SLUTREPLIK. Vi märker redan hur det ekonomiska läget slår mot medlemsföretag och vår jour får in allt fler samtal som handlar om att varsla.

En ökning som även Arbetsförmedlingen bekräftade i sin rapport som presenterades den 15 november.

Vi bemöter högsta kraven i historien

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS, Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metall, Eva Guovelin, förbundsordförande Livs, Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer och Martin Linder, förbundsordförande Unionen tog upp fyra punkter som de anser motiverar det högsta löneökningskravet i industriavtalets historia.

Låt oss bemöta dem.

  1. Att den svenska konkurrenskraften stärkts: Nej, sedan finanskrisen har vi tappat i produktivitetsutveckling kontinuerligt, nu ligger vi under våra viktigaste konkurrentländer.
  2. Arbetskraftskostnaderna har inte stigit snabbare än i andra länder: Endast ett fåtal länder har högre lönekostnadsnivå än Sverige, och ökningstakten har under en längre period varit högre än i flera viktiga konkurrentländer. 
  3. Sverige ökar sina marknadsandelar och produktiviteten utvecklas i rätt riktning: Den svaga kronkursen har i och för sig under en tid gynnat exporten, men den svaga produktivitetsutvecklingen är ett orosmoln.
  4. Företagen har god lönsamhet och ökande vinster: Sett till den förra högkonjunkturen stämmer det, men senaste årets kostnadsökningar drar ner resultaten och allt fler företag drar i bromsen. 

Vi står inför lågkonjunktur

Ekonomiska analyser är inte helt okomplicerat och ger ofta utrymme för tolkningar.

Det är dock bortom tolkning att vi står inför en lågkonjunktur, som vi dessutom kliver in i med sviterna från pandemin och de stora kostnadsökningar som det pågående kriget i Ukraina medfört. 

Vår slutsats är att Facken inom industrins krav snarare luktar kompensation för inflationen än ett väl avvägt krav utifrån den ekonomiska utveckling vi har framför oss.