För tre år sedan drog dokumentärserien Estonia: fyndet som ändrar allt igång en debatt om vad som egentligen orsakade M/S Estonias förlisning.

Var det en bomb?

Försökte det sönderfallande Sovjet stoppa militära fordon?

Eller var det i stället en svensk u-båt som krockade med Estonia?

Nu var allt detta visserligen bara fantasier. Olyckan orsakades av att det bristfälligt lagade bogvisiret slets loss i stormen, vilket en rad undersökningar har slagit fast.

Men för att fabricera en annan bild har teamet bakom det journalistiska falsariet Fyndet som ändrar allt från 2020 medvetet förfalskat en illustration ur haverikommissionens rapport, de har undanhållit filmer de själva tagit som visar stenbotten och inte lera och de har undanhållit upptäckten av fler hål som även de visar sig orsakade av sten och berg – och inte av en explosion eller ubåtskrock som de vill hävda.

Allt detta visas i den utmärkta nya dokumentären Estonia och myterna av Bosse Lindqvist och Linus Brohult som just nu visas på SVT Play.

Den första dokumentären, Estonia – fyndet som ändrar allt, var alltså ett komplett falsarium.

Valfusk och chemtrails

Men varför fick filmen så stor uppmärksamhet? De kritiska rösterna var mycket tydliga redan när filmen hade premiär.

Sensationer drar alltid publik, men här kan vi också se en samhällets utveckling sedan Estonia förliste 1994.

Lögner om bomber, u-båtar och statshemligheter runt Estonia följer nämligen myten om ”den djupa staten”. Det är en myt som sägs ha sitt ursprung i Turkiet där ”den djupa staten” under delar av 1900-talet var liktydigt med de delar av politiken, militären och rättsväsende som motsatte sig demokrati.

På 2000-talet har termen i stället tagits över av högern i väst för att tvärtom demonisera demokratiskt valda motståndare.

Nu menar myten i stället att allt i samhället egentligen styrs av hemliga grupper av makthavare för att behålla privilegier och förhindra ”folket” från att komma till tals.

I sin mest orealistiska form menar konspirationsteoretiker till och med att ”den djupa staten” i hemlighet låter flygplan hälla ut kemiska medel på hög höjd för att påverka våra hjärnor.

Ibland går myten i stället ut på att ”den djupa staten” är vänsterpolitikers hemliga organisation för att göra samhället mer ”woke” och ”pk”. Det är en populär vanföreställning i högerextrema kretsar i USA.

Donald Trumps anhängare använder dessutom begreppet ”den djupa staten” för att rättfärdiga stormningen av Kapitolium.

Judar och socialdemokrater

Den djupa staten, alltså det styrande amerikanska etablissemanget hade ju, menar de, i hemlighet fuskat i det amerikanska presidentvalet och berövat Trump segern.

”Jag vill bara att sanningen kommer fram, för jag tror att vi har en del väldigt högt uppsatta, väldigt vidriga och ondskefulla och opatriotiska tjänstemän i vår federala statsförvaltning, och de är en del av den djupa staten. Så jag vill förvandla 6 januari-kommittén till en kommitté som börjar rensa ut den djupa staten en gång för alla”, sa till exempel den republikanske kongressledamot Madison Cawthorn när stormningen senare skulle utredas.

Men vem som styr den djupa staten tillåts variera inom högerextremismen beroende på vilken institution och vilka politiker de vill attackera.

I Ungern har den djupa staten till exempel i stället förklarats som en judisk konspiration med den amerikanske mångmiljardären George Soros i spetsen.

Och i Sverige har Sverigedemokraterna utnämnt socialdemokratin som hemliga bärare av den djupa staten.

Tydligen har alltså Socialdemokraterna på alla nivåer inte mycket annat för sig än att sitta i hemliga möten med landets tiotusenstals myndighetsanställda, journalister, militärer, jurister och få dem att ta just de beslut som Socialdemokraterna vill – och naturligtvis absolut inte berätta för någon.

Allt i den djupa staten är ju hemligt.

Vill demontera demokratin

Kent Ekeroth, SD, förklarade för ett år sedan på sin egen site att svenska myndigheter ”är nerlusade av politiskt tillsatta chefer, underchefer och vanliga anställda som antingen är inkompetenta eller politiserade eller både och.”

Och han fortsätter med att dessa måste bytas ut, ”för att väljarna ska få genomslag för sin röst i valet”.

Tidningen Expo citerar honom:

”Vänstern kommer säkert att yla om att det är ’odemokratiskt’ och utmåla det, som de alltid gör, som försök till statskupp eller något annat fantasifullt”, ”men tar man inte itu med denna ’djupa stat’ kommer den att obstruera mot det nödvändiga arbete som behöver göras.”

Myten om den djupa staten är alltså i väst i dag intimt sammankopplad med den antidemokratiska extremhögerns försök att demontera demokratin.

Att filmarna bakom Estonia – fyndet som ändrar allt, som av en inkompetent jury tilldelades Stora Journalistpriset, skulle vilja rensa ut alla socialdemokrater är naturligtvis fel. Däremot spinner hela filmen tveklöst runt myten om ”den djupa staten”. Gång på gång poängteras att något har dolts, något som många vet om men som alla i hemlighet har kommit överens om att inte säga.

Att sådan rappakalja fått genomslag visar att extremhögerns myter om ”den djupa staten” haft framgång.

Ser vi inte igenom lögnen blir nästa konspirationstänk ännu värre, där myten om ”den djupa staten” ska göra det lättare för extremhögern att rasera demokratin.