Trodde att hon drabbats av demens – hade klimakteriebesvär

Året då Kristina Svensson blev 47 år kände hon plötsligt inte igen sig själv.

– Jag sov jättedåligt, var orolig och vaknade med ett sorgmoln över mig varje morgon. Jag började tappa ord och kände mig förvirrad, det gjorde mig jätterädd. 

Symtomen blev ett dilemma även i hennes yrkesroll. Kristina Svensson är förvaltningschef för kultur och fritid i Partille kommun. Hon ansvarar för många medarbetare och i uppdraget ingår exempelvis att ofta tala inför stora grupper.

– Jag har aldrig tidigare tyckt att det är jobbigt, men nu blev det ett problem. Jag stakade och tappade bort mig.

Rädslan: Demens? Depression?

Kristina Svensson började misstänka allt möjligt. Var hon på väg att bli utmattad? Hade hon en depression? Eller höll hon på att drabbas av tidig demenssjukdom?

– Jag upplevde även klassiska besvär, exempelvis vallningar. Men också helt andra, som att jag fick jätteont i fotsulorna. Jag såg inte sambandet.

Hon var på åtskilliga läkarbesök hos olika specialister, men ingen kunde tala om vad som felade. Till slut, efter nästan ett år av besök och olika undersökningar inom vården, var det en distriktssköterska som ställde frågan: kunde det vara så att Kristina hade hamnat i klimakteriet?

 – Det kan ju verka märkligt så här i efterhand, men tanken hade inte slagit mig. Det har länge varit ett tabubelagt ämne och inget som pratades om runt omkring mig. 

”Blev åter mig själv”

Kristina Svensson blev erbjuden hormoner och på en vecka var i princip alla besvär borta. Hon kunde sova igen, oron försvann, hon blev klarare i sinne och minne, fotsmärtan upphörde och orken och lusten till jobbet kom tillbaka.

– Det var fantastiskt, jag blev åter mig själv. Men vilket slöseri med både vårdens och min tid att söka hjälp så länge utan att klimakteriet utreddes som möjlig orsak.

Medicine doktor i allmänmedicin Lena Rindner, i grunden distriktssköterska, är den enda i Sverige som i över ett decennium har forskat just inom klimakterietemat. Hon har även arbetat länge med att kliniskt ge rådgivning och behandling. 

När hon presenterade sin avhandling våren 2021, var ett av de resultat som förvånade henne mest att majoritet av de 368 kvinnor i åldern 45 till 60 år som deltagit i studien så tydligt främst led av de psykiska besvären. 

– De kunde ha svåra fysiska besvär, men ändå var det den psykiska ohälsan som flest lyfte fram och som påverkade livskvaliteten.

Forskaren: Klimakteriet är ingen sjukdom

Lena Rindner är övertygad om att många sjukskrivningar bland kvinnor inom åldersgruppen skulle gå att förebygga med ökad kunskap, medvetenhet och möjlighet till stöd. Kvinnor är visserligen överrepresenterade i sjukskrivningstal i samtliga åldrar, Lena Rindner framhåller att det har flera strukturella orsaker.

Flera av de besvär som kan uppstå i samband med klimakteriet är dessutom svåra att skilja från exempelvis utmattningssyndrom. Lena Rindner berättar att hon träffat många kvinnor som behandlats med antidepressiva läkemedel, men inte svarat på det.

– Då de sedan fått östrogen har de däremot återfått livslusten och energin, kunnat skratta igen. Det är så viktigt att faktiskt söka vård och att vården kan se helheten och ge rätt stöd. 

Klimakteriet är ingen sjukdom, betonar Lena Rindner. Det är en naturlig period i livet och ett tillstånd som, visar hennes avhandling, behöver behandlas personcentrerat och med ett helhetsperspektiv på individens hela livssituation och symtom.

Många riskfaktorer

Ett annat tydligt resultat i hennes avhandling är att hög utbildning och ansvarstyngd position inom arbetslivet är riskfaktor för sämre mental hälsa under den här perioden av livet. 

– Det här är en sårbar period av livet. Förutom att många jobbar heltid och har höga positioner inom sin karriär, pågår dessutom ofta stora livsförändringar. För många blir det för mycket.

