KOMMENTAR. Det blev alltså ovanpå Roald Dahls grav som nästa batalj i kulturkriget skulle äga rum. Vem kunde trott?

Rapporter från skyttegravarna berättade att Dahls böcker skulle redigeras för att rimma bättre med samtiden. Obekväma uttryck skulle bytas ut mot mindre laddade alternativ. 

”Tjock” skulle bli ”enorm”. 

”Ful” skulle bli ”otäck”. 

Problematiske Joseph Conrad skulle bli ersatt av harmlösa Jane Austen. 

Förlaget Puffin fick kritik från både ofrälse och dignitärer som Salman Rushdie. Man höll ut i några dagar – sedan meddelade Puffin att ändringarna skulle strykas (var allt bara ett cyniskt PR-trick, ett sätt att kapitalisera på kulturkriget? Vem vet). 

Fler exempel än Roald Dahl

Och jag tycker att vi har pratat klart om Roald Dahl nu. Han är bara toppen på det ängsliga isberget. För i det anglosaxiska litteraturklimatet finns det fler halvdystopiska fall att uppmärksamma – fler signaler om att något inte står rätt till. 

I Elin Hilderbrands bok Golden Girls skämtar en av huvudpersonerna om att hon ska gömma sig på en vind, ”precis som Anne Frank”. Hilderbrand kallades för antisemit på Instagram, la sig platt och tvingade sin förläggare att stryka raden från e-bokupplagan. 

I Casey McQuistons Red, White & Royal Blue, en romance med queertema, säger USA:s president att han ska ringa Benjamin Netanyahu och be om ursäkt för något hans ambassadör sagt. McQuiston blev inte anklagad för antisemitism, utan fick i stället höra att han, bara genom att nämna Israel i boken, normaliserade ockupationen av Palestina. McQuiston la sig platt och gick med på att ändra. 

I Place for Wolves låter Kosoko Jackson två amerikanska män träffas och bli förälskade under Kosovokriget. En recension på plattformen Goodreads påpekade det uppenbart osmakliga i att låta ett krig agera fond åt något så trivialt som en kärlekshistoria (för det har ju aldrig gjorts förut). Fler stämde in i klagokören, Jackson la sig platt och meddelade sin förläggare att han ville dra in boken helt och hållet. 

Nya yrkesgruppen: ”Känslighetsläsarna”

Det remarkabla här är inte de ilskna reaktionerna. Det har alltid funnits överspända läsare där ute. Men undfallenheten är ny. Att författare frivilligt går med att makten över innehållet förskjuts, från skaparen till läsaren. 

Ett led i den här förskjutningen är det som kallas ”sensitivity readers”.  ”Känslighetsläsare”, klumpigt översatt. Det är en relativt nyskapad yrkesgrupp som får rycka in när en författare (eller hans förlag) känner att hen trätt in på politiskt känsligt område. Ofta rör det vita författare som gestaltar ickevita. 

Litteraturvetaren Sarah Jiliani, själv en förespråkare av metoden, har skrivit att känslighetsläsare ska erbjuda ”skräddarsydd feedback som hjälper författarna att känna sig bekväma med att skildra ämnen som går bortom deras egna erfarenheter”. 

Vad tycker de svenska förlagen?

I både USA och Storbritannien har metoden fått ett brett genomslag. Men i Sverige då? Inför skrivandet av den här artikeln hörde jag av mig till en rad svenska förlag och undrade hur de ställde sig inför att anlita sensitivity readers för att läsa och bedöma antagna manus. 

Responsen har varierat. 

Pelle Andersson, vd på Ordfront, tillhör de mer kritiska rösterna. 

”Jag tycker fenomenet är märkligt. Visar på en märklig föreställning om mänskligheten – och sig själv som läsare, förläggare, utgivare. Det blir ett slags moralisk överprövning av en själv”, skriver han i sitt mejl. 

Augustin Erba, förlagschef på Piratförlaget, är mer välvilligt inställd. 

”Jag tror generellt att böcker mår bra av att kloka läsare kommer med kloka synpunkter till författaren före publicering. Det är ju så böcker brukar bli till”, skriver han. 

Kristoffer Lind på Lind & CO säger att hans förlag aldrig använt en känslighetsläsare och att ”det skulle förvåna mig om det förkommer på något större etablerat skönlitterärt förlag i Sverige”.

”Att gå igenom texter för att rensa ut stötande material blir inte bara en slags censur det är en kränkning av författarnas ställning som självständiga intellektuella”, lägger han till. 

Det ska förbli en röst – inte en Twitterkör

För min del handlar det helt enkelt om prioriteringar. Autenticitet, respekt inför det främmande, välvilja gentemot marginaliserade grupper – det är hedervärda saker allihop. Men när vi pratar om konst, så väger de alla tre lätt jämfört med ett annat värde. Det egna uttrycket. Rösten.

Den kan tillhöra Roald Dahl. Eller Michel Houellebecq. Eller Kosoko Jackson. Det viktiga är att den förblir en röst – och inte en kör. Speciellt om kören håller till på Twitter och Instagram.