KOMMENTAR. Lärare och vårdpersonal som vägrar ange papperslösa elever och patienter undergräver samhällets demokratiska styrning på samma sätt som barnmorskor som vägrar utföra aborter, menar Alice Teodorescu Måwe på Timbrosajten Smedjan.

”Om de som ska utföra aborter samtliga vägrar och därigenom förnekar gravida kvinnor sina rättigheter sätts aborträtten ur spel. På samma vis sätts migrationslagstiftningen ur spel om människor som fått sin sak prövad, och som inte uppfyllt kraven för att beviljas asyl, ändå väljer att stanna kvar i landet.”

Mitt facebookflöde fylls just nu av anställda inom skola, vård och andra offentliga verksamheter som bedyrar att de aldrig kommer agera inre gränsvakter. 

De berörda fackförbunden protesterar högljutt mot en pålaga som skulle strida mot professionernas grunduppdrag. 

12 av 21 regioner har ställt sig kritiska till anmälningsplikten, SKR kräver att samtliga yrkesgrupper i kommuner och regioner undantas och kommuner deklarerar att de inte kommer medverka till att mänskliga rättigheter kränks

Teodorescu Måwe vänder sig emot

Det är dessa reaktioner Teodorescu Måwe vänder sig emot. Beslut som fattats i demokratisk ordning måste verkställas. Och i en demokrati får minoriteten böja sig för majoriteten. Hur rätt minoriteten än har.

Om man förväntar sig detta när man tillhör majoriteten så måste man acceptera det när man tillhör minoriteten.

Den som vill påverka besluten får engagera sig politiskt.

Det ska erkännas, en sida hos mig har svårt att värja sig för Teodorescu Måwes slutsats. För hur skulle det se ut om offentliganställda bara struntade i att följa beslut de själva ogillar? På vilken grund skulle progressiva landvinningar då vila?

Och om jag kräver underkastelse av andra måste jag själv kunna acceptera ett nederlag. Rätt ska vara rätt. 

Något måste övertrumfa majoritetsbeslut

Samtidigt revolterar en annan sida i mig. Något måste finnas som övertrumfar majoritetsbeslut. Annars upphöjs ”Jag lyder endast order” inte bara till giltig ursäkt, utan till moraliskt påbud.

Amos Oz skriver i essän Hur man botar en fanatiker om livet som ett ändamål, inte ett medel.

Han beskriver ”en strid mellan dem som tror att rättvisa – vad de än menar med ordet rättvisa – är viktigare än livet, och dem av oss som tror att själva livet går före många andra värden, övertygelser eller religioner”.

Jag har en instinkt att ställa mig på fel sida i den striden. Det är den instinkten som nickar instämmande när Teodorescu Måwe frågar sig ”vilka andra lagar ska anställda, eller privatpersoner för den delen, få ignorera med hänvisning till personliga uppfattningar?”

Barnmorskor vägrar utföra aborter

Men problemet med att barnmorskor vägrar utföra aborter är inte att de inte underkastar sig demokratiskt fattade beslut.

Problemet är att de begränsar kvinnors frihet, att de dömer den kvinna som blivit gravid att bli förälder (män har, som bekant, alltid funnit sätt att slippa bli föräldrar).

Precis som den som underkastar sig angiverilagen dömer människor – vars liv redan är slagna i spillror – att inte våga söka vård när de så behöver, att inte få gå i skolan, att inte kunna anförtro sig till en socialsekreterare när de lever i misär.

I det ena fallet skyddas individen av det demokratiska beslutet. I det andra fallet måste hon skyddas från det demokratiska beslutet.

Följer Amos Oz

Så jag trotsar min instinkt. Jag följer Amos Oz och gör livet till ett ändamål, låter själva livet gå före andra värden. Då inser jag att det också finns sådant som övertrumfar även majoritetsbeslut.

Abortvägrarna gör sig skyldiga till just det Oz brännmärker: de gör enskilda kvinnors liv till ett medel för ett värde de håller för högre. De underordnar den unika situationen en abstrakt princip.

De som däremot vägrar ange en människa i nöd kanske till och med kompromissar med sina egna principer, för att livet så kräver av dem. 

Det viktiga är inte att kunna formulera ett sammanhållet argument för att det man gör är rätt, det viktiga är att göra det rätta.

Frågan är inte om man ska följa lagen eller ej. Frågan är om de olika specifika lagarna respekterar livet som ett ändamål. Om de gör det bör de efterlevas. Om de inte gör det krävs motstånd.

Samhället genomkorsas av motsättningar

Ett sådant förhållningssätt öppnar upp för den skrämmande tanken att man kan förlora. Om man tillåter sig att ta strid så tillåter man sina motståndare att göra detsamma. 

Men samhället genomkorsas av motsättningar. Samförståndet är endast ett eldupphör, föreställningen om det gemensamma bästa resultatet av maktkamper.

De senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling är ett bevis på vad som händer när de krafter som burit fram jämlikhetsskapande reformer glömmer det. 

Progressiva landvinningar kan aldrig vila på någon grund, vare sig den grunden är lagen eller något annat. De måste aktivt upprätthållas och återerövras. 

Vilket slags samhälle väntar om människor sätter sin moraliska kompass över lagen, undrar Alice Teodorescu Måwe. 

Men frågan som skrämmer är vilket slags samhälle som väntar om vi värderar det heliga majoritetsbeslutet högre än själva livet.

Svaret kräver av oss att ta strid för livet som ändamål, varje dag.