RECENSION. Imperiet, Sveriges kanske största band på 80-talet har blivit film.

Jag är inget objektivt sanningsvittne, jag växte upp på nionde våningen i ett betonghus i Hagsätra. I yngsta laget för Ebba Grön, men gammal nog för att hinna se Imperiet live flera gånger.

Det är ingen överdrift att båda utgjorde en stor del av soundtracket till min ungdom.

Första spelningen jag såg var i Södertälje folkets park. På 80 talet spelade fortfarande de största banden ute i folkparker. Imperiet var ett fantastiskt liveband med en energi som överträffade det mesta. 

Kanske fanns det också mer av ett spänningsmoment. Det var verkligen live, och de mer välressigerade showerna med videoskärmar låg många år framför oss.

Hjältedyrkan nära till hands

Så när jag slår mig ner i biomörkret på premiären för Ett hjärta är alltid rött ligger hjältedyrkan närmare till hands än det kritiska ögat.

Imperiet föddes ur Ebba Grön via Rymdimperiet. Från Rågsved och Högdalen ut i världen. Såväl i perspektiv, som musikaliskt.

Kanske tvekade de själva lite över vad de faktiskt ville göra. Det fanns vid den här tiden väldigt många uppfattningar om vad man fick och inte fick göra som artist. De anklagades för att ha svikit sina rötter och sålt ut sina ideal.

Sannolikt var det svårt att andas utan att bli anklagad för att vara en sellout eller svika de egna idealen då, än svårare att samtidigt bli Sveriges största rockband.

Sen släpper det lite. De byter producent, några hoppar av, några kommer till.

Med den något osannolika hiten, Bellmantolkningen Märk hur vår skugga, blåser Imperiet in i folkhemmet och upp på svensktoppen. Inte nödvändigtvis det punkigaste stället att vara på, men det gav ändå bandet en relation med stora delar av befolkningen. 

Resten är som det brukar heta historia.

Historien om Imperiet berättas sent

Det kan tyckas att just historien om Imperiet berättas lite sent. Det är trots allt 37 år sen de åkte på sin sista turné. Det har funnits tid att göra både en och två filmer om bandet sedan dess. 

Kanske är det skälet till att filmen inte bara är en film om dem, utan lika mycket en skildring av Sverige och världen på 80 talet.

Här finns turnéerna i Centralamerika, Olof Palme, Pierre Schori och Ronald Reagan. Diktaturen på Kuba, hoppet i Nicaragua och till sist alla grusade förväntningar i revolutionernas spår.

De här delarna får ta väldigt stor plats i Ett hjärta är alltid rött. Det sätter in bandet i tidsepoken och geopolitiken. men distanserar också berättandet från filmens huvudpersoner.

Filmen har gjorts av Balsam Hellström som har haft stor tillgång både till källmaterial och bandmedlemmar.

För mig är de delarna det roligaste med filmen. Hur bandet utvecklas, medlemmar kommer till och lämnar.

Det hade varit kul att höra mer om Imperiets musikaliska utveckling, nu skyndas de bitarna förbi och exempelvis Synd-plattan tror jag inte ens nämns, även om musiken därifrån spelas flitigt i filmen.

Har Balsam tagit bitarna som är bäst berättelser?

Kanske är jag orättvis, kanske har Balsam bara tagit de bitarna som utgör de bästa berättelserna, som sätter in bandet i ett sammanhang. 

Samtidigt gör det att filmen stundtals berättar mer om 80 talet och tidsandan, än vad den faktiskt säger om Imperiet och bandets plats i svensk musikhistoria.

Men den historien saknar inte poänger.

Det är samma period som jag själv blev politiskt aktiv. I SSU klubben stod vi på sharpevilledagen och eldade i en tunna på Hagsätra torg. Krävde Mandelas frigivning  och samlade in pengar till ANC. 

Vi fick naturligtvis höra av en del att vår internationella solidaritet var helt meningslös, vad skulle Sydafrika bry sig om oss, ett par tusen mil ifrån på andra sidan jordklotet.

Då var det självklart för band att ta ställning. Hela musikeliten samlades för att ge stöd åt ANC. Imperiet skänkte varenda krona från liveplattan ”2:a Augusti” till just ANC.

Inte en enda twittrare (x-are?) skrek sig då hes om att musiker inte förstår sig på politik och borde hålla sig till att klinka på gitarrer och kasta glitter i mello.

M kallade ANC för terrorister

Moderaterna, kallade däremot ANC för terrorister och partiledaren Ulf Adelsson rasade mot sanktionerna.

Trots Moderaternas motstånd ledde sanktionerna och solidariteten till att Sydafrika befriades från apartheid, Nelson Mandela blev frigiven, och det första han gjorde var att åka några tusen mil till ett litet land på andra sidan jordklotet. 

Där fyllde han Globen. Han tackade oss och sa att utan vårt stöd hade apartheidregeringen inte fallit och han blivit frigiven. 

Både musik och politik betyder något. 

Undrar du om du Ska du gå och se Ett hjärta är alltid rött blir mitt svar blir tveklöst ja, det är ett unikt tidsdokument över Sverige och ett av våra främsta rockband.

Har du som jag ett kanske överdrivet intresse för Ebba Grön och Imperiet finns dock risken att du lämnar biofåtöljen med en känsla av att du ville sett mer. 

Mer musik, mer låtar och mer imperiet. 

Det är kanske ett rätt bra betyg på en musikfilm.