KOMMENTAR. Artisten Josefine Jinder skriver i Expressen om hur hon tagit ett ”vanligt jobb” för att behålla sin integritet. ”Jag säger att jag tog det här beslutet, att säga ja till ett jobb utanför musiken, för att känna mig fri. Men jag känner mig inte fri, jag känner mig misslyckad”, skriver hon.

Jinders uppoffring hedrar henne, förstås. Men hur hamnade vi på en plats där att någon skaffat sig ett fullt normalt kontorsjobb är både en nyhet och ett erkännande om skam?

2014 besökte jag en konferens för musikindustrins framtid på Way out Wests VIP-område. Digitaliseringen var i full fart. Piratkopiering fortfarande en fråga. Jag utgick från att få möta en bransch på knäna. Så var inte fallet. 

”Det går bättre än någonsin!” tjoade en glad managementkille jag började snacka med i öltältet. Han förklarade att musik numer fick sitt existensberättigande som biprodukt till något annat.

Målet med musik var att sälja in musiken till amerikanska TV-serier, eller reklam. Där fanns de riktiga pengarna. Och inte så lite av dem heller.

På scenen satt Spotifys Norden-VD och berättade hur de börjat samla in data bland sina användare. På frågan vad musikindustrin behövde göra i framtiden var hans svar ”få in fler företagssponsorer.”

Plats för applåder.

Crossfade till diffusa spelregler

Jag har genom åren lagt mer tid än vad som är sunt på att försöka förstå hur och när vi alla blev sellouts. Varför nervösa Public Service-chefer tillåtit folkkära profiler att omvandla den kulturella credden i att leda SVT-storsatsningar till reklampengar för såväl matvarubutiker som försäkringsbolag. 

Under säsong: Ingen reklam. Efter säsongsavslutning: Omvandla tittarsuccé i profit. Upprepa tills du är rik som ett troll. Ja, jag pratar om er, Historieätarna.

För ett par år sedan gick rykten om hur en influencer/programledare fick leveranser av sponsorkläder direkt till P3-studion i Radiohuset. 

Sedan dess har säkert ledningens vaksamhet blivit större. Främst har det i så fall drabbat helt vanliga medarbetare, som inte längre får göra fullt normala externa uppdrag i stil med moderering av panelsamtal, snarare än de som skamlöst säljer sin själ på faktura.

Riksnyhet att Fridolin blev lärare

Ingen tror – långt bortom kändisvärlden på Instagram – längre att det går att leva ett värdigt liv på ett helt vanligt jobb.

När Gustav Fridolin slutade sitt värv som utbildningsminister blev det, i likhet med Jinder, en riksnyhet att han gått tillbaka till jobbet som lärare. Normen idag när det kommer till politikervärlden är snarare att de tjänar storkovan i styrelserum och lobbyindustri.

”Vad ska man annars jobba med?” Efter den sedvanliga blicken av ”är du helt dum i huvudet” är det vanligaste motfrågan när jag lyfter problemet.

Det politiska uppdraget blir språngbrädan till miljonerna i konsultbranschen där du får ”utgöra smörjmedelet mellan kund och politiska beslut”. Fråga dollargrin som Göran Persson, Pär Nuder, Lars Leijonborg eller Maud Olofsson.

En sorts politikens influencers. 

Att en skolpolitiker skulle vilja jobba i samma skrå som de hen beslutat över, till samma lön, blir här det udda lite skeva och skämmiga. Att börja arbeta som lobbyist för eller bli del av den styrande skoligarkin det rimliga.

PM Nilsson fick lämna efter ålfiske

För ganska exakt ett år sedan fick DI:s tidigare politiske chef PM Nilsson lämna rollen som Ulf Kristerssons statssekreterare efter att ha dömts för tjuvfiske av ål. Att regeringen sedan dess öppnat upp för att tillåta fisket är möjligen ett sammanträffande. Det får vara osagt.

Det är vad PM hunnit göra sedan dess som är intressant. Han är nämligen sedan augusti VD på näringslivets tankesmedja Timbro.

Nilsson har alltså gjort en blixtsnabb resa från opinionsbildare, till regeringen, till utompolitiskt påverkansorgan. Med sig till Timbro har han tagit två andra tjänstemän direkt från regeringskansliet. Näringslivets tankesmedja har alltså inte bara uppenbar närhet till regeringen. De har full insyn.

Lagstiftningen i Sverige kring den här frågan är på gränsen till obefintlig. Ett års karens, men bara för statsråd och statssekreterare, där en nämnd måste godkänna karriärvalet. 

