Gatorna i Washington D.C. är pampiga och breda, men i lördags svämmade de över av folk.

Många hade Keffiyeh – det som i Sverige ofta kallas Palestinasjal. Många hade egengjorda plakat, många skrek.

Där samlades “Mormödrar för eldupphör”, barn med teckningar av vattenmelon och palestinska flaggor, pappor som ropade att bebisar aldrig kan vara terrorister.

När någon började spela ‘Imagine’ från en skraltig högtalare var gulligheten, och kaoset, ett faktum.

Jag var där för att demonstrera, tillsammans med många andra, för palestiniers rätt till liv och frihet.

Jag behövde hoppa på en buss innan demonstationen nådde Vita huset, och demonstranterna tryckte sina rödmålade handflator mot muren. Men jag hann skrika ”Joe Biden, you can’t hide, you support genocide”.

Ursäkta mitt skryt, men det var en vacker kör.

USA vet vad rasism är

I USA bor många människor med god förståelse för en historia och ett nu av segregation, rasism, imperialism och fördrivning.

Varför går ingen senior amerikansk politiker med på eldupphör i Gaza när dödstalet passerar 10,000, när barn mördas, när de israeler som har nära och kära bland Hamas gisslan vill se förhandlingar, när de begränsade nyheter som når oss från Palestina visar sådan brutalitet, kanske krigsbrott?

Israel- och Palestinakonflikten känns mer irl på den amerikanska östkusten än vad den gör hemma i Stockholm.

I New York sitter det uppklistrade bilder på Hamas gisslan i gathörnet, det delas ut flygblad med deras ansikten, de numera välbekanta bilderna lyser på Times Squares skyltar.

Parallellt växer en annan rörelse för frihet, med fokus på Palestiniers rätt.

Palestinarörelsen i USA är speciell på det sättet att den hela tiden leder tillbaka till USA själva.

Det beror på mer än amerikansk självupptagenhet.

Ingen behöver tala om för USA vad rasism är.

Målas ut som terrorism

När jag hörde Ta-Nehisi Coates tala på en scen på Columbia University förra veckan, om att Hebron var som ett Chicago förr i tiden, började jag gråta.

I Hebron och på Västbanken avgör etnicitet vem som får gå på vilken gata, sitta på vilken buss, och vem som vakterna eller poliserna kontrollerar mest eller oftast skjuter mot.

Palestinier sitter i överfulla fängelser, och har ingen rösträtt.

Det finns många amerikaner som har upplevt det här själva och förstår vad det här är. Det är rasism. Det behöver inte vara så.

Samtidigt hade den fullsmockade föreläsningen, organiserad av The Palestine Festival of Literature, behövt byta lokal fem gånger. Deras åsikter och vittnesmål blir portade. Allt pro-palestinsk målas illvilligt ut som något som luktar terrorism.

Men att kräva eldupphör och frihet är inte terrorism. Om man tror det behöver man förstå Palestinarörelsen.

Angela Davis talar om Västbanken

Amerikanerna kan, ännu en gång, lära av sig själva.

Fördrivning av en ursprunglig befolkning är inte nytt i USA. Folken som var där innan européerna har pressats in på en mindre och mindre yta, där nya generationer tas ifrån sin historia. Sedan ska de i bästa fall bara sitta där och begrunda misstaget att de fortsätter att existera.

Som i Gaza på en bra dag.

Och det medan det nya landet skryter om sina demokratiska meriter; att det de skapat är något helt nytt, något exceptionellt, mitt i en barbarisk ödemark.

I den amerikanska Palestinarörelsen drar man paralleller till Martin Luther King, den amerikanska ursprungsbefolkningen, det amerikanska inbördeskriget, Jim Crow-lagar, Vietnamkriget och invasionen av Irak och Afghanistan.

Det är historiska händelser som progressiva gärna drar fram ut hatten för att visa på tidigare kampers hjältemod, för att fördöma tidigare våldsbrott . Men samtida profiler som Angela Davis och Coates får liknelserna att flyga när de talar om Gaza och Västbanken.

Det har förmåga att övertyga om att en annan värld är möjlig.

Förenades, trots allt

Att man skulle kunna leva tillsammans, de som flytt europeiskt förtryck och fattigdom, de förslavande, och ursprungsbefolkningen, verkade helt galet i USA. Kanske behövde man bli två länder, sida vid sida, i konstant konflikt?

Att man skulle kunna förenas i den mycket märkliga fortsättningen på en så brutal historia är fortfarande helt surrealistiskt. Det är inte ett perfekt land, men när man ser bilder från Palestina idag behöver man inte kräva perfektion. Bara något som är bättre än det här.

Ett par dagar efter Washington, i tisdags, dog en judisk man vid en annan demonstration för Palestina, på andra sidan av USA.

På ett foto kan man se honom liggandes på trottoaren. Man kan också se en kvinna, med en palestinsk flagga målad på sig, sitta på huk bredvid i ett försök att hjälpa honom. Demonstrationen pågår i bakgrunden.

Det är fortfarande oklart vad som hände med den judiske mannen. Men inte oklart att förändring måste ske. Att alla måste bejaka det enda rimliga inom sig.

Att hjälpa de skakade, och verka för eldupphör, ett slut på våld och förtryck. Det är akut.

Kanske behöver USA tänka ännu lite mer på sig själva när de tänker på Palestina.

  • Stina Pettersson
    Frilansskribent