för ’offentliga förolämpningar baserade på ursprung, religion, eller etnicitet.’

Gallianos försvar var att han hade grava alkoholproblem och inte var rasist.

Bygga upprättelse rent dramaturgiskt

Hursomhelst: Dokumentären High and Low – John Galliano kan lite ses som ett exempel på hur man kan bygga upp en upprättelse rent dramaturgiskt, hur man rehabiliterar en enfant terrible.

Med, förstås, asterisken att Galliano plockades upp i modevärldens övre lager igen efter bara några år och inte har lidit i exil de senaste tio åren. Men det ska tydligen putsas lite extra.

Det är nästan övertydligt i hur modedesignern själv framställs, jämfört med bokstavligen alla andra som intervjuas. Han filmas rakt framifrån, centrerad, i en så tajt närbild att man knappt ser hans axlar; han tittar rakt in i kameran i princip hela tiden, rakt in i åskådaren. Alla andra medverkande är mer traditionellt filmade.

Det blir som att det uppblåsta konstnärsego som beskrivs mer eller mindre uttalat, också har fått styra hur filmen har gjorts. Allt ljus är på John.

Det är åtminstone någorlunda ärligt påbörjat. Redan första sekunderna får vi se lite av det klipp som i pressinformationen presenteras som att ”hans allra sämsta sidor fångades på film en blöt vinternatt 2010” – när han slänger sig med antisemitiska invektiv och hejar på Hitler.

Här ska det inte låtsas som ingenting.

90 minuter kamp och geni

Men sen är det nog några dryga nittio minuter om Gallianos kamp och hans geni, innan vi kommer tillbaka till undergången som förklaras och lindras med experter och vänners vittnesmål.

Det är två olika filmer som löper här – en om ett geni, och en om vad vi kan förlåta ett geni för. Och den senare är så ansträngd att det blir komiskt. 

Vi får träffa en beroende-expert, en rabbin, en psykolog som överlevt Förintelsen, som alla på olika sätt ska förklara hur det här inte räknas, inte spelar roll, inte är riktig antisemitism.

Där finns faktiskt en jätteintressant tråd som skulle kunna bli en helt egen berättelse – det tas upp i flera olika intervjuer, att Galliano inte är antisemit, han bara upprepade saker han hört och reagerade med stereotyper som finns i kulturen. Och då kan ju en obildad typ undra: ….jaha? Vem är det i så fall som bestämmer vad som är rasistiskt på riktigt? 

Påläst och medveten antisemit?

Kan man bara vara antisemit om man är extremt påläst och medveten i sina påhopp? Om han utgick från saker i kulturen och samhället, och han valde att säga dem till någon han störde sig på, då sa han antisemitiska saker och då kanske det inte behöver filosoferas kring varandet och görandet. 

Resonemanget ”han sa det bara för att såra” känns inte riktigt som ett rimligt försvar.

(Det blir nästan komiskt när det visar sig att Galliano inte minns att det var flera olika incidenter under den här perioden, när han var rasistisk mot olika personer på olika sätt. Detaljerna spelar honom liksom ingen roll, han tycker att han har gått vidare så då har vi det. Tack.)

Allt detta extremt ansträngda försvarande mot slutet hade faktiskt inte ens behövts.

Vi matas tillräckligt med hans hårda barndom och sorgen över förlorade kollegor och alkoholism och alla andra anledningar som stora män alltid har för alla dumheter de gör, vi fattar budskapet.

Vi kan inte lägga honom det till last, det bara blev så. 

Ärligare än en ambitiös PR-insats

Kanske hade vissa provocerats av en dokumentärfilm som fokuserade på fakta och tidslinje, som inte fördömde eller grävde ner sig i syndafallet.

Men det hade känts ärligare, det hade varit en dokumentär som handlade om Galliano i stället för att kännas som en ambitiös PR-insats.

Som extra lök på glassen är för övrigt textningen nästan pinsamt undermålig, som att vi redan börjat sätta AI på det. I vissa fall ges rakt motsatt mening, skvallertidningen The Sun får bli ”sonen”, och så vidare.

Man kunde ju hoppas att det fanns lite mer tid och budget här än på skräp-tv, men tydligen inte.