KOMMENTAR. I koranbrännarnas spår ligger tankarna om förbud nära till hands. Det är lätt att tänka att det enbart skulle handla om de uppenbara narcissister och rasister som uttrycker sitt hat mot muslimer. Jag kan förstå det. Till och med sympatisera. 

Även jag är djupt bekymrad både av det uppenbara bakomliggande hatet hos sådana som dansken Rasmus Paludan. 

Men varje gång jag ens kommer i närheten av det vi kan kalla hädelselagar tänds en inre bild i mitt huvud. Den från dokumentären Nothing compares där artisten Sinéad O’Connor river sönder ett foto av påven under sitt uppträdande på Saturday Night Live 1992. 

Hon protesterade, långt före sin tid, mot katolska kyrkans symtomatiska övergrepp mot barn. Mot religiöst förtryck i det katolska Irland.

Jag kan inte riktigt släppa berättelsen om hur världen vände sig mot henne. Hånen och buropen hon utsattes för. Hur hon bannlystes som artist.

Stå upp för O’Connor

Jag landar om och om igen i slutsatsen att hur fel och hur mycket ont rasisten Paludan – som borde kunna fällas för sitt hetsande utan att blanda in just hädelse – än utför, så måste samhällets första princip vara att stå upp för O’Connor.

Därför har jag frustrerats över hur lättvindigt vi nu, pressade till anpassning av Turkiets hot om uteblivet Nato-medlemskap mot en regering helt utan ryggrad, går mot förbudsiver.

En vandring mot censur. Från rätten att protestera mot förtrycket.

Plockar bort delar av Concrete

I går fick vi beskedet att Borås kulturhus plockar bort en del av den iranska konstnären Sadaf Ahmadis utställning Concrete. Konstnären är uppvuxen i Teheran. Objekten i cement föreställer beslöjade kvinnor. 

Symboliken är lika begriplig som oprovocerande. Cementen gestaltar tyngden i slöjan.

Kulturchefen Ida Buren refererar till ”säkerhetshot”, ”koranbränningar” och säger att beslutet var ”jättesvårt”. Det borde det inte vara.

Det här är konsekvensen av ett oheligt giftermål mellan svensk nervös byråkrati, en regering som är beredd att kasta precis vad som helst under bussen för ett Natomedlemskap, ett dominant Tidölagsparti med brinnande hat mot muslimer och rasande teokratier som alla tycks få vad de önskar. 

Att motståndsröster tystnar. De som skriker högst vinner.

Pauldan tog över rummet

Konsekvensen av det rådande samtalet blev precis den som oroat mig. Paludan tog över rummet – O’Connor tystades. För så är det dömt att bli.

Diskussionen om Borås kulturhus är i förlängningen samtalet om vart vägen som leder till hädelselagar tar oss. Mitt svar är att den leder helt åt helvete. 

Tillämpningen blir trubbig i sina signaler till samhället, där nervösa kulturchefer stänger ned – ja, censurerar – konsten.

Jag gissar att både Richard Jomshof, styret i Iran och Erdoğan applåderar resultatet.