Man kanske har åldrande föräldrar som behöver mer omsorg eller går bort. Dessutom finns ofta tonårsbarn hemma som kanske mår dåligt och behöver mycket stöd. En del har barn som flyttar hemifrån.

– Många kvinnor sköter ändå sitt jobb utan minsta anmärkning. Men hemma, efter att ha gett åtskilligt till alla runt sig, brakar de ihop. 

Pågående sjukskrivningstal

Arbetsgivare kan göra mycket mer

Om fler arbetsgivare var mer rädda om och visade förståelse för kvinnor i åldersgruppen, som Lena Rindner betonar har hög kompetens och erfarenhet, menar hon att stora produktionsbortfall skulle kunna förhindras. 

På arbetsplatser finns mycket att utveckla, har hon sett genom sin forskning. Först och främst handlar det om ökad kunskap och förändrat förhållningssätt bland chefer, att man tar de utmaningar som kvinnorna kan drabbas av på allvar. Se till att ge mer luft i organisationen, är Lena Rindners andra råd. 

Ha även en dialog på arbetsplatsen kring temat, ser arbetsgivare eller kollega att någon verkar må dåligt, uppmana henne att ta kontakt med företagshälsa eller vårdcentral. Någon kanske behöver gå ner i tid en period och vara ledig en dag i veckan. 

– Välmående medarbetare vittnar om en attraktiv arbetsplats. Ska man tänka rent ekonomiskt, oavsett om det är för samhället, arbetsgivaren eller den enskilda, så vinner alla på ökad kunskap om klimakteriet.

Viktigt att känna till är att det även kan bli svårare med skiftjobb för kvinnor i denna ålder. Lena Rindner tipsar om att se över schemaläggningen.

– Kan man undvika tvära byten i dygnsrytm? Kan man se till att medarbetaren får hjälp med sömnstörningar och ökad stresskänslighet?

Unik satsning i Partille

Partille kommun är första offentliga arbetsgivare i landet med att lyfta medarbetares hälsa i klimakteriet. Satsningen inleddes våren 2022 med att samtliga chefer, på alla nivåer, uppmanades att gå en klimakterieutbildning. 

I höstas och nu i vinter har det hela fortsatt. Då har alla tillsvidareanställda kvinnliga medarbetare i åldern 40 till 60 erbjudits klimakterieutbildning. De som har velat har även kunnat boka ett personligt rådgivningssamtal på 45 minuter med just Lena Rindner.

– De 200 samtalstider som fanns tog slut på någon timme både vid första och andra omgången. Det finns ett uppdämt behov av detta, kvinnorna upplever att de inte har någonstans att vända sig, säger Lena Rindner som har varit med om att starta landets första, och hittills enda, vårdcentralanknutna klimakterierådgivning i Borås.

Bakom initiativet ligger förvaltningschef Kristina Svensson, som vi mötte i början av artikeln, och ordförande för kommunstyrelsen, Marith Hesse (M). De två var på samma konferens för ett par år sedan och började diskutera om kommunen på något sätt kunde bidra till ökad kunskap om klimakteriet.

– Mina egna upplevelser ligger nu nästan tio år bakåt i tiden, men innebar så mycket lidande. Vi ville göra något för att förhindra att kommande generationer ska behöva uppleva detsamma. Som arbetsgivare finns det möjlighet till det.

De jobbade fram ett upplägg, presenterade det och fick stöd från övriga ledande politiker. 

– 400 000 kronor om året har vi fått som budget för detta. Det kommer arbetsgivaren få igen, åtskilliga gånger om, menar Kristina Svensson.

Hon berättar att föreläsningarna har bestått av såväl fakta från sakkunniga som flera personliga berättelser. 

– Bland annat har jag talat om mina erfarenheter. Vi vill ta bort skamstämpeln, lyfta upp frågan på agendan, säger Kristina Svensson.

Vill göra klimakteriet till en facklig fråga

Kommunals sektionsordförande i Partille, Katarina Brännström, gick senaste utbildningsomgången, i januari. Hon förväntar sig att fler arbetsgivare tar efter.

