Elever på Handelshögskolan i Stockholm har bokcirkel på schemat. Denna nyhet tycker DN förtjänar förstasida på lördagens kulturdel och således är min helg förstörd.

”Kommer nästa företagsledare läsa Knausgård mellan mötena?” frågar man sig medan två kostymnissar, en manlig och en kvinnlig, döljer sina nyllen med Ia Genberg och Karl Ove.

De läser alltså författaren som fick Augustpriset för boken Detaljerna.

Där skildrar Genberg galningarna man bor med när man inte äger sitt boende, att drabbas av självhat för att man ligger med en konsult/miljöpartist, att sluta vara kär för att ens partner är otrevlig mot en tiggare på tuben.

Det jag menar är: hon skildrar en vänstertjej. Och Knausgård, som blev berömd när han berättade om en vänstermänniskas vuxenblivande, också känt som Min Kamp eller Malmö eller inte Malmö?

Känner igen mitt folk

Jag känner igen mitt folk när jag ser dem, och jag vill inte att de ska besudlas av några ”nästa företagsledare” som läser dem ”mellan mötena”.

Att glufsa i sig lite autofiktion om ett helt vanligt liv innan man fortsätter mötet om att typ privatisera vatten? Jag har aldrig sett ett större hån.

Kulturell appropriering har aldrig varit min favoritteori, men jag inser med fasa att det kanske bara var för att fenomenet aldrig drabbat mig så här hårt förut.

Jag har varit en förtryckare, med mitt multikultibordsskick och blusar med ”kinesisk” knäppning. Nu är jag på andra sidan, och det suger.

Obehaget man känner när unga högermänniskor snor vänsterns uttryck delar jag med många.

Häromdagen berättade en vän för mig att högertjejer med lugg är tillräckligt för att ge kalla kårar.

Har vänstern fått PTSD efter Romina Pourmokhtaris feministiska och antirasistiska tygpåse-era, när hon lurade många att en snygg gympadojja gör en immun mot samarbete med skinnhuvudens kängor?

Puckofabriken på Sveavägen

Tillbaka till Handelshögskolan, även känd som den stora Puckofabriken på Sveavägen. Självklart har det alltid funnits vänsterpersoner och litteraturintresserade där.

Om man inte är uppvuxen i SSU eller går som barn i huset på Boomersvik är det väl där man lär sig bli sosse och försvara ansvarsfull ekonomisk politik medan ens fosterland vittrar sönder.

Så har jag förstått det.

Handelselever får såklart ha bokklubbar, jag rekommenderar dock att de träffas på fritiden och kanske tar ett glas vin. Böcker och vin gör under för empatin. 

Men när Handels schemalägger det hela är de ute efter något annat. Empati-washing.

Dagens Nyheter rapporterar: ”Förra året läste bokcirkeln Joseph Ponthus Vid bandet som handlar om arbetare på en fransk fabrik. ’Då hade vi precis haft en managementkurs med en massa antaganden om hur fabriksarbete ska organiseras. När man läste boken fick man syn på en annan verklighet’ säger Lycke Einberg Eriksson.”

Man ska alltså inte bara få ett diplom för att man läser böcker, öppet och skamlöst kapitalisera på att ses som en läsande människa. Det ska också döva smärtan av att vara chef. 

Det blir inte bättre när en av Handelseleverna beskriver bokcirkeln som ”en paus”. Det är vad vår livsstil är för dem.

Högern får redan allt

För det sorgliga med det hela är detta: högern får redan allt. Den enda politiska rörelsen som blivit framgångsrik under min livstid är extremhögern som lagt den traditionella högern under sig.

Likt en mor som viskar till sin son att han är perfekt varje åttonde mars väntar alltid en fast anställning på Timbro runt hörnet, vad de än gör. 

Högern har redan etablissemangets villkorslösa kärlek, de har redan alla pengar.

Jag har vant mig vid att de ska få allt deras små, små hjärtan kan önska sig medan vänstern skriver böcker om alla sätt på vilka livet är svårt. Accepterat att det är så.

Men: Handelshögskolan ska bestå av brats, som säger pappa betalar när alla vet att det egentligen är arbetarklassen som pröjsar. 

Varsågod, ta min välfärdsstat och privatisera sönder den, ta jämlikheten och pissa på den, de var ändå inte så fina, jag ville ändå inte ha dem, jag gråter inte.

Begär bara tydlighet

Det enda jag begär är tydlighet. Jag vill inte att skenet bedrar. Vi ska veta vilka de är och vad de har offrat. Inte bara sitt samhälle och varandra, utan också i någon mån sig själva.

Jag vill att de ska vara dömda att förbli sponsrade av djävulen för att ha råd med en till mellanrätt på Riche Fenix (i folkmun känd som Rik Penis).

De ska gå kurs efter kurs i hållbar utveckling men aldrig förstå tidens gång. Deras barn ska inte veta vem Tove Jansson är.

De ska inreda sina hem som ett ängsligt borgarbingo. Och de ska inte ha ”haft tid” att läsa en bok sedan gymnasiet.

Tills jag kommer över min bitterhet över att min egen ungdom inte utspelade sig i Handelshögskolans lokaler vill jag viska denna förbannelse över alla dess elever och deras schemans ”boktimmar.”

Jag vill att de ska få betala in i evigheten. Deras själar ska eka lika tomma som fikarum på effektiviserade arbetsplatser.