Jag älskar nyanseringar.

Det demokratiska samtalet bygger ju på just att det går att prata med varandra ”över gränserna”. På chansen att få prata till punkt om viktiga frågor, fördjupning, och perspektiv som får brytas mot varandra.

Precis vad det nya TV-programmet Teodorescu & Suhonen utlovat. Bra!

Mot bakgrund av bristen på anständighet i dagens politiska samtal så är det är en välkommen satsning från SVT. Jag orkar inte mer desinformation, tvärtomspråk och skrattemojis på genuin oro över barn som far illa nu.

Men det märkliga är att välja Alice Teodorescu för uppdraget, en av härförarna för just den äckliga utveckling vi sett.

Hon är en hängiven försvarare av de alltmer öppet fascistiska Sverigedemokraterna, och en famös kritiker mot Förintelsens överlevare, som hon kallat för ”vänsterns bulvaner”.

Programidén verkar inte alls vara hennes grej. Men vem vet, alla förtjänar en ny chans!

Felaktigheter om kriget

Det första programmet hoppade i den djupa delen av bassängen direkt: kriget mellan Israel och Palestina. Just den politiska fråga som mer än någon annan präglas av just desinformation.

Ett krig som pågått sedan 1948, men i programmet beskrivs som ett krig mellan Israel och Hamas i Gaza, som att det började den 7 oktober i år.

Att krigstillstånd råder även i Jenin, Nablus och stora delar av Västbanken, där över hundra palestinier har dödats av den israeliska militären IDF och beväpnade bosättare den senaste månaden ignoreras helt.

Men sen blir det snabbt ännu värre. Teodorescu hinner under den knappa halvtimmens programtid påstå många felaktigheter.

Som att IDF skulle försöka förhindra att civila dödas (vilket de bevisligen inte gör) eller att de 15000 döda i Gaza må vara tragiskt, men oundvikligt eftersom Hamas använder mänskliga sköldar (vilket IDF har misslyckats med att bevisa).

Döms i militärdomstolar

I ett fångutbyte med Hamas släppte Israel godtyckligt frihetsberövade kvinnor, tonåringar och små barn, varav många aldrig fått chans att veta exakt vad de anklagas för och än mindre försvara sig. Andra som dömts i militärdomstol som ingen internationell humanitär organisation med inblick tar seriöst.

Det vanligaste ”brottet” bland dem var stenkastning mot beväpnade ockupationssoldater (barn kan få 20 års fängelse för det). Det nämnde Teodorescu förstås inte, men själva släppandet använde hon för att dra slutsatsen att döda kvinnor och barn också kan ha varit kombattanter.

Och nej, de omkringliggande arabländerna skulle inte alls ”begå politiskt självmord om de rörde vid Israel med tång”, som nån gäst sa, eftersom den våldsbejakande högerextrema israeliska regeringen redan har normaliserat relationerna med diktatorerna i de flesta grannländer.

Inte ett normalt samtal

Suhonen hade behövt rätta felaktigheter först och sen ge perspektiv, men programmets upplägg tillät det inte så han valde att humma och istället försöka diskutera rimligheten i att så många i Gaza ska behöva dö.

Kanske en rimlig fråga, i ett normalt samtal, med någon helt utan förkunskaper. Men när Teodorescu tvärsäkert påstår att X de facto har hänt och Suhonen svarar att det finns undersökningar som tyder på Y är normaliteten borta.

Det går inte att varken nyansera eller fördjupa ett samtal med någon som inte bryr sig om sanningen. Att mumlande efterlysa kontexter när en agitator driver en stenhård linje hämtad direkt från IDF:s propagandakampanjer är inte att vara en samtalspartner.

Så blev Suhonen inte heller Teodorescus samtalspartner. Han blev hennes alibi.