Värdet av ställen som Pipeline går inte att mäta i pengar

ESSÄ. Sundsvall på 1980-talet var en mörk och rätt komplicerad plats med en historia och dynamik inte helt olik den man kan finna i brittiska stålstäder.

Under 1800-talet blev Sundsvall centrum för den norrländska trävaruindustrin.

Ett slags kolonial utpost i den södra kanten av provinsen skulle man kunna säga, där makten, pengarna och träpatronerna fanns. 

Det här var före arbetarrörelsens organisering och de sociala framstegen. Och Sundsvall fick sina rekordår så småningom.

Då byggdes förortsliknande bostadsområden upp, med flerfamiljshus för arbetarna och villaområden för tjänstemännen. Bolagsägarna hade vid det laget sedan länge tagit sitt kapital och försvunnit.

Staden hade som flest invånare 1970, men sedan började det gå nedåt. Länet tappade invånare, kommunen läckte och staden också. Sundsvall har aldrig riktigt återhämtat sig. 

Kan ha sett Front 242

Jag minns inte riktigt vilken som var den första konsert jag såg på Pipeline, stadens rockklubb.

Det kan ha varit de belgiska bodysyntarna Front 242, eller svenska Blue for Two. Kanske Fläskkvartetten. Möjligen postpunkbandet Minimal Compact.

En vän hade flyttat till Sundsvall. Jag och ytterligare några kompisar från olika norrländska städer träffades hos henne på helgerna och sov på golvet i en risig arbetarkåk som blivit kvar vid Selångersån, strax intill ett slakteri.

Och så gick vi på Pipeline.

I Sundsvall verkade de flesta må skit. Jag tyckte mest det var intressant, för i den åldern bidrar psykisk ohälsa och beroendeproblematik till en känsla av urbanitet och subkulturell trovärdighet.

Och det laddade även rockklubben Pipeline med en känsla av autenticitet. Medan Stockholms medelklass poserade på Ritz tycktes rocken vara på liv och död i den postindustriella stenstaden.

Det var coolt och torftigt på samma gång, som jag tänker mig 80-talet i Leeds eller Sheffield. 

Det här kan framstå som nostalgiskt svammel, men handlar i själva verket om kulturpolitik i praktiken. 

Pipeline fyller 50

I år fyller Pipeline 50 år och har under hösten firat med jubileumsspelningar där lokala band återförenats och gamla stammisar återknutit kontakten.

Men det har också gjorts en bok, en stor och tung sak. På samma gång ambitiös och amatörmässig.

Mest av allt är den ett minnesalbum för de inblandade där vittnesmål från ny och gammal publik blandas med tidningsklipp, foton och hågkomster. 

Kronologin gör den både förutsägbar och intressant. När Pipeline startar heter föreningen Musikforum och är helt och fullt en produkt av proggen. Några har varit på Gärdesfesten och vill uppleva något liknande på hemmaplan.

Kulturen präglas av tidens typiska blandning av revolt och introvert kattrakande. Stormöten varje söndag där begreppet ”progressiv” analyserades.

En politisering så genomgripande att inget till slut blev politiskt. Sedan kom punken, yngre, argare och med en tydligare udd mot orättvisor och sociala problem.

Det tog ett tag för den nya generationen att skaka av sig proggens ok, men i den långa listan av konserter som avslutar boken märker man skiftet i bokningarna.

Hur Mikael Ramel och Solen Skiner försvinner ut och hur Attentat, KSMB och PF Commando kommer in. Och ytterligare några år senare Dansdepartementet, Inca Babies och Alien Sex Fiend. 

Lågt inträde och drogfritt

Inträdet var lågt, stället var drogfritt, minderåriga var välkomna. Arbetskraften var i stora delar ideell.

Att det gick runt berodde förstås på en i verklig mening progressiv kulturpolitik där rockklubbarna ingick i det nationella Kontaktnätet som subventionerade turnéer med band som alla i princip fick råd att boka.

Men också såklart för att kommunens tjänstepersoner förstod värdet av en aktiv musikscen i staden, trots att musiken kanske var obegriplig och subversiv.

De stod för lokal och förlustbidrag, sådant som i den moderna kulturekonomin blivit alltmer sällsynt.

Mervärden att hämta 

Det finns ju mervärden att hämta i en sådan verksamhet.

Det gamla vanliga: Utveckling av kreativa näringar och entreprenörskap, platsidentitet, stadens varumärke och så vidare. Ja, till och med ”livskvalitet” och ”attraktionskraft”, för att tala ett språk som sådana som Sophia Jarl i Norrköping kan förstå. 

De verkliga argumenten för en rockklubb som Pipeline är förstås andra. Att det i femtio år varit en plats fri från idrott, en plats fri från kommersialism, en plats som praktiserat verklig tolerans för de avvikande och erbjudit den där livsavgörande sociala gemenskapen.

Det går inte att mäta värdet av sådant. Inte någonstans, och kanske särskilt inte i en stad som Sundsvall.