Det var en kamp vi har sett många gånger förr.

Ett företag, den här gången ett konditori i Stockholm, hade under lång tid vägrat att teckna kollektivavtal för sina anställda, något som i förra veckan ledde till att LO-facket Livs försatte konditoriet i blockad.

Under fyra dagar stod så Livs blockadvakter utanför konditoriet och delade ut flygblad.

Folk som kom förbi tyckte att de gjorde rätt, berättar blockadvakterna för Livs medlemstidning Mål och Medel.

På sociala medier blandades i stället uppmuntrande tillrop med förväntade hatinlägg om sossemakt och fackpampar.

Dagarna gick och på fjärde dagen skrev företaget under och blockaden avblåstes.

Gott så.

Hatinlägg mot facken

Men ändå, när det kommer till den här typen av konfrontation är det frapperande att se hur en formlig lavin av furiöst skrikande marknadsliberaler häver ur sig de mesta fradgadrypande hatinläggen mot våra fackliga organisationer.

Att arbetsgivare och anställda har olika syn på vilka löner och villkor som ska råda på arbetsplatserna är självklart.

Normalt brukar denna konflikt lösas genom förhandlingar, en ordning som de flesta säger sig värna.

Alltså borde de här konflikterna, när arbetsgivare totalvägrar avtal, vara de mest självklart logiska tillfällena när de anställda till slut måste ta kamp.

Men för hatarna av facklig kamp finns ingen sådan logik. I stället fångas tillfället för att försöka undergräva fackets legitimitet.

Och genast flödar de antifackliga tillmälena som ett stinkande lavemang ur marknadsliberalernas publikationer.

Federley öppnade salladsbar

Det är som om hela hatexplosionen är väl förberedd och planerad.

Och det är den ju också.

När en salladsbar i Göteborg vägrade skriva avtal för sex år sedan var centerpolitikern Fredrick Federley, som senare blev Centerns andre vice partiordförande, så angelägen om att visa sitt hat och sin avsky mot facket att han ville köpa loss baren och driva den vidare utan avtal.

När köpplanerna gick om intet öppnade han i stället en egen fackföreningsfientlig salladsbar utan avtal i Stockholm, som dock gick i konkurs efter ett par månader.

Den tidigare ägaren av salladsbaren i Göteborg gick vidare till arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som ambassadör för ”fri företagsamhet”.

Så visst är hatet sanktionerat, inte så att Svenskt Näringsliv vill verka för en framtid där inga avtal sluts och löner och villkor sätts lite hipp som happ utifrån vad varje arbetsgivare har lust med – en sådan ordning skulle snabbt slå tillbaka mot arbetsgivare genom att slå sönder all konkurrens på lika villkor – men däremot med syftet att försvaga facket.

Alla kan tjäna på gratisarbete

Att försvaga facket och på sikt kunna försämra löner och villkor i de avtal som sluts är hatlavinernas mål.

Sällan har detta varit så tydligt som i konflikten runt ett bageri i Linköping för några år sedan.

Även detta bageri drevs utan avtal och fick hejdlöst och högljutt stöd från borgerliga debattörer, bland annat från Linköpings dåvarande kommunalråd Muharrem Demirok, som nu har blivit Centerpartiets nya partiledare.

I Linköping var dock huvudargumentet att företaget inte hade råd med kollektivavtalets villkor.

Det är i alla fall ärligt.

Men det saknar naturligtvis all intellektuell höjd.

Även jag, en skribent som inte sysslat med försäljning av kaffebröd sedan barnens hemmamatcher i ungdomsfotbollen, skulle i morgon dag kunna öppna ett konditori och tjäna storkovan – om jag bara hittade folk som ville jobba gratis eller nästan gratis för mig.

Något annat har jag ju inte råd med.

Vad är det för argumentation, Muharrem Demirok?

Centerstudenter brände LO-borgen

Är det fortfarande Centerns åsikt är det förståeligt att partiorganisationen Centerstudenter några år efter Linköpingskonflikten uttryckte sin syn på facket genom att ge en tavla av en brinnande LO-borg till moderpartiet Centerns partiledning.

Från Svenskt Näringsliv och deras propagandaorganisation Timbro kommer vi i framtiden helt säkert att få höra många liknande furiösa utfall vid liknande konflikter.

Ändå är denna typ av konflikt fullständigt nödvändig att ta för de fackliga organisationerna. Att upprätthålla kollektivavtalens nivåer är nödvändigt för att försvara löner och villkor för alla fackets medlemmar, något som garanterar såväl medlemmarnas villkor som företagens fortlevnad.

”Efter kort tids blockad har vi nu avtal… Konflikten är därmed avblåst och brödet smakar betydligt bättre”, skriver gruppen Livsmedlemmar på Facebook när den senaste blockaden nu är slut och konditoriet i Stockholm har skrivit avtal.

Visst är det så. Inget har ändrats för besökarna men de som arbetar i konditoriet är garanterade samma grundvillkor som alla andra inom samma yrke.

Att gemensamt upprätthålla dessa villkor är den samlade fackföreningsrörelsen absoluta kärna och främsta uppgift.

Det borde inte vara så svårt att förstå.