”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd.” 

Så inledde statsminister Olof Palme sitt berömda jultal i december 1972, där han kritiserade USA:s bombningar av Hanoi. Ett tal som tillsammans med den svenska krigsneutraliteten och alliansfriheten kommit att cementera vår självbild som humanitärmakt och internationell vägvisare för fred, rättvisa och solidaritet. 

Bara en vecka före sin död, den 21 februari 1986, höll Olof Palme ännu ett brandtal. Den här gången mot apartheidregimen i Sydafrika. Det blev hans sista tal innan han sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. 

Snart 20 000 döda i Gaza

Israel har under de senaste veckorna fällt bomber motsvarande flera atombomber över Gaza, ett område med två miljoner invånare, ungefär lika stort som Malmö.

Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem är några av flera människorättsorganisationer som definierar Israel som en apartheidstat och som länge riktat skarp kritik mot Israels systematiska förtryck av palestinier.

I skrivande stund har över 18000 palestinier dödats, de flesta kvinnor och barn, över tusen personer ligger döda eller tar sina sista andetag under rasmassor, över 1,9 miljoner märnniskor befinner sig på flykt och den humanitära katastrofen för barn är inte bara ett faktum, den är bortom alla gränser varnar både FN och Unicef om. 

Trots det har vi en regering som valde att lägga ner sin röst i den första omröstningen om humanitär vapenvila, som dragit in biståndspengar från ett sönderbombat Gaza, som kallat Israels dödande av civila för “proportionerligt”.

Detta sker samtidigt som föräldrar i Gaza skriver sina barns namn på deras kroppar för att lättare kunna identifiera dem efter att de dödats.

Vi har en regering som samarbetar med ett parti som vill dra tillbaka erkännandet av Palestina, som tycker att ockupationsmakten är berättigad och som har en talesperson som önskar den israeliska armén “god jaktlycka”.

Det här sker samtidigt som föräldrar i Gaza skriver sina barns namn på deras kroppar för att lättare kunna identifiera dem efter att de dödats. Och även om den svenska hållningen mot humanitär vapenvila nu har ändrats så sker det med en viss skepsis från utrikesminister Tobias Billström som karaktäriserar den som “orättvis”. 

När slutade det svenska solidaritetshjärtat slå, var det den där kalla februaridagen på Sveavägen? 

Misstänkliggör alla protester

Regeringen var tydliga och blixtsnabba med att fördöma Hamas brutala och hänsynslösa terrordåd den sjunde oktober. Det är nu mitten på december och Sverige har ännu inte tagit avstånd från de pågående och väldokumenterade krigsbrotten i Gaza.

Istället har allt motstånd mot Isarels folkrättsbrott misstänkliggjorts och kopplats samman med terrorism. Solidaritetsprotester, demonstranter och kollektiva röster för vapenvila har reducerats till gaphalsar och politiska sabotörer. 

I våras bad svenska Amnesty samtliga partiledare att skriva under på att de fortsättningsvis står bakom de rättigheter som följer ur FN:s deklaration. Alla partiledare, förutom Ebba Busch, Jimmie Åkesson och statsminister Ulf Kristersson, skrev på. 

Tidigare i december skickade hjälporganisationen Läkare utan gränser ett öppet brev till den svenska regeringen där de kräver att den ska göra allt i sin makt för att få den israeliska regeringen att upphöra med de dödliga attackerna mot civila.

Organisationen skriver att sjukhusen i Gaza omvandlats till bårhus. De beskriver även  attacker mot sjukhus, patienter och personal, samt kollektiv bestraffning av Gaza – något de menar bryter mot internationell humanitär lag. 

Brevet avslutas med att kritisera världssamfundets underlåtenhet att agera, och Sverige uppmanas att ta sitt ansvar som röst inom det humanitära samfundet. Den svenska regeringen har ännu inte kommenterat brevet. 

Vet vad Palme sagt i dag

Att stå upp för folkrätten har varit en del av den svenska historiens DNA sedan efterkrigstiden och den började inte och slutade heller inte på Sveavägen, trots år av olika statsministrar och regeringsbildningar.

Både statsminister Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har kritiserat Israels folkrättsbrott och blockad av Gaza, inte för att de plötsligt börjat sympatisera med vänsterblocket, utan för att det är en svensk självklarhet att slå vakt om folkrätten och internationella lagar. 

Att stänga av tillförsel av vatten, el och mediciner är inte proportionerligt och kan inte legitimeras med ”Israels rätt att försvara sig” , det leder till svält och bryter mot internationell lag.

Att dra in biståndspengar till Palestinas infrastruktur med hänvisning till ökad terror samtidigt som EU har beslutat att tredubbla sitt bistånd till den palestinska myndigheten och civilsamhället är inte i takt med verkligheten och bryter mot svensk tradition. 

Att lägga ner sin röst mot vapenvila när en överväldigande majoritet av EU:s länder kräver omedelbar eldupphör är inte i linje med den svenska rösten för fred och rättvisa. 

Det är inte långt kvar till jul.  Men den här gången hörs inga tal mot bomber och illdåd, istället råder tystnad. 

Och kanske gör det att Palmes jultal ekar extra högt.

“Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.” 

Så avslutade Olof Palme sitt jultal. Och det krävs ingen spåkula för att lista ut vilket namn  han hade fogat in idag.