– Jag är själv 58 år och just i den här livsfasen. Jag fick många aha-upplevelser. Dels vad gäller mig själv, men också minnen av kollegor jag jobbade med för massa år sedan i mitt yrke som barnskötare. 

Hon berättar om samtal med medlemmar som gått utbildningen och sedan fått behandling.

– Kvinnor vittnar om att de har fått sitt liv tillbaka. Det är inte så att varenda en behöver medicinera. Men har man så stora besvär att man blir hjälpt av det, då ska man få kunskap om att hjälpen finns att få! 

Hon har tänkt på fall som hon har varit med om att driva genom åren. Ofta har man utgått från att en kvinna varit utsliten, till slut har det hela för det mesta lett till utköp och förtidspension.

– Tänk om man i stället hade sett klimakteriet som möjlig orsak och provat behandling. Då kanske dessa kvinnor, med all sin erfarenhet, kunskap, engagemang, pliktkänsla och kapacitet, hade orkat jobba många år till.

Katarina Brännström vill nu att klimakteriefrågorna ska få ett större fackligt utrymme. Hon har redan blivit kontaktad av flera andra Kommunal-sektioner runt om i landet som varit nyfikna.

– Som arbetsgivare har man ett ansvar att inte driva sina anställda in i sjukdom. Med lite stöd och förståelse kan kvinnor som drabbas hårt av klimakteriet hålla ett helt arbetsliv, även i fysiskt tyngre yrken som de där många av mina medlemmar arbetar.

Fyra röster från Partille:

Kursen borde vara obligatorisk

Anika Svensson Enhetschef på avdelningen för Funktionsstöd

– Chefsutbildningen gav mig mycket värdefull kunskap. Jag och flera i min närhet är eller kommer snart att vara i den här perioden i livet. 65 procent av mina medarbetare är kvinnor och 80 procent av dem är mellan 40 och 60 år. Det är så lätt att förväxla klimakteriesymtom med annat, som stress och utmattning. Det mest positiva tycker jag är att kommunen har tänkt hela vägen och att jag kan hänvisa medarbetare vidare. Det går att få individuellt stöd för dem som behöver det. Men jag tycker att kursen borde vara obligatoriskt för alla oavsett ålder och könstillhörighet, nu var det frivilligt.

Nu pratar jag mycket mer om klimakteriet

Johanna Niland Stödpedagog inom daglig verksamhet

– Jag började i Partille i augusti i fjol och detta gav ett gott första intryck av min nya arbetsgivare: här satsar man på sina medarbetare, tänkte jag. Förutom att vår chef Anika och vår samordnare var noga med att alla i åldersgruppen skulle gå och anpassade schemat efter det, så har vi alla tillgång till en föreläsning med Monika Björn via intranätet. Jag bjöd hem ett gäng kompisar och så såg vi den ihop, över mat och dryck. Nu pratar jag mycket mer om klimakteriet både med kollegor och inom vänkretsen

Kan skratta åt att jag oftast är varm

Katarina Rapp Stödassistent inom daglig verksamhet

– Jag tänker att det är jätteviktigt att vi försöker förstå varandra så väl vi bara kan på en arbetsplats och detta är ett steg i det. Jag befinner mig mitt i det här och även om vi har haft god stämning på jobbet tidigare, så har just klimakteriet nu blivit mer lättsamt att ta upp. Jag bjuder på att vi kan skratta åt att jag oftast är varm när andra tar på en extra tröja.

Kan vara väldigt skrämmande

Pernilla Fredberg Stödassistent inom daglig verksamhet

– Förhoppningsvis är jag på väg ut ur klimakteriet, men jag har haft en del besvär. Men inte förstod jag att de kunde hänga ihop med det. Om jag hade vetat, hade det kunnat ge mig ett ökat lugn. Det går över och är inte farligt. Men bättre sent än aldrig och vi jobbar nu med att fila på en utbildning som är anpassad till våra arbetstagare inom daglig verksamhet. För många av dem kan det vara väldigt skrämmande när kroppen plötsligt börjar bete sig annorlunda.