ESSÄ. Kjell-Olof Feldts ord om att ”löntagarfonder är ett jävla skit/ men nu har vi baxat dem ända hit” från 1983 blev legendariska, fångade som de blev i finansministerns block av en Expressen-fotograf med teleobjektiv.

Den 4 oktober 1983 arrangerades en för svenska förhållanden mycket stor protestdemonstration mot Löntagarfonderna. Enligt polisen deltog cirka 75 000 personer och för svensk antisocialism var det den största mobiliseringen någonsin. 

Löntagarfonderna var ett förslag om hur löntagarna skulle få kompensation för de relativt låga löneökningar som uppstod när LO-förbunden tillämpade solidarisk lönepolitik. 

I vissa företag skulle branschvisa avtal kunnat ge arbetarna mycket större löneökningar än de fick med den solidariska lönepolitiken. 

De ”övervinster” som uppstod i dessa branscher och företag borde komma löntagarna till del som en slags vinstbeskattning. Dessutom ville man öka de anställdas inflytande i arbetslivet, så kallad ekonomisk eller industriell demokrati.

Meidner lät utreda löntagarfonder

LO lät i mitten av 70-talet LO-ekonomen Rudolf Meidner utreda frågan om löntagarfonder och han landade i ett förslag om att överföra aktier till fackligt kontrollerade fonder som på ett antal år skulle inneha en majoritet eller stor minoritet av aktierna i företagen. 

När den socialdemokratiska partikongressen 1981 förde in löntagarfonderna i sitt handlingsprogram reste sig S-kongressen spontant upp och sjöng internationalen. Sådan var stämningen.

Om Löntagarfondsstriden har ekonomhistorikerna Rikard Westerberg skrivit boken ”Sista striden det är. Historien om löntagarfonderna” (Fri tanke). Boken är en spinn off på hans avhandling ”Socialists at the gate” från 2020. 

Mycket av det som var spännande med avhandlingen går förlorat när löntagarfonderna nu studeras separat. Här borde funnits utrymme att ta ut svängarna, men istället går udden förlorad. 

I sin avhandling visade Westerberg hur långa linjer av anti-socialistisk aktivism och opinionsbildning utgick från de stora industrikoncernerna. Löntagarfonderna var kulmen på en lång 1900-talshistoria om delvis dold företagspåverkan, utförd av SAF (dagens Svenskt näringsliv) och andra företagarorganisationer. 

Öppnar upp mot annorlunda samhällsdebatt

Det hindrar inte att Sista striden det är, är läsvärd. Trots det tyst pågående näringslivsperspektivet som strömmar ut från varje sida, öppnar boken upp mot den helt annorlunda samhällsdebatt och klimat som fanns i Sverige i slutet av sjuttio- början av åttiotalet. 

I fackföreningsrörelsen hade inte minst gruvstrejken i Malmfälten 1969/70 lett till en debatt om arbetsförhållanden och ekonomisk demokrati. 

Idén om att ge de anställda inflytande på arbetsplatserna var ingen udda position på 70-talet. Inom Folkpartiet (numera Liberalerna) drevs frågan om ekonomisk demokrati hårt och den Folkpartistiska minoritetsregeringen tillsatte en utredning. Samtidigt drevs frågan hårt i LO och blev ett S-förslag.

På andra sidan spektrumet hade storkapitalet vaknat. Mobiliseringen är inte omedelbar, men snabb och när kapitalet väl enat sig får de med sig de borgerliga partierna på ett kompromisslöst fondmotstånd. 

Först var man splittrade, det fanns som i Handelsbankens och SNS-ledningen genom Tore Brovald eller i Folkpartiet och Centern borgerliga krafter som sökte kompromiss med arbetarrörelsen och såg värdet av ett demokratiserat arbetsliv. 

I stället är det de kompromisslösa på SAF som får sätta tonen och organisera motståndet. 

Frontorganisation från SAF

Näringslivet sätter upp en frontorganisation med 4-oktoberkommittéer men betalar det mesta i bakgrunden. SAF satsar miljoner på propaganda och bildar fraktioner som TCO:are mot löntagarfonderna.

De skriver en stor del av de inlägg som de borgerliga riksdagsledamöterna håller i maratondebatten i december 1983 när fondförslaget ska klubbas. Framförallt utbildar de agitatorer med ett effektivt budskap.

Näringslivet väljer att avvisa varje kompromissförslag eller att acceptera någon del av arbetarrörelsens verklighetsbeskrivning. De tar strid, de hugger mot strupen för att döda. Man kan nog säga att de lyckas.

Att jämföra näringslivets strategi kring löntagarfonderna med socialdemokratins undfallande, medjamsande och totala brist på ideologiskt självförtroende i frågan om vinstjakten i välfärden skulle fylla en egen essä. 

Men skillnaden i strategi kring frågan om vinster i välfärden är en perfekt motsats av löntagarfondsmotståndet. Högern tog striden och vann. Arbetarrörelsen valde ideologisk kompromiss och förlorade.

