Allt tyder på att kriget i Ukraina blir långvarigt.

Samtidigt växer kritiken mot att leverera vapen till Ukraina på flera håll i Västeuropa, inte minst i Tyskland där det bildats en organisation som vill beteckna sig själv som en ”fredsrörelse”.

I helgen drog denna organisation, ”Manifest för fred”, 13 000 människor till en antikrigsdemonstration i Berlin. De har också samlat 160 000 namnunderskrifter mot tyska vapenleveranser till Ukraina och för att fredsförhandlingar omedelbart måste inledas.

Och det kan tyckas mänskligt att vurma för fred.

Men ingen annan än Vladimir Putin har anledning att jubla åt denna så kallade fredsrörelse.

Putinismen vill ”förhandla” om Ukraina

Att börja tala om samtal, kritisera vapenleveranser och mitt under en invasion börja propagera för förhandlingar och ”en tredje väg” är precis den utveckling som den ryska propagandan vill ha.

Och de historiska parallellerna med en sådan fredsrörelse förskräcker.

1936 hade nazismen och fascismen segrat i både Tyskland och Italien.

I februari samma år hade vänsterpartier och liberaler vunnit en knapp majoritet i valet till det spanska parlamentet över kristdemokrater och nationalister och bildat en gemensam regering.

Under sommaren inledde dock en grupp höga militärer under ledning av generalmajor Fancisco Franco en nationalistisk revolt mot den sittande folkvalda regeringen.

Det spanska inbördeskriget, som skulle vara i tre år, hade inletts.

I inledningen av inbördeskriget vädjade den spanska regimen till Europas demokratiska stater att hjälpa till med vapen för att slå tillbaka det fascistiska kuppförsöket.

Frankrike hörsammade vädjan och inledde en relativt omfattande vapenhjälp.

Under devisen ”krig löser inga problem” som främst fick fäste i Storbritannien utformades ett ickeinblandningsavtal som Europas stater uppmanades skriva under.

I september samma år har huvuddelen av Europas stater skrivit under avtalet och vapenleveranserna stoppades.

Arbetarrörelsen stod emot imperalismen

Stora delar av den europeiska arbetarrörelsen motsatte sig avtalet och bildade den internationella brigaden med frivilliga som for till Spanien för att försvara den demokratiskt valda regimen och försökte slå ned det fascistiska upproret.

Många svenska spanienfrivilliga gav sig av trots att den svenska regeringen gjorde det olagligt att åka till Spanien som frivillig.

Men de båda fascistiska staterna Tyskland och Italien fortsatte trots avtalet med ett massivt stöd till de spanska fascisterna. Även Sovjet bröt avtalet och levererade vapen till regimtrupperna.

1939 avslutades inbördeskriget med en total seger för de fascistiska upprorsmakarna och Francos utrensningar av politiska motståndare tog vid.

Uppskattningarna av hur många som då avrättades av Francos trupper varierar mellan 250 000 och 400 000 personer.

1940 var omkring 250 000 politiska motståndare fängslade i de fascistiska koncentrationsläger som Franco lät uppföra.

Allt medan fredsrörelser i västs demokratier upprepade att krig löser inga problem och att parterna måste börja förhandla.

Ungefär som nu alltså.

För nu står vi inför en liknande situation. En imperialistisk stat vill ta över en annan stat – och förgöra den.

Babtjenko varnar för landstigning i Sverige

Den här gången ser vi en diktator som vid flera tillfällen också har gjort klart att han har större ambitioner än att förgöra Ukraina, även om de områden som bör inräknas i Putins intressesfär har varierat med hans utspel.

Och det finns fler historiska exempel.

I DN påminner regionpolitikern Aida Hadžialić om kriget i forna Jugoslavien där FN drev igenom ett vapenembargo. Alla stater skulle hålla sig utanför och inte skicka vapen till de stridande parterna.

Det ledde till att vi kunde se folkmordet i Srebrenica praktiskt taget i direktsändning.

Naturligtvis är det inte fel att eftersträva fred. Fred är en grundläggande norm i alla fungerande mellanmänskliga relationer.

Men imperialistiska stater som dagens Ryssland eftersträvar inte fred.

Den rysk-ukrainske författaren och journalisten Arkadij Babtjenko beskriver Putins Ryssland som en i dag renodlad fasciststat, eller snarare ett imperium än en stat, som hålls samman med förtryck och vapenmakt, och varnar för ryska landstigningsfartyg på svensk mark om Putins aggressionspolitik inte stoppas.

I takt med att vi hör allt fler stämma upp i fredens lovsång, i takt med att allt fler kräver stopp för vapenleveranser och uppmanar Ukraina att förhandla i stället för att försöka driva ut invasionsmakten fylls min inkorg också av allt fler inlägg i samma anda.

Till och med gammeldags brev kommer till redaktionen som talar om USA:s skuld i kriget och Natos erövringslusta.

Den ryska propagandamaskinen är således pålitlig och har blivit mycket aktiv den senaste tiden.

Demokratin kan inte stå passiv

En del inlägg är naturligtvis uppriktiga och många i Sverige och i västs demokratier lever nog fortfarande i en chimär av trygghet.

Det är en känsla man kan respektera. En vilja till fred.

Vad som är svårare att förstå är de gammelkommunister eller vänstermänniskor som gör extremhögern sällskap i spridandet av Putins propaganda.

Men det råder ingen tvekan om att invasionsstyrkan gynnas av den fredsvilja som nu dras i smutsen och utnyttjas av en imperialistisk stat.

Men västs demokratier kan inte än en gång stå overksamma.

Efter Francos seger i det spanska inbördeskriget stod sig den förtryckande fascistiska diktaturen robust i Spanien i 35 år.

Att tala om fred och förhandlingar under en fullskalig invasion av en imperialistisk stat är tyvärr detsamma som att slänga minnet av Spanien och kunskapen om fascismens innersta väsen på sophögen.