För några veckor sedan presenterade SCB statistik över dödlighet i olika yrken.

Alla typer av dödsfall togs med, både jobbolyckor och andra dödsfall, så någon koppling mellan yrke och förhållandena på arbetsplatsen gick inte att utläsa.

Det samband som syntes var inte heller särskilt överraskande.

Människor med yrken som kräver kort utbildning har högst dödlighet, visade studien vilket man kunnat förutse, och personer i chefspositioner har lägst dödlighet, vilket man också kunnat förutse.

En mängd studier redan har visat att människors sociala och ekonomiska förutsättningar påverkar livslängden. Och personer med kort utbildning är ofta mer socioekonomiskt utsatta än chefer.

Så långt är resultatet alltså ungefär vad man kunnat förvänta sig.

Men, det riktigt obehagliga ser vi när vi studerar utvecklingen över tid och jämför med en likadan studie som SCB gjorde för precis tio år sedan.

Här är utvecklingen inte alls vad man kan förvänta sig i ett civiliserat utvecklat samhälle.

S lade sig platt för direktörernas krav

Med ökat välstånd och högre inkomster borde vi nämligen över tid se en större konvergens i dödligheten mellan olika yrken. Alltså att skillnaden i dödlighet minskar och att den kvarstående skillnaden mer beror just på ekonomi och sociala villkor än yrkena i sig.

De flesta yrkesgrupper följer också detta mönster.

Men några gigantiska undantag finns.

Det är dels sysselsatta inom skogs- och lantbruk, men framför allt de stora grupperna som jobbar inom service och inom omsorg, servicearbetare och de undersköterskor som vår svenska medelklass anser ständigt ska finna till hands utan att reflektera över var de kommer ifrån eller vad de har för arbetsmiljö.

Dessa grupper visar alla en signifikant högre dödlighet i dag jämfört med snittet än vad de gjorde för tio år sedan.

Och det här måste tas som en mycket tydlig larmsignal.

Det som har drabbat omsorgspersonalen under de senaste tio åren är dels fortsatt privatisering med stora nedskärningar för att öka vinsten för välfärdsföretagen.

Dels har vi också inom offentligt driven välfärd sett stora nedskärningar kombinerat med omfattande personalbrist.

Detta är resultatet av medvetna politiska beslut och den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen lade sig häpnadsväckande platt inför arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs krav på fortsatta privatiseringar. Krav som Centern fick föra fram i de politiska förhandlingarna.

Personal ses som förbrukningsvara

Och under den nuvarande konservativa regeringen har såväl privatiseringar som nedskärningar fortsatt, nu som medvetna politiska beslut.

2024 befästs utvecklingen, då kommunerna för att undvika nedskärningar hade behövt 28 miljarder i statliga satsningar, enligt Sveriges kommuner och regioner, SKR.

Den SD-stödda M-L-KD-budgeten för 2024 innehåller dock endast 7 miljarder kronor vilket kommer att leda till nya stora nedskärningar.

Personalen ses alltmer som en förbrukningsartikel att slita ut med underbemanning och omöjliga scheman. Vi ser nu också att det ökar dödligheten.

Det här syns också hos matbud och andra gigarbetare, de yrkesgrupper som Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro i våras drev en kampanjade mot, med budskapet att dessa yrken absolut inte behöver högre löner eller bättre arbetsvillkor.

Klass märks på stressen

Vi är inte bara på väg mot ett allt större klassamhälle utifrån ekonomi och rikedom. Vi skapar nu också ett samhälle där klasstillhörigheten syns i stress, utnyttjande och död

Och en obehaglig fläkt från det förgångna gör sig påmind.

De engelska tändsticksfabrikanterna fortsatte på 1870-talet med vit fosfor långt efter att den obotliga ”fosfornekrosen” var klarlagd av läkare. Den liberala engelska regeringen, där flera politiker hade aktier i tändsticksföretaget, lade 1876 in sitt veto mot att i lag förbjuda vit fosfor.

Så fort arbetare visade de första tecknen på fosfornekros fick de i stället sparken och fick dö i ensamhet och i en ännu större fattigdom. Arbetarna var till största delen fattiga irländska kvinnor.

Vi kan inte påverka de beslut som togs i England på 1870-talet. Men vi kan påverka de politiska beslut som tas i Sverige i dag och som riskerar utsatta yrkesgruppers liv.