Lotta Ilona Häyrynen: Den här texten borde skrivits förra året

För ett år sedan blev Ing-Marie Wieselgren offer för ett dödligt högerextremt våld på öppen gata, mitt under pågående Almedalsvecka. 

Att hennes namn och livsgärning mot psykisk ohälsa fick prägla nästan alla partiledartal i år var en självklarhet. Ulf Kristersson bad om en stunds tystnad. Magdalena Andersson lyfte hennes engagemang för barn och ungas trygghet. Johan Pehrson hyllade hennes arbete för samhällets ”mest utsatta”. 

Vi ska återkomma till Johan Pehrson, men en som inte nämnde Wieselgrens namn över huvud taget var Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Linda Lindberg. 

Egentligen borde det inte förvåna någon. Ändå känns det in i nerv och ben. 

Sverige har ett enda parti som gynnas av det hot och hat som i förlängningen kan leda till människors död och nazistiska terrordåd under så kallade demokrativeckor. 

Idag är det partiet en del av regeringsunderlaget och fick dela almedalsdag med regeringskollegan Liberalerna.

Polisen ljög

Egentligen borde den här texten ha skrivits redan förra året. Men Sverige fick aldrig den stora demokratidebatt Wieselgrens död borde ha lett till. 

Att gärningsmannen visade sig ha en bakgrund i NMR spelades först ned som ”rykten i media” av Gotlandspolisen. Trots att polisen omöjligen kunde ha uppgifter som stödde deras tes sa man tidigt att dådet inte var politiskt. Det skulle visa sig vara ren gaslighting.

Ett par månader senare kom facit: ett politiskt terrordåd, riktat mot Centerpartiets dåvarande partiledare Annie Lööf där Ing-Marie Wieselgren blev offer. 

Alla som någonsin utsatts för högerextremt hat och hot visste sekunden gärningsmannens bakgrund blev känd att det handlade om politisk terror. Vi har sett det förr. 

Många av oss som på något sätt arbetar med det offentliga samtalet har säkerhetsrutiner på plats för att över huvud taget kunna vara yrkesverksamma. 

Hot och hat ökar

Ett år senare känns det falskt att kalla Almedalen för en plats där alla röster får mötas på lika villkor. 

Så har det förvisso alltid varit. Almedalen är primärt en plats för människor, företag och organisationer med pengar. 

Att arbeta med samhällets mest utsatta, något Johan Pehrson med rätta vill hylla Ing-Marie Wieselgren för, genererar sällan den typen av resurser. 

I allt högre utsträckning genererar det i stället hot och hat. 

Att Johan Pehrson är oförmögen att tänka den tanken hela vägen ut är det yttersta beviset för en alldeles särskilt vämjelig feghet.  

Bara en dag innan Sverigedemokraternas och Liberalernas partiledartal attackerades Prideparaden i Västerås. En man misshandlades brutalt. Han fick ansiktet krossat. 

När sociala medier fylls av fördömanden av det ökande våldet mot hbtq-personer svarar Sverigedemokratiska förtroendevalda offentligt att de är ”trötta på aktivister och pedofiler”.

Partiet har spenderat hela våren på allt hetsigare utspel mot hbtq-personer. 

Klimatforskare tystas

Ett led i Sverigedemokraternas hatmaskin som riktas mot minoritetsgrupper, samhällets mest utsatta och mot alla oss som någonsin tagit ton för att värna andra människors rätt till liv och hälsa.  

Från alla läger utom regeringsunderlagets rapporteras om allt grövre hat och allt fler hotfulla situationer. 

Det är klimatforskare som inte kan presentera nya fynd utan att mötas av hatstormar. Tjänstemän som inte kan uttala sig i sina yrkesroller. Akademiker, civilsamhällesföreträdare, förtroendevalda, politiskt aktiva ungdomar och journalister. 

Vi drabbas av systematiska orosanmälningar och för åtal om förtal, med det uttalade syftet att tysta oss. 

Inte sällan här hatstormarna orkestrerade och organiserade från Sverigedemokraternas självaste partikansli, vilket Dagens ETC bland annat skrivit om. 

Ställda inför fakta är det orimligt att se Sverigedemokraterna som något annat än högerextremismens parlamentariska gren. 

Johan Pehrsons svar? Låta liberal-loggan stå i regnbågsfärger på almedalsscenen. Sedan fika med Åkesson när han är tillbaka på Regeringskansliet.

Ynkedomen.

Planerar nästa hatstorm

Det ska sägas att polisen utvecklar sitt arbete, och medvetenheten kring de högerextrema hoten är en helt annan idag än vad den var för bara ett par år sedan. 

Ny lagstiftning börjar gälla nu som ger hårdare och tydligare straff mot dem som hotar journalister och vissa andra med så kallade samhällsnyttiga – låt oss kalla dem demokratinyttiga – jobb. 

Men när jag under Tidningsutgivarnas almedalsseminarium om demokrati, pressfrihet och hot och hat mot journalister får frågan om jag litar på politiken i dessa frågor måste jag svara ärligt. 

Naturligtvis litar jag inte på politiken. Bakom lyckta dörrar sitter regeringsunderlaget i detta nu och tycker att Pride-tåg får skylla sig själva när de attackeras. Sverigedemokraterna planerar för nästa hatstorm, mot nästa röst som tar ton för jämlikhet och lika rättigheter. 

Kanske mot mig. Kanske för den här texten.

Och Johan Pehrson hummar på, i tron att han inte är medskyldig. Som att han inte sålt sin själ för att slippa möta det öde Annie Lööf stod inför för ett år sedan, och som Ing-Marie Wieselgren fick betala det yttersta priset för.