Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch kom visserligen inte till Almedalen under de bästa förutsättningarna.

Redan vid den presskonferens hon kallade till i måndags började ryktet gå om att hon ska avgå. Efter en stund stod det klart att nyheten gällde att partiet hade tillsatt en strategigrupp och att hon inte alls skulle avgå.

Men något är uppenbart väldigt fragilt i ett parti när sådana spekulationer lätt blommar upp.

På torsdagskvällen stod hon ändå här, på almedalsscenen, och skulle gjuta mod i de kristdemokrater som slutit upp i regnet.

Rekordlågt stöd

Det var en svår uppgift, partiet har den senaste tiden rasat ned mot lägsta stödet på många år och är nu nere på den låga procentnivå där man återfinner partiets kärnväljare, de få procent som normalt alltid röstar på KD och som anser att de alltid kommer att göra det.

Senast KD var nere och naggade på beståndet av kärnväljare var 2014 – 2015.

Man löste det då med att byta ut partiledaren Göran Hägglund mot Ebba Busch och radikalt ändra politiken.

Identiteten som familjeparti behölls på lokal nivå medan Busch förde rikspolitiken ett kraftigt steg mot höger.

Samarbetet med SD blev norm, den politiska debatten på sociala medier byttes lika snabbt mot en betydligt fränare ton, allt enligt Sverigedemokraternas modell, och SD:s politik runt invandring, kultur och kriminalitet blev även KD:s politik.

Men i dag har vinsten med att kopiera SD:s högerpolitik bedarrat och utan tvekan behöver KD en ordentlig genomkörare av en ny strategigrupp för att ta reda på vad partiet egentligen ska tycka.

Och så mycket vägledning fick vi inte i dagens tal. 

Lovar stora kärnkraftverk

Ett genomgående tema var ”handlingskraft”, vilket inte var en särskilt lyckad ingång från en minister som misslyckats med både elprisstöd och ”pris vid pump”.

I Almedalen är det tradition att partierna lägger fram ett splitternytt reformförslag som speglar partiets politik och som kan locka nya väljare.

Det nya reformförslaget är ofta talets tyngdpunkt.

Och visst fanns ett löfte även hos KD denna dag.

Det var att KD inte vill bygga små kärnkraftverk kring Ringhals, som Vattenfall undersöker just nu, utan KD vill i stället bygga stora kärnkraftverk på en gång.

Men snälla nån.

Visserligen är kärnkraftsvurm en linje som KD har låtit explodera som partilinje under de senaste åren.

Men att få löften om stora kärnkraftverk i stället för små kärnkraftverk. Är det verkligen svenska folkets största önskan?

Vill skära i välfärden

Ett av årets teman i Almedalen har varit hur vi klarar den gigantiska ökningen av kringpersonal i välfärdsyrken som krävs för de stora satsningarna i norr runt grönt stål och jordartsmetaller, den satsning som kallas Sveriges nya industrialiseringsvåg.

Ebba Busch och KD har uppenbart inte varit på något av seminarierna i frågan.

I gammal KD-anda pratade Ebba Busch i stället om att statens välfärdssatsningar bör skäras ned samtidigt som hon applåderade industrialiseringen med orden ”Heja Sverige!”

Och någonstans fick man intrycket att hon inte vet eller vill veta vad den nonchalant avfärdade satsningen på nya välfärdsjobb i tillväxtområdena i Norrland betyder för hela industrisatsning.

Falukorven har falnat

Mot slutet i Ebba Busch mycket disparata tal återvände hon till familjen. 

Det är familjen och inte staten som ska forma ett framtida konformt KD-paradis där alla tycker lika. Och där föräldrar ansvarar för att få stopp på skjutningarna.

Det var i alla fall en antydan till en gammal familjepolitik när de mediala knepen med falukorv inte längre fungerar och när löften om elstöd och bensinpriser har kapsejsat.

Men de usla opinionssiffrorna består.

Partiet får arbeta hårt med att forma en ny politisk strategi som inte spretar lika förtvivlat som i Ebba Busch tal. Eller byta partiledare. Eller båda.