Hyfsat tandlöst sett till att Nilssons nya jobb godkändes direkt. Han behövde inte ens sitta av ett år. För andra politiska tjänstemän och folkvalda finns inga regler annat än den egna moralen.

En VD i PR-industrin jag talade med bara skrattade åt lagstiftningen. ”Vad spelar det för roll om jag behöver vänta tolv eller tretton månader?”

Det är problemet när politiker ska stifta lagar som begränsar dem själva. Det som hos lagstiftarskräddaren börjar som en påstådd paraduniform blir i slutänden på sin höjd en tummetott.

Rört sig mellan politik och lobbyism

Att försöka överblicka de som flyttat sig fram och tillbaka mellan politik och lobbyism är speciellt. Sverige är litet. Känslan av klägg uppstår lätt. 

Så även för mig. Jag hittar ganska omgående ett par bekanta från sociala medier, några jag träffat på fest, en nära vän och en ingift – inte alltför avlägsen – kusin. 

Just släktingen blandar glatt partnerrollen på en PR-byrå med att vara sittande ledamot för Moderaterna i Karlstads kommunfullmäktige. Enligt kommunens hemsida sitter han i teknik- och fastighetsnämnden. 

Byrån, inriktade på kunder med ”hållbara” lösningar inom inom urban utveckling och mobilitet, stoltserar på sin hemsida med gedigen erfarenhet från politikens värld. 

Min släkting är, i det här fallet, med andra ord en av de som både är folkvald och sin egen lobbyist. Vilka kunderna är har vi ingen aning om. PR-byråerna vill inte vara transparenta i den frågan. Så ej heller deras konsulter. 

Han är inte den enda. Tankesmedjan Balans Marcus Larsson upptäckte för en tid sedan att ett antal folkvalda politiker i Stockholmsregionen samtidigt arbetade för byråer med inriktning mot så kallad Public Affairs. Alltså politiskt påverkansarbete.

Det är två stolar som borde vara fullständigt omöjliga att sitta på samtidigt. Men i Sverige går det. 

Få protester

I veckan kom beskedet att opinionsbildaren Alice Teodorescu Måwe fått lämna sitt uppdrag som fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida. Anledningen? Hon försökte kombinera frilansuppdrag inom Public Affairs med att skriva ledare i landets största morgontidning.

Att Amanda Sokolnicki på DN satte ned foten är snarare undantag än regel.

Resan hit har fått pågå utan att någon riktigt protesterat. Och om det gjorts så har det snarare skrattats bort. Som när Eric Rosén lyfte i Aftonbladet att tre kultursidor – Expressen, SvD och GP – hade medarbetare från en och samma PR-byrå.

Alla tre hade skrivit artiklar om AI på kultursidorna samtidigt som man lanserade sig själva som experter på AI och kommunikation.

Några ansåg att anklagelsen var trams för att man ”tjänar så lite pengar som kulturskribent.” En tidigare kulturchef på en större tidning sa till mig att diskussionen var meningslös då ”kultursidor ändå inte har någon betydelse.”

Det är synd. För nu sitter vi här och ska diskutera fenomenet att Little Jinder börjat jobba på kontor i stället för att sälja sig till travsporten, Barbara Bergström, Fonus eller Carlsberg Sort Guld. I ett landskap där konstnärligt värde enbart mäts i klout, streams och pluring.

Om inte annat mest för att jag vill slippa undra om det faktiskt brinner en eld inom byråägare Love Bonnier för frågan om lite för tighta kostymer när jag läser honom på kultursidorna eller om allt bara handlar om ett Dressmankontrakt.

Istället sitter jag och Jinder här och känner oss misslyckade över att vi måste gå till jobbet för att upprätthålla ett stadigt cashflow.

PM Nilsson på Expressen

Sa jag att PM Nilsson idag kombinerar sitt Timbrovärv med att vara kulturskribent på just Expressen? Någon sorts betydelse och tjuskraft för makten tycks våra sidor alltså fortfarande ha. För alla de här figurerna vill ju till oss.

Kanske är det den lilla illusion av integritet vi fortfarande kan erbjuda som lockar? Timbro har varit ett skränigt digitalt babianberg under förre VD:n Benjamin Dousa. PM är där för att återge Tankesmedjan en air av seriositet.

I så fall borde det kanske ändå pratas lite mer om huruvida vi förtjänat vår relevans, innan vi gör samma resa som musikbranschen och omvandlas till en lite upphöjd biprodukt i ett ständigt pågående och illa dolt reklamflöde någon annan betalar för.