Ny statistik visar att Sverige hade lägst överdödlighet av alla europeiska länder under covidpandemin.

Och hela Sveriges medelklass hörs nu skräna i ett unisont jubel.

Vi var ju bäst! All kritik var fel!

Så är allting frid och fröjd nu? Kan vi avblåsa alla strider under pandemins härjningar, strunta i alla kartläggningar, glömma bråk om skyddskläder och slå fast att alla som inte kunde jobba hemifrån fick skylla sig själva?

Tänk om det vore så.

Men så är det definitivt inte.

Socioekonomi avgjorde död

Folkhälsomyndighetens strategi var en katastrof för en stor grupp i samhället, nämligen arbetare.

Nu när hela medelklassen sprider statistiken över överdödligheten bör vi alltså också skicka en tanke till den rapport som togs fram av CES, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin inom Stockholms läns landsting, efter den första fatala covidvågen över Sverige.

Studien har kartlagt dem som dog utanför äldreboendena och konstaterar:

”Inkomst är den socioekonomiska faktor som har tydligast koppling till risk att dö i covid-19. En annan viktig faktor för utsatthet av smitta är yrke och möjligheten att arbeta hemifrån.”

Arbetare alltså.

Se grafen här nere som är hämtad ur samma rapport.

Dödstalen i den fattigaste gruppen är fem gånger högre än dödstalen bland de högst avlönade.

Dödligheten följer i övrigt helt och fullt inkomsten.

Rapportens nästan övertydliga resultat kan direkt kopplas till Folkhälsomyndighetens misslyckade covidstrategi.

Arbetare lämnades i sticket.

Och hur var det egentligen med smittan på äldreboendena?

Graf: Dödstal i olika inkomstgrupper

Dödstalen i Stockholm följer inkomsten. Siffrorna anger antalet döda per 10 000 invånare i olika inkomstgrupper. I siffrorna ingår inte äldreboenden eller andra särskilda boenden.

Timvikarier ledde smittan

Efter pandemin har flera instanser kunnat konstatera att smittan kom in via personalen, inte via anhöriga (som ofta förbjöds att besöka sina släktingar).

En kartläggning från facket Kommunal visar samtidigt att äldreboenden med fler timvikarier hade större smittspridning.

Fler samband i Kommunals kartläggning var att fler ur personalen arbetade utan rätt skyddsutrustning på de äldreboenden som uppvisade stor smittspridning.

Det här uppmärksammades, till viss del, och en viktig debatt vidtog om skyddsutrustning för personalen.

Men samtidigt kom det fram att arbetsgivarna SKR, Sveriges kommuner och landsting, hade egna möten med myndigheten Arbetsmiljöverket och tre andra myndigheter där man beslöt att tona ned vikten av munskydd och visir hos personalen under covidpandemin.

Personalens representanter hölls alltså utanför de möten som skulle besluta om personalens skyddskläder.

Vaccin först till mest utsatta

Så visst är det skönt för medelklassen som bara möter undersköterskor när de lämnar blodprov att nu kunna dela den nya statistiken om överdödligheten och glömma allt tjafs om konstiga visir.

Och de kan samtidigt passa på att glömma den sociala skiktningen som uppstod när vaccinet äntligen kom.

De som prioriterades var ju även här de med minst risk att smittas, de som jobbade hemma och som kunde ta en vaccinstid på uppstuds eller vilken tid på dygnet som helst.

LO krävde att de mest utsatta yrkesgrupperna, även utsatta yrken utanför sjukvården, skulle få sitt vaccin först, de som måste vara på jobbet och som inte kunde rusa ifrån.

Något som inte alls hörsammades av Folkhälsomyndigheten.

I annan regi gjordes det dock vällovliga försök att flytta ut vaccinationerna till arbetsplatserna, så att inte bara de med minst risk att smittas, den hemarbetande medelklassen, utan även de med störst risk att smittas, arbetare, skulle kunna vaccinera sig.

Försöken byggde på en överenskommelse mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv om hur leverantörer skulle ombesörja vaccination direkt på arbetsplatsen.

Ramverket sattes av parternas arbetsmiljöorganisation Prevent och branschföreningen Sveriges företagshälsor.

Svaret: ”Ta en senare buss”

Folkhälsomyndigheten visade dock inget intresse alls för denna satsning.

I stället upprepade de sitt grundläggande råd, att jobba hemifrån.

På någon av de många presskonferenserna ställde så en journalist motfrågan:

– Men de som inte kan jobba hemifrån då?

Det var första gången den stora gruppen arbetare kom på tal under Folkhälsomyndighetens presskonferenser.

Folkhälsomyndigheten menade då att den som inte kan jobba hemifrån bör ta en senare buss.

Det är ett riktigt osmakligt svar som visar en djup okunskap om arbetares villkor och om svensk arbetsmarknad.

Varken en byggarbetare, en undersköterska eller en lastbilschaufför kan ”ta en senare buss”, inte heller en ofantlig massa andra personer med arbetaryrken som måste vara i tid.

Och personerna som kör bussarna, busschaufförer kallas de, ska de också ”ta en senare buss”?

Busschauffören José dog i covid

I Arbetets poddserie ”Från Golvet”  berättar Maritza Talavera om den stora oro som hennes man, busschauffören José Esteban, kände varje dag han gick till jobbet under coronapandemin.

I april 2020 smittades han av covid och dog senare under våren efter flera veckor i respirator.

Folkhälsomyndigheten hade aldrig någon strategi för honom, eller för någon annan arbetare.

Enlig SR:s program Vetenskapspodden är inte heller den låga svenska överdödligheten något fribrev för strategin.

Statistiken formas främst av två faktorer, enligt Vetenskapspodden, dels finns osäkerheter om vilken tidsrymd statistiken borde omsluta för att tydligast fånga följderna av pandemin, dels återspeglas det faktum att överdödligheten främst följer befolkningsstrukturen i Europa. Den nya statistiken skulle alltså snarare visa de olika ländernas befolkningsstrukturer än dödligheten i Covid.

Hur det än är med den saken är det ännu viktigare att Folkhälsomyndighetens diskriminerande pandemistrategi inte får upprepas om och när vi drabbas av en ny pandemi.

Alla har rätt till skydd och funktionella råd, oavsett inkomst och klasstillhörighet. 

Det mörker som omslöt Sveriges arbetare under pandemin var inte värdigt en funktionell myndighet.

Det var som om arbetare inte finns.