Strejken på Tesla tvingar företaget Hydro Extrusion att säga upp 20 personer, trots att de har kollektivavtal.

Det är åtminstone vad företagsledningen och arbetsgivarorganisation IKEM påstår.

Företaget gör aluminiumdetaljer till bland andra Tesla. När leveranserna till Tesla nu satts i blockad har 20 anställda inget att göra och blir därför uppsagda.

IKEM:s vd Jonas Hagelqvist, som för företaget Hydro Extrusions talan, anser att ett företag som gör rätt för sig inte ska behöva drabbas av en strejk mot ett annat företag och vill nu att konfliktreglerna ändras. Han kräver ett snabbt möte med regeringen.

Men allt är fel.

Väldigt fel.

Under konflikten betalar nämligen facket IF Metall lönerna för de arbetare som drabbas på Hydro Extrusion.

Men företaget vägrar ta emot lönetäckningen. Hellre säger de alltså upp 20 anställda.

Och man undrar naturligtvis varför.

Så vill man försvaga facken

Orsaken hittar vi i arbetsgivarorganisationernas nyuppväckta och nu mycket aktiva försök att få regeringen att ändra på de svenska strejklagarna.

När IKEM vill propagera för ändrade konfliktregler är det effektivt att ha ett företag att visa upp som sägs vara drabbat av strejken, trots att de har kollektivavtal. Då har arbetsgivaren ett ”bevis” för att konfliktreglerna slår vitt och brett och orättvist även mot företag som sköter sig.

Det är omöjligt att inte uppfatta arbetsgivarens avslag av IF Metalls lösning som att IKEM inte vill gå miste om ett tillfälle att propagera mot strejkrätten.

Om företaget hade låtit IF Metall betala hade ju IKEM inget exempel att visa upp.

Vad vill då arbetsgivarorganisationen IKEM?

I dessa nygamla attacker mot strejkrätten som nu sker på bred front fokuserar arbetsgivarna på två områden.

Dels vill arbetsgivarorganisationerna förbjuda eller kraftigt inskränka rätten till sympatistrejker.

Det skulle främst slå mot arbetarfacken som måste nå stor enighet för att lyckas i konflikter.

Dels vill arbetsgivarna Svenskt Näringsliv införa en så kallad ”proportionalitetsprincip”. Det vill säga en begränsning av vilka konflikter facken ska få inleda.

KD motionerade redan 2010 om att ett proportionalitetskrav borde införas ”för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som… …orsakar stora kostnader för motparten och tredjeman.”

Syftet var alltså väldigt uttalat att försvaga arbetstagarsidan.

Arbetsgivaren pratar strunt

Svenskt Näringsliv konstaterade 2018 att alla borgerliga partier nu var med på tåget om att försämra konflikträtten och införa en proportionalitetsprincip.

Längst av de borgerliga partierna, konstaterade Svenskt Näringsliv förnöjt, ville Centern gå.

Centern poängterade att facken har mycket långtgående möjligheter att ta till åtgärder, och att en proportionalitetsprincip, alltså inskränkta konfliktregler, därför måste införas.

Centern ville också se över om det verkligen skulle vara tillåtet att sätta företag utan organiserad arbetskraft i blockad.

De företag som nyligen uppmärksammats med oorganiserad arbetskraft inom den nu så kriminellt infiltrerade byggbranschen ville Centern alltså stoppa arbetstagarnas organisationer från att ta någon kamp mot för att förbättra villkoren.

Dessa ståndpunkter finns fortfarande kvar i Centerpartiets programförklaring för Arbetsrätt och fackförening.

I Svenskt Näringslivs tidning Arbetsmarknad varnar nu Jonas Hagelqvist, vd för bransch- och arbetsgivarorganisationen IKEM, att om företag tycker att det finns mycket problem med konflikter på svensk arbetsmarknad, så finns risken att de väljer att lägga sin verksamhet i andra länder.

Vilket är ett rent falsarium.

Det finns inte ”mycket problem med konflikter på svensk arbetsmarknad”. Det finns faktiskt knappt några strejker alls.

Svenskar strejkar nästan ingenting

I alla internationella jämförelser ligger svenska strejker och konfliktdagar på en mycket låg nivå.

I Norden hade Finland under den senaste tioårsperioden i snitt 126 500 förlorade arbetsdagar per år på grund av konflikter på arbetsmarknaden.

I Finland var snittet 122 300 konfliktdagar.

I Danmark 110 300.

Sverige hade endast 8 100 dagar i snitt. Under tio års tid.

I strejktäta Frankrike försvann 132 dagar i strejker per 1000 anställda och år under perioden 2005 – 2015.

Sverige hade 5 strejkdagar.

Färre strejkdagar hade bara Österrike, 2 dagar, och Schweiz, 1 dag.

Syftet med arbetsgivarnas desinformation, förvrängda fakta och ständiga försök att påverka politiker att ändra konfliktlagstiftningen är uppenbar.

De vill försämra arbetstagarnas möjligheter att förbättra sina villkor och själva lägga beslag på ett större värde av det som produceras.