KOMMENTAR. Vi tänkte att det var Sveriges största demonstration någonsin, och mitt i den trodde vi att den skulle höras hela vägen till Washington.

Det är 2003, och kristdemokrater och centerledare gick tillsammans med en krigstrött värld för att stoppa invasionen av Irak.

Våra rop nådde aldrig in till Vita huset, men väl till Sagerska palatset. Göran Persson ville helst hålla sig väl med George Bush.

Men kraften från krigsmotståndet var så stort att han till slut lät några av sina ministrar gå med i tågen under de många brokiga fanorna som vajade över hela landet.

I dag är det smärtsamt tydligt att vi hade rätt. Det fanns inte några massförstörelsevapen, bomberna gjorde inte världen tryggare, IS och de nya talibanerna är draksådden av att dåtidens krigshetsare fick som de ville.

Ropar oplanerat med i talkörerna

Det är snöglopp och 2023. I Örebro ropar jag oplanerat med i talkörerna mot bomberna som nu faller över Gaza. Det finns något så olikt över demonstrationen här, och den jag minns från för tjugo år sedan.

De många flaggorna är ersatta av en. De många påhittiga slagorden av en noggrant planerad loop av väl avvägda ord. Jag förstår att likriktningen har en orsak.

Arrangörerna vill vara absolut säkra på att inte få sina röster dränkta av påståenden om att de är våldsbejakande eller antisemiter.

De vill att tåget ska vara öppet för hela den majoritet svenskar som tycker att mänskliga rättigheter faktiskt gäller alla, att bomberna mot civila inte kan ursäktas, att barnen i Gaza inte är en bricka i ett förhandlingsspel, att deras liv inte ska få hänga på hur terrorgubbarna i Hamas resonerar.

Men bland de runt hundra församlade, ser jag bara en eller två personer som inte själva kan ha sina släktingar bakom muren eller under rasmassorna. 

Så demonstranternas krav dränks i stället av tystnad.

2003 ljöd hoppet

En annan sak är också olik 2003. Då ljöd hoppet från demonstrationen, nu hör jag bara desperation. ”Sluta mörda Gazas barn”, ekar röster som låter ensamma trots att vi är så många som håller med.

Jag tycker demonstrationsfriheten är viktig.

Jag tycker att det är farligt när människor förblir tysta, för att de inte vågar uttrycka sin åsikt.

Jag tycker att rätten att tillsammans ropa efter fred är minst lika viktig som rätten att ensam få bränna andra människors heliga böcker.

I bakhuvudet när jag skulle skriva den här texten fanns ett minne från ett av alla dessa ändlösa krig och folkrättsbrott. Årsskiftet till 2009. Israeliska markstyrkor inne i Gaza. Omvärlden kräver eldupphör.

Jag minns stora demonstrationer i januarivintern. Jag minns Jan Eliasson och Mona Sahlin. Jag googlar, och hittar bekräftelse i en ledartext av Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet.

Han kritiserar Eliassons och Sahlins ställningstagande, utifrån flaggorna som andra i demonstrationen viftade med, och vad andra i demonstrationen gjorde senare.

Jag minns inte att Eliasson eller Sahlin, eller andra ledande demokrater som fick samma kritik, gjorde avbön.

Individens är demokratins subjekt

2009 ansågs det uppenbarligen självklart att en person som tar ställning inte har ansvar för alla andras yttranden, ens om man i en fråga tycker lika.

Att individen är demokratins subjekt, att du är ansvarig för dina egna yttranden, är liksom en ganska viktig grundsats i den liberala demokratin.

Svenska Dagbladets ledartext är försedd med en uppdatering: ”Den här artikeln har fått nytt liv på sociala medier och delas flitigt just nu. Vi vill dock göra våra läsare uppmärksamma att artikeln är från 2009.”

Att man i efterhand försöker döma dåvarande S-ledaren och framtida vice generalsekreteraren i FN för att de då höjde sin röst för de civila i Gaza, är symptomatiskt för vår tid. Idag vågar få ledande politiker gå till en demonstration. 

Dödstalen visar hur tillbakapressade fredsrösterna är. 2009 beräknas uppemot 1500 palestinier och 13 israeler ha dödats, ungefär hälften av de palestinska dödsoffren och tre av de israeliska var civila. 

Nu räknas dödssiffrorna upp till ofattbara tal. De första tre veckorna dödades fler barn i Gaza än under ett helt år i någon annan konflikt.

Över 1 300 israeler dödades i Hamas terror, majoriteten civila. I Gaza stannar också de försiktiga uppskattningarna på döda nu över 10000, en tredjedel eller fler barn.

Ingen vågar ansluta till demonstrationen

Men i Örebro vågar knappt någon ansluta till diasporans demonstration, hur välordnad den än är.

Jag skulle kunna stanna där. Men låt mig avsluta med att tydliggöra min poäng:

För det första. Hela idén med öppna manifestationer är att de är öppna för många, också de som annars inte tycker som du.

Och också, tyvärr, de som inte alls bryr sig om det demonstrationen faktiskt handlar om, utan bara vill föra fram sin egen käpphäst. För att inte tala om rena tokar. 

Det gör ju inte det som den överväldigande majoriteten i en demonstration står för mindre viktigt.

Att galningarna och Palmehatarna i EAP hade motståndet mot löntagarfonder som huvudfråga under hela 80-talet gör ju inte 4-oktober-demonstrationerna till en mindre viktig del av svensk historia. (Och självfallet inte direktörerna eller de borgerliga partiledarna till fascister.)

För det andra. Man kan förvänta sig av förtroendevalda och heltidspolitiker att ha koll på vilka sammanhang de uppträder i.

De ska säga emot rasism, var den än syns. Särskilt i det här läget, när antisemitismen och islamofobin växer i konfliktens spår. 

Stolt att dela parti med Bassem Nasr

Jag är stolt över att dela parti med Malmöpolitikern Bassem Nasr som kämpar mot antisemitismen, även när den visar sig i Palestinarörelsen.

Och säkert borde Eliasson och Sahlin en gång krävt en hårdare flagg- och plakatpolicy innan de anslöt till den där demonstrationen. 

Men. När demonstrationerna behövs mer än någonsin, kan inte en fritidspolitiker eller offentliganställd avkrävas doktorsstudier i politisk symbolik och kunskap i alla främmande språk innan hon vågar ställa sig i en demonstration för att kräva det självklara: Sluta mörda Gazas barn.