”Avslagsmaskinen” heter Niklas Altermarks bok från 2020. Den är en svidande kritik mot det svenska sjukförsäkringssystemet, som snarare utförsäkrar och nekar det stöd och den rehabilitering man bör kunna förvänta sig av ett modernt välfärdssystem.

Systemet, med den så kallade ”rehabiliteringskedjan”, lanserades av alliansregeringen 2009, och stor del av kritiken bör riktas mot de borgerliga partierna och deras ‘arbetslinje’. Inte desto mindre riktar Altermark välförtjänt kritik också mot de rödgröna regeringarna mellan 2014 och 2020 som urholkade ett redan trasigt system. 

Ytterligare kritik på området är den helt nyutgivna boken ”Vi är inte maskiner” av LO-utredaren Kjell Rautio. Tre år har passerat mellan böckerna och en rad åtgärder har vidtagits för att reparera de värsta revorna i sjukförsäkringen.

Förbättringarna upphörde med nuvarande regering

Under åren 2021 och 2022 genomförde S/MP-regeringen förbättringar för att minska utförsäkringarna vid de kritiska punkterna vid dag 180 och 365 i rehabiliteringen. Ett arbetsmarknadsbegrepp har införts i lagstiftningen som ska motverka att sjuka människor matchas mot jobb som inte finns i verkligheten och stärkt skydd för äldre som har slitit ut sina kroppar har införts. 

Det finns en lång rad utredda och remissbehandlade förslag kvar att omvandla till lagstiftning, uppdrag i regleringsbrev och ny praxis i sjukskrivningskedjan.

Men det höga reformtempot i sjukförsäkringen i förra mandatperiodens slut är borta. Den SD-stödda högerregeringen inte lagt fram en enda större proposition på sjukförsäkringsområdet under de 18 månaderna som gått sedan valet. 

Kjell Rautios skiss är intressant

Rautio föreslår att läkarintyget bör få en större tyngd, att beslutet om den försäkrades arbetsförmåga ska flyttas från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen som rimligen har bättre kompetens och större kunskaper om den rådande arbetsmarknaden. 

Karensavdraget ska avskaffas, ersättningsnivåerna behöver höjas och det måste bli lättare att komma in i sjuk- eller aktivitetsersättning vid långvarig sjukdom.

Rautios preliminära skiss är intressant. Själv vill han inte genomföra den som en samlad reform, likt alliansregeringens proposition från 2009, utan införa förslagen stegvis och generiskt. En mjukare övergång till ett nytt system kan ha sina fördelar, men de stora förändringarna kräver trots det utredningar, remissbehandling och framskrivande av propositioner.

Miljöpartiet redo att ta över ledartröjan

Och det behöver antagligen göras av en socialdemokratiskt ledd regering. Men den socialdemokratiska partiapparaten, menar Rautio, är inte kapabel att ta ledningen i projektet. Det behöver styras och drivas av den samlade fackföreningsrörelsen.

Arbetare, tjänstemän och akademiker behöver sluta upp och gå samman för att driva på de nödvändiga välfärdsreformerna. Men allianser bör tas såväl utanför fackföreningsrörelsen som med Vänsterpartiet och Miljöpartiet enligt Rautio. 

Miljöpartiet har länge drivit ett stort reformpaket för en samlad ”Arbetslivstrygghet” som ligger mycket nära Kjell Rautios utopi. Miljöpartiet vill dock gå längre än Rautio, och slå samman de två försäkringarna, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, till en gemensam arbetslivstrygghetsförsäkring.

De två bärande myndigheterna, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, slås därmed också samman till en gemensam myndighet. Fördelarna är att alla de som idag bollas mellan myndigheterna och faller mellan de två försäkringarna skulle fångas upp.

Villiga gå längre än andra partier

Den stora myndigheten tar helt över ansvaret för sina egna beslut, och den som inte kan arbeta – oavsett om det beror på arbetsnedsättning på grund av sjukdom eller på grund av förlorat arbete – kan följas av en stöttande myndighet tillbaka till trygghet, god hälsa och återgång till arbete, studier eller annan sysselsättning. 

I Miljöpartiets paket finns också de delar som föreslås kring rehabilitering, förebyggande arbete och företagshälsovård. De hårda tidsgränserna vid dag 180 och 365 ska omvandlas till avstämningspunkter för att säkerställa att rätt insatser görs för att en person ska kunna återgå till arbetet och återfå hälsan. 

Även arbetsgivarens ansvar för anpassning, rehabilitering och återgång till arbete, som diskuteras i boken, bör kunna ta plats inom ramen för Arbetslivstrygghet. Trots att Miljöpartiet har drivit förslaget i mer än ett decennium har ännu inget annat parti visat gehör.

Men om vi ska få ett socialförsäkringssystem och en välfärd som verkligen gör skäl för sitt namn är det hög tid att fackföreningsrörelsen, LO, TCO och SACO, krokar arm med Miljöpartiet i sjukförsäkringsfrågan. 

Mats Berglund