Hur ska man orka med allt? Jobba dag ut och dag in, slita hemma, vara snygg, vara trygg. Må bra, tjäna bra. Kanske ska vi ändå jobba mindre? Senaste året har vi för första gången på länge ett samtal om arbetstidsförkortning där både facket, politiker och arbetsgivare är positiva.

Men online har frågan om arbetslivets hållbarhet tagit en annan form. Tjejer dammar nu av gamla ideal som flörtar med klassiska hemmafruideal. Att bli och vara en ”soft girl”, en tjej som nöjer sig med det lilla livet och små nöjen, har blivit en snackis under våren. 

Soft girls, en politisk snackis

Soft girl-trenden sägs vara en motreaktion på allt ifrån tillväxt, individualism, feminism, ”girl bosses” och duktiga flickor. DN:s Greta Schüldt ursäktar sin rätt att bli “mansplainad” och drar i gång kulturdebatten en vända till. 

Anna Björklund skriver i GP och har nog rätt i att det snarare är en estetik än en sysselsättning. Men frågan kvarstår: vad fan vill folk? 

Nu har mjukistjejerna blivit politisk snackis också. I TV4:s Efter fem framträdde i förra veckan Ungsvenskarnas talesperson Denice Westerberg. “Det är något fint med det manliga och det kvinnliga”, tycker hon. Att ”det är jättefint” att jämställdheten gått så långt att man kan välja att fokusera mindre på att arbeta och istället ägna sig åt hus och hem är också fint, enligt henne. 

All manlighet är dock inte bra. När hon diskuterar Soft Girl-trenden i SVT:s Veckans Snackis säger hon att Sveriges enda jämställdhetsproblem är islam, med en kvinnosyn från medeltiden.

Att vara mamma, däremot, är något vackert. Varför ska man inte få vara det hur mycket man vill? Motpolen blir en halmdockevänster som, enligt henne, sagt att det är fult att vara hemma med sina barn och fint att göra karriär.

Feminism ersatt av konform familjedröm

Att Westerbergs parti – SD – sedan inte lägger fram politik som på något sätt gör det enklare att vara mamma slipper hon bemöta. Mamma-pappa-barn-mys, däremot, diskuteras i oändlighet. 

I takt med att 10-talets tongivande feminister blivit äldre och blivit med barn har det feministiska samtalet skiftat. Det är inte längre halva makten, hela lönen som gäller. Det är någon form av konform familjedröm med avstamp i ”frihet att hämta tidigt och få flexa lite hejvilt” som blivit det nya normala. 

Att älska sin familj, sin man, sina barn blir nästa sak att värdera upp i en kultur där man som kvinna uppmanats att snabbt som attan bli självständig igen. Med könsroller och hemmet brännande nära kan få, om än de mest profilerade radikalfeministern värja sig. 

Systemkritiken finns kvar men har förslappats. Soft att vara en soft girl, liksom. 

Dyrt att vara soft

Men det kostar att vara soft. Och alla har inte råd. Och många av dem i Sverige som tror sig ha råd förväntar sig statligt stöd i form av en hyperflexibel föräldraförsäkring. De som väljer det ojämna uttaget förväntar sig alltså att staten betalar. Är det verkligen rimligt att vi, gemensamt, subventionerar ojämställdhet? 

Ja, säger de före detta feminister som sedan länge gett upp på jämställdheten, krupit tillbaka in i hemmets trygga vrå. Man hinner inte annat när barn ska hämtas och lämnas och skjutsas och födas. 

Den konservativa kulturkrigaren uppehåller sig mer än gärna vid värden och moral, desto mer sällan vid faktisk politik och pengar. Men oavsett föräldraförsäkringens utformning är det fritt fram för svenska familjer att själva välja hur länge de är hemma med sina barn. 

Ingen drömmer om jämställdhet

Jämställdhet verkar ingen vare sig tro eller hoppas på. De trötta, medvetna kvinnorna har inget ansvar. För dem blir det enklare att trösta sig med sin mans plånbok. Har du ingen rik man? Då blir det jobb för dig, bättre lycka nästa gång! 

Mjukistjejerna i kultursidornas spalter har jobbat för mycket och krävts på desto mer. Till skillnad från vilken kvinna, vill man då fråga. Undersköterskan? Butiksbiträdet? Barnskötaren? Lokalvårdaren? Lagerarbetaren? Maskinoperatören? 

Det är säkert inte meningen men det är alltid samma grupp som osynliggörs. Dessa kvinnor kan varken flexa, hämta tidigt eller ursäkta sina tömda depåer på att de gjort karriär. 
 
Och arbetarkvinnorna nämns inte en endaste gång av någon annan än de som faktiskt pratar ekonomi. 

Inte bara medelklassen som är trött

Oavsett medvetenhet behöver den vänsterorienterade hålla fokus på rätt sak. Feminismen är nämligen inte tillväxtbunden, den beroende av systerskap. Det är inte bara medelklassen som vill jobba mindre men det är bara den vi pratar om i kulturdebatten. 

Men, precis som Dagens Nyheters Katrine Kielos-Marçal noterat, så kommer vi inte framåt genom att backa. Och trots att alla verkar arga verkar ingen ha svar på hur vi löser den ekonomiska ojämställdheten som faktiskt är farlig för kvinnor.  

Att blir sur när någon påpekar att här, i verkligheten, styr pengar allt är infantilt.  Argument om eller ursäkter för att då ge sig hän konservativa ideal eller, för den sakens skull, ge upp på de stora reformerna är alltså inget annat än en direkt attack mot dina medsystrar. 

Reaktionär höger, mysborgerliga slappisar och Strandhäll

Men tydligen kan många enas kring att människor inte är gjorda för att jobba 40 timmar i veckan, ta hand och hus och hem och ändå klara sin mentala hälsa. Systemkritiken mot vårt sätt att leva enar just nu den reaktionära högern, mysborgerliga slappisar och Annika Strandhäll. 

Lösningarna, däremot, skiljer sig avsevärt. Denice Westerbergs Sverigedemokrater vill ha män som är män och kvinnor som är kvinnor. Detta betyder ingenting i diskussionen om arbetstidsförkortning. För aspirerande soft girls innebär denna kultur enbart mer otrygghet. 

Till dig som i väntan på det funderar på att gå hem från jobbet och välja ett liv i hemmet blir min uppmaning att säkra din framtid.

Nöj dig inte med att män förklarar saker för dig, kräv pensionskompensation och tydliga äktenskapsförord. Rätt var det är vill din man kanske förklara saker för någon annan och då ligger du pyrt till.  

Oavsett om du tycker ekonomi är trist eller inte så verkar många enas kring att arbeta mindre. Lös det.