Urbenad socialism

När sossarna kommer till makten 1982 införs löntagarfonderna, men socialismen i förslaget är urbenat. De löntagarfonder som införs av S-regeringen 1983 och avskaffas av Carl Bildts regering 1992 är en västanfläkt mot det stora steg Meidner skisserat. 

Socialismen, övertagandet av produktionsmedlen, hade helt rensats bort. Feldts fonder är i stort sett en slags riskkapital för småföretag och ska stärka pensionssystemet.

Löntagarfondsstriden tar därmed de sista socialistisk-utopiska perspektiven ur arbetarrörelsen, i varje fall som märks utåt som reformer.

Som politiskt projekt var löntagarfonderna misslyckade. Det var oklart vad makten skulle användas till eller vad som skulle bli förbättringen av löntagarnas situation av att facket tog makten över kapitalet. 

Även VPK kritiserade fonderna från vänster, de var inte tillräckligt revolutionära. Inte heller S-ledningen var egentligen entusiastisk. Arbetarrörelsen var splittrad och motståndaren enad. 

Löntagarfonderna ställde rätt frågor, men gav fel svar. Diskussionen om ekonomisk demokrati pekade ut ägarkoncentrationen i företagen, bristen på inflytande, ojämlikheten i makt, ägande och fördelning. Idag vet vi att de ekonomiska klyftorna började växa obönhörligt 1980, snabbast i den utvecklade världen. Löneandelen har sjunkit, samtidigt som produktiviteten halkar efter medan vinsterna fortsatt ligger på höga nivåer. 

Oreformistiskt sätt att attackera kapitalism

Men löntagarfonderna var ett oreformistiskt sätt att attackera ojämlikhet och kapitalkoncentration. Det väckte en motståndare som kom på fötter, mobiliserad av attacken mot ägandet.

Sedan löntagarfondsstriden har arbetarrörelsen varit på reträtt, pressad från höger. Dubbel-ironiskt är att när löntagarfonderna avskaffas blir de till riskkapital för det som senare blev våra största friskole- och vårdbolag. Kapitalet som skulle gett arbetarna makt över kapitalet, gav kapitalet makt över välfärden.

Vi kan fortfarande tala om de 15 familjer som kontrollerar merparten av våra industrikoncerner, precis som på Meidners tid, problemen har om något förvärrats. 

Idag kontrollerar delvis facken och staten tusentals miljarder av pensionspengar som oftast passivt agerar riskkapital åt kortsiktiga spekulationer, eller smörjmedel åt de aktiva ägarna som fortfarande kontrollerar maken i vårt näringsliv. 

Klart är att skulle vi kollektivt som löntagare och medborgare börja använda delar av vårt pensionskapital aktivt, utöva inflytande med våra pengar, ställa krav på kollektivavtal, inrikta investeringarna mot klimatomställning, produktion, forskning och huvudkontor i Sverige. Då skulle det idag slumrande pensionskapitalet bli en väldig maktfaktor med kraft att göra om hela ekonomin. 

Äger pengar som utgör börsvärdet

Sveriges pensionskapital är ett slags löntagarnas fonder som skulle kunna aktiveras och utöva ägarmakt.

Vi äger redan en mycket stor del av de pengar som utgör börsvärdet. Frågan är när vi ska använda det inflytande det skulle kunna ge? 

En annan lika viktig och bortglömd strategi är löntagarägda företag som bland andra stiftelsen Jämlikhetsfonden prisar varje år. Företag som ägs eller tagits över av de anställda och som ofta uppvisar väldigt bra resultat, höga löner och nöjda medarbetare som är med och styr företaget de jobbar på. 

Här finns mycket att göra, i många länder är personalägda företag och kooperativ en mycket större del av näringslivet än här. Ofta förklaras det med att personalägda företag missgynnas av våra regler och skatter. 

En tredje front där ekonomisk demokrati bär på en nyckel är välfärden. När vi en dag ska sätta punkt på vinstjakten måste vi skapa möjligheter för mångfald och pluralism där kvalitet utvecklas, utan vinstdrift. 

Personalbristen som är och kommer vara skriande i vård, skola och omsorg de kommande decennierna beror inte sällan på dålig arbetsmiljö och bristande inflytande och makt över arbetet. 

Ska personalen ta över?

När profitörerna ska ut, kanske personalen ska gå in och ta över? Fler personalägda företag borde vara en självklarhet, inte minst i välfärden. Kanske skulle rent av våra pensionsfonder få i uppdrag att vara riskkapital åt medarbetarägda företag?

Även om löntagarfonderna var ett stickspår är ekonomisk demokrati kärnan i den nya vision arbetarrörelsen letar efter.

Kanske kan ett nytt svar och en ny strategi vara både mer demokratiskt och socialistiskt än Meidners försök genom att ge makten till dem de borde handla om, de anställda?

Nu har fyrtio år gått och kanske kan man återigen drista sig att skalda. Den fria kapitalmakten är ett jävla skit och nu har den baxat oss ända hit.

Daniel Suhonen är chef på fackliga idéinstitutet Katalys, författare och skribent