Jag får ett meddelande på Linkedin. Jag ser att det är från Vicky Bowman, som BBC nyligen meddelade har släppts från det fruktade Insein-fängelset i Yangon, Myanmar, där hon suttit fängslad sedan i augusti. 

Vicky Bowman och hennes man, konstnären Htein Lin, är kända kulturprofiler i Myanmar. Att de fängslades för att ha skrivit sig på fel adress – något som normalt sett aldrig leder till åtal – gav rubriker över hela världen.

Paret har en av de mest romantiska kärlekshistorierna jag någonsin hört. Hon var brittisk ambassadör i Myanmar mellan 2002–2006, han var politisk fånge och en av Myanmars mest berömda konstnärer. I jobbet som diplomat ingår att ibland besöka de politiska fångarna inne på Insein, och… ja. 

Vicky lämnade sitt jobb och när Htein Lin släpptes gifte de sig. Jag har i mitt hem en av de tavlor han gjorde första gången han besökte England.

Han bytte cigaretter och mat mot gamla säckar och fångdräkter att måla på.

I samband med att jag skrev min senaste roman I munkens skugga och bodde i Yangon frågade jag Htein Lin om jag fick intervjua honom för att få inspiration till min karaktär Zaw. Även han en konstnär och politisk fånge, som dock lever i fiktionens värld. 

Jag tillbringade en dag med Htein Lin i hans studio i utkanten av Yangon och han berättade om den mörka tiden i fängelset 1998–2004.

Han bytte cigaretter och mat mot gamla säckar och fångdräkter att måla på, men eftersom han inte kunde gömma penslar i cellen hade han andra redskap: repstumpar, kartongbitar, sandalsulor.

Han berättade att löss kan bli färg och att kol alltid finns till hands i ett fängelse, eftersom det finns eld. Han beskrev färgen av blod och svett på canvas. 

Två fångvaktare hjälpte till att smuggla ut hans verk, som med åren blev en samling av tusentals målningar där vissa snart hängde på gallerierna i Singapore och New York. 

Någon som packade en fängelseväska åt Vicky tänkte att hon skulle ha något att läsa i fångenskapen.

Så varför skriver Vicky Bowman till mig? Vi har bara träffas som hastigast på något cocktailparty, det är hennes man jag känner. När jag bodde i Yangon drev hon Myanmar Business and Human Rights, en NGO. 

”Tack för din bok”, skriver hon. ”Du hade dedikerat den till mig. Jag läste den flera gånger när jag satt fängslad. Jag uppskattade den mycket. Jag lämnade den i ’biblioteket’ på kvinnoavdelningen så fler fångar kan läsa den.”

Då minns jag att jag gav Htein Lin ett exemplar av min roman Innan floden tar oss i engelsk översättning, som ett tack för intervjun.

Så måste det ha gått till! Han tog hem boken, den stod i en bokhylla hemma hos dem, och någon som packade en fängelseväska åt Vicky tänkte att hon skulle ha något att läsa i fångenskapen.

Och nu står den där, på en hylla i Insein-fängelset. Min roman. Böcker når alltid fram till de mörkaste platser, för att de behövs även där.