I dessa inflationstider slog Riksbanken och Finansinspektionen för en tid sedan larm om att deras statistik är för dålig.

För att kunna bekämpa inflationen måste de veta mer om skulder och tillgångar, ansåg de.

Till exempel beror ju reaktionerna på en räntehöjning på hur mycket folk redan betalar i räntor och amorteringar.

Och den statistiken behöver förbättras.

Men det här har väckt ont blod hos de riktigt rika.

Groteska klyftor

En statistik över tillgångar och skulder skulle ju visa hur groteskt stora förmögenhetsskillnaderna är i Sverige i dag.

Att direkt säga att miljardärerna vill hålla de enorma tillgångsskillnaderna hemliga låter dock inte bra.

Därför har huvudspåret hos de organisationer som de riktigt rika kontrollerar varit att det här skulle kunna leda till en ny förmögenhetsskatt, ungefär som den skatt som fanns tills den borgerliga Alliansregeringen avskaffade den 2007.

Själva skatten var aldrig stor, när den försvann låg den på cirka 5 miljarder kronor per år, vilket inte är särskilt mycket i en statsbudget.

Men betydligt större skada än slopandet av skatten orsakades av att regeringen också förbjöd Statistiska Centralbyrån att över huvud taget föra statistik över förmögenheter och skulder.

Hemligstämplade tillgångar

Denna förändring gjorde det betydligt svårare för journalister att kartlägga tillgångar med allt som det förde med sig, till exempel i vilka regioner i Sverige som de fattiga respektive rika bor, hur stor den genomsnittliga skulden per invånare i norrlandskommuner är jämfört med den genomsnittliga rikedomen hos invånarna i kommuner som Danderyd och Lomma, och liknande jämförelser.

Landets enorma förmögenhetsskillnader hade över en dag hemligstämplats av den borgerliga Alliansregeringen.

Vad värre är, detta gjorde också att det blev svårare för politiker att få fram bra underlag för de beslut de skulle fatta.

Ungefär som för Riksbanken och Finansinspektionen nu, som vill ha bättre statistik för att kunna fatta bra beslut om inflationsbekämpning och amorteringskrav.

De rikas räddare i nöden

Riksbankschef Erik Thedéen, som för övrigt en gång i tiden var statssekreterare under regeringen Reinfeldt, har slagit fast att ”det är av största vikt att förslaget kommer på plats snarast möjligt”.

Och vår konservativa regerings alla ministrar har hittills nickat instämmande.

Men häromdagen klev Sverigedemokraterna fram.

Räddaren i nöden!

Sverigedemokraterna, de riktigt rikas trogna lakejer!

”Det är klart att det här är ett första steg mot en förmögenhetsskatt” sade Oscar Sjöstedt, SD:s ekonomiskpolitiska talesperson i söndags till tidningen Dagens Industri.

”Det har främst med integritetsaspekten att göra. Jag reagerar instinktivt negativt på den här typen av övervakning av medborgarna”, sade han vidare.

I onsdags träffade Oscar Sjöstedt finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) och krävde att lagförslaget skulle stoppas.

Enligt egen utsago till DI gjorde han klart för Sveriges finansmarknadsminister att förslaget bör slängas i papperskorgen, vilket därmed troligen blir fallet.

Riksbanken får gissa

I de frågor där Sverigedemokraterna har en åsikt är det ju också Sverigedemokraterna som numera dikterar regeringens politik.

Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) vill inte säga någonting om mötet.

Allt tyder alltså på att förslaget skrotas och att Riksbanken får fortsätta att gissa när det gäller inflationen.

Och när det gäller tillgångar och skulder får journalister och politiker fortsätta att via andra källor försöka räkna fram hur orättvisan i Sverige ser ut.

Och de riktigt rika kan återigen andas ut, innan de ännu en gång kan tacka Sverigedemokraterna för troget arbete.

”Sverigedemokraterna kommer aldrig att bli en del av etablissemanget”, sa Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en TT-intervju så sent som i söndags.

Sanningen är att i dag är det Sverigedemokraterna som är etablissemanget.