KOMMENTAR. Burning Man-festivalen, den globala tech- och finansvärldens Woodstock, en årlig hallucinatorisk megafest mitt i brännheta Black Rock Desert i Nevada, urartade i totalkaos – ett regnoväder förvandlade allt till en lervälling. 

De åttiotusen deltagare som festat i en vecka och traditionsenligt skulle bränna en gigantisk träskulptur för att markera partyts slut, fann sig vadandes genom lersjöar på jakt efter drickbart vatten, en fungerande toalett eller skjuts därifrån. 

Deltagarna är samma sköna crowd som går på skogsrejv, föreställer jag mig, fast rikare och coolare. I bilder och klipp på sociala medier sågs deltagarna, som kallas ”burners”, irra bland havererade tält och sjunkande husvagnar. 

Det är svårt att inte dra på munnen när man ser de kaotiska scenerna. Planeten brinner, och extrema oväder blir allt ovanligare – det ligger nära till hands att se regnen som naturens hämnd på människans livsstil och hybris. 

Jag hatar Burning Man

Jag hatar Burning Man. Jag hatar burners. Jag vill bara att deras narcissistiska ökenlajv ska brinna. Bokstavligen brinna. Burn baby burn! 

Det är något med det självgoda, aningslösa och naivt utopiska som triggar mig. Psykedelika, ökenrejv, meditation och partnerbyten… och alla har förstås toppjobb med data. Och kör eldriven SUV.  

Själv kör jag en Skoda Fabia med vajsing på växellådan. Ofta till Willys i Rissne. 

Det som provocerar är förstås att de har så kul och är så glada och peppade. Och att man inte är bjuden. Blev sällan bjuden på födelsedagskalas när jag var liten. 

Om någon förälder förbarmade sig visste jag ändå inte vad jag skulle göra, hur man lekte, jag stod och tryckte vid chips-skålarna och medan de andra hade roligt. 

Inte ens ett hederligt svenskt skogsrejv har jag varit på. De spelar musik hela natten, har jag hört, dansar i trans bland granarna tills det ljusnar. 

Det låter alldeles underbart, men har de tänkt på djuren? Ekorrarna och koltrastarna kan knappast ringa störningsjouren. (Men myggorna lär bli glada.)

Stad av drömska tempel

På Burning Man i Nevada har man varje år byggt upp en hel stad mitt i ingenstans, en stad av drömska tempel, futuristiska palats och neonskimrande tält. 

Festdeltagarna är så vackra och coola, de ser ut som postapokalyptiska hippies i en Mad Max-film, eller statister i en musikvideo av Rammstein. Man skapar nya identiteter, prövar nya sätt att vara, har jag läst, och ligger med varandra. 

Själv skulle jag aldrig ha sex med utklädda främlingar – eller är det riktigt sant? På lajvet ”Trenne Byar” för trettio år sen irrade tusen nördiga tonåringar och unga vuxna runt i skogen utanför Ludvika i Dalarna och lekte medeltids-fantasy. Utklädda, med fräna nya namn och fantasifulla bakgrundshistorier. 

Jag var en munk i kåpa som hette Gnorg och följde en mystisk gud. Hon kallade sig Yolanda och hade snörliv, pilbåge, läderplunta och röda flätor. 

Vi bredde ut en filt i en glänta. Efteråt, när jag frågade vad hon hette på riktigt, blev hon irriterad. Ville inte bryta illusionen utan vara ”in character” hela tiden. 

Hon var så nöjd med att ha förfört ännu en munk, själv var jag nöjd med att ha blivit av med oskulden.

Alla burners dansar höga på svamp

Den första Burning Man-festivalen i Nevada-öknen gick av stapeln samtidigt som munken Gnorg gjorde trevande erotiska erfarenheter utanför Ludvika. Då var det en happening av konstnärer och bohemer.

Det är först på senare år som det blivit en tummelplats för influerare, Hollywood-skådespelare och entreprenörer i tech.

Jag föreställer mig alla burners som dansar höga på svamp i sin galna ökenstad, samtidigt som korallreven bleks och tundran tinar och släpper ifrån sig metan och stenåldersvirus, och fåglar faller ner från ner från skyn, döda av värmeslag. 

Och egentligen har de helt rätt: vad annat ska man göra än att festa, när planeten brinner?

Klimatförändringarna går för långsamt: bara någon grad i taget, ett segdraget utdöende på en allt varmare planet, där varje generation får det sämre än den föregående – det är outhärdligt att tänka på. 

Jag skulle föredra att vi gick under som dinosaurierna för 66 miljoner år sen. Snabbt och brutalt. Drömde om ett asteroidnedslag i Black Rock Desert i Nevada, mitt bland alla burners. 

Så blev det inte, i stället för ett inferno av eld blev det lervälling av allt. Asteroiden är nog på väg mot Sundbyberg där jag bor.

Jesper Huor, journalist, lärare och författare, aktuell med boken ”Förgör de falska gudarna – Palmyra och kriget om kulturarvet” (Albert Bonniers).