I kristider efterfrågas krispolitik. Oaktat krisens karaktär vänder man sig till sittande regering och ber om insatser, satsningar, hjälp.

I veckans partiledardebatt på TV4 fick riksdagspartiernas åtta ledare möjlighet att lyfta sina förslag på en rad olika områden, eller kriser om man så vill.

Åkesson nöjer sig självklart inte med något mindre än att få precis allt att handla om invandring. Han anklagade Magdalena Andersson för att ha drivit “saft och bulle-politik”.

Sänka straffåldern och mindre gullande, säger han. I hopp om att framstå som en insiktsfull realist avfärdar Jimmie Åkesson alla preventiva metoder och, i det, även den svenska välfärden.

 Ulf Kristersson talade varmt om den så kallade “omläggningen av svensk kriminalpolitik”.

Men Tidöpartierna får det svettigt nu när det visar sig att det faktiskt råder en hyfsad enighet kring just skärpta straff och mer kontroll. Det blir då svårt att peka finger.

Bortser man från just dessa frågor så ekar det rätt tomt hos den sittande regeringen. Inga tillskott till de svältfödda kommuner som bär ansvar för de preventiva insatserna.

Skolan skärs ned

Inte heller skolan får mer. Där är det till och med så att man inte ens får behålla befintlig personal.

Regeringens svar på bostadskrisen? Avreglera den! Det är för svårt att hyra ut, påstår Kristersson. Dessutom ska fler hyresrätter ombildas om bostadsminister Karlsson får säga sitt.

Någonstans här undrar jag om vi lever i samma tid, Tidögänget och jag. Det var ju mer kontroll och politik som efterfrågades, inte mindre.

Mer möjlighet till intervention, inte större lass för individen.

Andrahandsmarknaden blir ju inte direkt mindre het i takt med att byggandet rasar. Inte heller ökar möjligheten till kontroll om föreningar tar över ägandet.

Tvärtom går chansen att säga upp kontrakt förlorad och möjligheterna för kriminella att köpa sig in och ta över blir större.

Respektlösa SD

Kristersson tycker kanske är 40 000 kronor skattefritt för de som hyr ut är alldeles för lite. Jämfört med de 22 208 kronor som är skattefria när det kommer till arbete skulle man till och med kunna hävda att det är generöst.

SD reducerar alltså välfärden till att handla om saft och bulle, allierar sig med Kristersson och fullkomligt slaktar det svenska löntagare från världens alla hörn byggt upp.

På det ska det, som alltid när högern bestämmer, alltså skattas mindre när man inte jobbar utan äger.

Denna respektlöshet mot arbete får inte gå obemärkt förbi.

Inflationen var hög redan i valrörelsen men detta var inget som fick varken Kristersson, Åkesson, Busch, Pehrson eller sittande finansminister Svantesson att tveka.

Det lovades lägre matpriser, ordning och reda i kriminalpolitiken, billigare bensin och el, bostäder. 

Nu styr de men politik tar tid och de ickelösningar, att lämpa över mer på vanligt folk, verkar faktiskt inte vara det som efterfrågas. Snopet.

Gemenskapens fulla kraft

Men det finns en enorm skiljelinje i svensk politik som vi inte får släppa. Den handlar om huruvida vi ska möta och mota våra samhällsproblem med samhällsgemenskapens fulla kraft eller om själv är bästa dräng.

Visst finns det ensamma drängar som löser det alldeles utmärkt på egen hand. Men även dessa drängar har gått i svensk skola, kört på våra gemensamma vägar, åkt kollektivt och fått vård.

För sådan är den svenska välfärden. Den finns där för den som behöver den men även för alla andra. När det fungerar som bäst märks den knappt av.

I bästa fall erbjuder den både saft och bulle. I värsta fall slår den ner mot de som försöker rasera den.

Sakta men säkert ser vi nu regeringens passivitet bita dem i ändan. Det tråkiga är att det är vi andra som är förlorarna.